Jag inser ju att det faktum att hon pratar gör att vi helt enkelt luras att tro att hon är större och förståndigare än hon faktiskt ska behandlas som.Enligt Barnaboken ska man ju försöka vänta med egentligen någon som helst uppfostran till just trotsåldern. Fram tills dess vara otroligt generös och gränslös i sitt förhållningssätt om ni förstår...
Jag har svårt att finna den naturliga gränsen för att hjälpa Alva att passa in i det sociala spelet.
Det accepteras ju inte att man kastar mat på golvet och att man pillar sönder mormors blommor. Det är ju inget som är farligt att göra och som hemma hos oss inte hade spelat någon roll, men hon ska ju oxå lära sig att passa in. Och nu till frågan;
Hur har ni gjort som har barn i tidiga trotsålders eller strax under? När börjar man på "riktigt" 
