För 10 år sedan kom det in en katt på jobbet, jag jobbar som djursjukvårdare, som skulle avlivas då ägarna blivit allergiska. Men det var ingen av våra veterinärer som ville avliva katten som bara var 6-7 år gammal, steriliserad, sköldpaddsfärgad och jättefin. Hon fick bli kvar på kliniken i väntan på ett nytt hem. Dagarna gick och inget nytt hem hittade vi och alla gillade verkligen katten inklusive min Jack Russell Terrier Filippa, och det var verkligen kärlek och inte "dig vill jag äta upp".
Lösningen blev att mina arbetskamrater gav katten åt min hund! Fin-fin lösning tyckte alla utom jag som absolut inte ville ha någon katt. Men katten följde med hem och satt på en stol under bordet hårt uppvaktad av Filippa som tvättade kattstackarn från topp till tå. När det var natt vågade katten, som hette Molly, gå på kattoan och äta mat.
Efter tre veckor inomhus tyckte jag att hon skulle ut och se sig omkring. Kanske, kanske kunde hon hitta ett bättre hem
Sen blev det familj för min del och Mollan älskade barnen men det blev även en hund till, en egen uppfödning som var jättefin. Problemet var bara att när Danka var valp så var Mollan mest ute eftersom det var sommar så de kom inte att bli så goda vänner. Dankas mål har alltid varit att döda Mollan och några gånger har hon verkligen försökt men misslyckats, som tur är.
Under sommaren föll Mollan ur, hon magrade, orkade inte klättra upp i träden och sen började en ögat krånga. I våras opererade vi hennes ögon en omgång för att få stopp på en ögoninfektion men det ville vi att hon skulle slippa nu så vi bestämde att hon skulle få somna in.
Vår vän som är veterinär kom hem och gav Mollan sprutan i buken, sen fick hon ligga i Emil och Sigges knä och somna in. Grabbarna hade målat en fin kartong som skulle bli hennes kista. Allt gick väldigt fint tillväga och katten somnade in fint. När vi la henne i lådan bröt Emil ihop och grät så där hejdlöst att man inget kan göra, bara hålla om.
För att få ett lite fint avslut fick Mollan, i sin lilla kista, vara med när vi åt middag. Emil tände ett ljus och pratade fint med henne. På kvällen flyttade vi ut henne i ett uthus i väntan på själva begravningen. När morgonen kom var Emil otröstlig så vi fick bära in kattkistan igen så Mollan fick äta frukost med oss och sen flyttades hon ut till uthuset igen.
Några dagar gick, regnet öste ner och det var liksom inte läge för någon fin kattbegravning. Men idag sken solen så barnen och jag gick ut och grävde en grav till Mollan. De jobbade intensivt och det var så viktigt för dem att det blev bra. Sen hämtade vi kattkistan och la ner i gropen och då tog Emil över fullständigt. Han sa att vi måste sjunga något fint till kattis, sen beordrade han sina syskon att knäppa sina händer och sen sjöng han en sång om gud.
Det var så vackert när alla småttingar stod runt den lilla graven med knäppta händer, nedböjda huvuden och Emil sjöng högt och klart. När sången var avslutad tyckte Mika att det var nog så hon gick men då tog Emil tag i henne och sa att det inte var klart än. Snäll som hon är ställde hon sig vid graven igen och knäppte händerna medans Emil, utan ett enda fel, högt drog hela Gud som haver barnen kär. Sen skottade vi över graven och la stenar i en ring omkring, fint blev det.
Emil snickrade sedan ett kors som nu ska målas och sen ska han skriva Mollan på det innan det sätts på plats.
Nu är det lite tomt efter katten och får så förbli, när man har en kattätande hund i huset är det inte läge att ta in en ny katt.
Tänk att döden kan vara så sorglig och samtidigt så vacker.
Kram Susan