7-åring som inte vill gå till skolan

[Trixie]

Nu har vi fått ett riktigt stort problem i vår familj. Vår 7-årige som nyss börjat 1an vill inte gå till skolan. Han hatar det. Varje dag är en kamp utan dess like. Han gråter, skriker och hotar, allt för att slippa gå. Det är en så stark förtvivlan så det skär genom märg och ben.

Det började redan första skoldagen, då alla föräldrar var med på uppropet. Vi såg att han grät men att han försökte hålla sig, torkade tårar hela tiden. När vi sedan skulle gå och barnen stanna kvar grät han hejdlöst.

Dagen efter, när han skulle på fritids första gången var han ledsen men ingen vuxen såg honom. Han låg och grät själv i en soffa. Detta hände vid ca 3 olika tillfällen, varav en gång när en annan mamma (vän till mig) hittade honom ensam, gråtandes i soffan. Hon frågade naturligtvis vad det var och han sa att han längtade hem till mamma och pappa. Ingen fröken såg det här och han ville inte att min vän skulle säga till.

Det han säger nu när vi frågar varför han inte vill till skolan är att han hatar att sitta still i klassrummet, hatar att vara i klassrummet. Att han är rädd för att de vuxna (personalen) inte ser honom när han är ledsen. Att han lika gärna kan dö för ingen ser något ändå. Han använder VÄLDIGT starka ord när han pratar om skolan. Han har t.o.m. börjat säga att han hatar oss föräldrar:(.

Vi har pratat med skolan och haft ett samtal med skolpsykologen. Inget har blivit bättre. Vi vet inte vad vi ska göra, vilket ben vi ska stå på. Vi pratar så positivt vi kan om skolan hemma och försöker peppa honom. Vi säger att vi älskar honom och vi kramas väldigt mycket, för det vill han nu.

Är det någon som kan komma med någon tanke så är jag oerhört tacksam. Vi går på knäna.

[Ewa]

Hej!
Så där ska ingen ha det . Att gå i skolan ska vara det bästa som finns när man är så där liten. Är det inte det, så är något från skolans håll fel. Och det kan man se till att förändra!
Jag hinner inte nu eftersom jag ska hämta 6-åringen på hans skola, men återkommer med fler tankar och, förhoppningsvis, tips på hur ni kan gå tillväga och hur ni kan involvera skolan. Det ligger i allas intressen, även skolans, att den första skoltiden blir positiv för alla barn och det måste man satsa på att få till!

[Ewa]

Hej igen!

Sätter lite tankar på pränt så får du se vad som är nyckeln hos er.

Först och främst vill man ju gärna se om han vet VAD som känns olustigt. För min kille var det att han inte kände någon och kände sig ensam och utanför. Jag gick direkt till lärarna och pratade om det och de tog tag i det på direkten. Med enkla medel kan lärarna se till att man pusslas ihop på gemensamma små projekt så att isen bryts och man får kontakt. Skolans allra viktigaste uppgift det första året är att se till att barnen TRIVS (som A:s fröken säger). Att barnen VILL gå till skolan. Att barnet känner sig TRYGGT. Utan det, så lär sig inga barn någonting. Det måste börja i lusten, som kommer ur att man trivs och känner sig trygg. Och det jobbet ligger till största delen hos skolan. Även om man som förälder förstås kan påverka och hjälpa till. Men huvudansvaret ligger ändå hos skolan.

Nu går min son i Montessoriskola, så förutsättningarna ser möjligen lite annorlunda ut. Alla barn jobbar med de jobb de stunden får lust till, förutom gemensamma samlingarna och andra gemensamma projekt. I den traditionella skolan kan det ibland bli mer stillasittande och alla ska göra samma sak samtidigt, där lusten kanske inte alltid riktigt tas tillvara på samma sätt. Men se vad ni kan göra för att påverka hans situation och hans upplevelser. Vad gör att han hatar klassrummet? Under vilka former kan han (och alla andra som inte heller har lust att sitta still för långa stunder) få utlopp för lite mer rörelse? Hur kan hans intresse fångas så han glömmer bort att han sitter still och istället blir uppslukad av det han jobbar med? För att se det kanske ni som föräldrar behöver sitta med ett par dagar för att få en inblick i hur dagen ser ut, hur lärarna bemöter barnen och för att genom kommunikation nå fram till en förändring.

Sedan behöver somliga barn mycket förberedelse så att de vet vad som ska hända, vad som förväntas av en osv så att de känner att de har lite kontroll i allt det här nya som skolvärlden ju faktiskt är. Det är ju lätt att glömma att det inte är självklart vad skolgymnastik är för något, att man byter om i olika rum och duschar efteråt t.ex. Eller vad det innebär att ha lektion, samling osv. Vi går igenom skolveckan tillsammans varje söndag och pratar igenom varje dag, vad som ska hända då, vad det innebär osv. När något nytt ska hända blir min kille väldigt osäker igen, och känner sig lätt väldigt lost. Och det är i den känslan som han blir så ledsen också. Så jag har tagit med mig killen för att någon dag i förväg bestämma med den lärare han ska ha på det här nya momentet för att fråga om killen kan vara med och hjälpa läraren från början. Då vet han vart han ska och vet att någon ser till så att han inte behöver känna sig bortkommen.

Jag tycker i första hand det är hans lärare, fritidspersonal och rektor som tillsammans med dig ska jobba fram en plan för att få honom att trivas. Hur skolpsykologens roll skulle se ut vet jag inte riktigt. Såvida inte hon/han kan hjälpa till att förbättra situationen för din son i klassrummet förstås. Att han inte blir sedd när han ligger ledsen på fritids är ju förfärligt och så ska det förstås inte vara. Men alla kan inte vara överallt samtidigt, och missar de någon gång så måste man som förälder göra de uppmärksamma på det som inträffat och höra vad de gör för att förbättra. Tre tillfällen låter som att det är något mer strukturellt fel än som en tillfällig miss, men samma där. Kommunicera och se till att få respons på handlingsplan. De bör rimligtvis haft att göra med barn som inte är överlycklig över att gå till skolan förr. Och vet de inte vad de kan göra så kom med egna förslag.

Finns inte intresset eller förmågan hos skolan skulle jag, personligen, inte tveka att byta skola. Jag är evinnerligen glad att jag gjorde det valet jag gjorde, istället för att låta sonen gå på närmsta skola där han med stor säkerhet hade vantrivts från start.

Kram

[Trixie]

Tack så mycket för din fina svar. Precis som du beskriver din pojke är min osäker när det ska hända något nytt och han har inte jättelätt för nya relationer.

Vi har börjat med att alltid läsa igenom schemat på kvällen innan han ska lägga sig så att han vet exakt vilka lektioner det är. Likadant med vem som hämtar och vid vilken tid. Vi gör just nu allt för att han ska kunna korta ner sina dagar på fritids. Vi, de större syskonen och farmor hämtar i omgångar så tidigt vi kan.

Jag har varit med i skolan 3 dagar de senaste 2 veckorna men tycker inte att jag har sett något utmärkande. Det skulle vara att han inte leker med någon annan än sin bästis. Det i sig är en relation som blivit lite problematisk. De gaddar ihop sig mot alla andra och har även börjat rymma på kompisens initivativ. Min son vill helst inte rymma men ser det som sin "plikt" att följa med och rädda kompisen! Kompisen rymmer även när han är hemma med sina föräldrar.

I går hade jag ett bra möte med lärare, specialpedagog och fritidsfröken. De har en handlingsplan och det känns bra.

Just nu känns det allra svårast med hur vi ska agera inför hans sätt mot oss hemma. Han öser allt över oss (säger inget i skolan till någon). Han skriker att han hatar oss och sparkar och slår. Vi är förtvivlade och vet inte hur vi ska bemöta. Det är verkligen jätte, jättesvårt. Vi vill också på något sätt försöka få honom att bli lite mer positiv men vet inte hur.

Känns som om vi håller på att förlora fotfästet./Trixie

[Ewa]

Jag har varit med i skolan 3 dagar de senaste 2 veckorna men tycker inte att jag har sett något utmärkande. Det skulle vara att han inte leker med någon annan än sin bästis.

Här kan ju personalen jobba aktivt för att ge små uppdrag åt de båda pojkarna var och en på sitt håll, med andra barn än bara varandra. För att de båda ska upptäcka att det finns en hel värld av kompisar och relationer att upptäcka. Och för att erbjuda vettigare tidsfördriv än att rymma när tristessen (eller vad det nu är) anfaller. Helst ska de ju inte ens komma på tanken för att dagen är så full av nytt spännande som ska hinnas med.

Vad gäller beteendet hemma, så även om man möjligen vet orsaken så innebär ju inte det att man får bete sig hur som. Precis som med trotsbarnet och den krisande 6-åringen så får man ju lära sig hur man beter sig bland folk, och vart man går när man behöver avreagera sig för ditten och datten. Och däremellan kan man ju se till att ordna tid för riktiga samtal på tu man hand för att se om han kan sätta ord på vad som gör livet lite mindre roligt just nu. Så att man finns där för att se om ni kan hjälpas åt att komma på lösningar på det. Då skulle jag tro att lättnaden infinner sig också. Och glöm för all del inte att skratta och tokbusa så han några gånger per dag får glömma livets allvar utan just spralla sig så mycket som det bara går.

[farmor]

Nu har vi fått ett riktigt stort problem i vår familj. Vår 7-årige som nyss börjat 1an vill inte gå till skolan. Han hatar det. Varje dag är en kamp utan dess like. Han gråter, skriker och hotar, allt för att slippa gå. Det är en så stark förtvivlan så det skär genom märg och ben.

Det började redan första skoldagen, då alla föräldrar var med på uppropet. Vi såg att han grät men att han försökte hålla sig, torkade tårar hela tiden. När vi sedan skulle gå och barnen stanna kvar grät han hejdlöst.

Dagen efter, när han skulle på fritids första gången var han ledsen men ingen vuxen såg honom. Han låg och grät själv i en soffa. Detta hände vid ca 3 olika tillfällen, varav en gång när en annan mamma (vän till mig) hittade honom ensam, gråtandes i soffan. Hon frågade naturligtvis vad det var och han sa att han längtade hem till mamma och pappa. Ingen fröken såg det här och han ville inte att min vän skulle säga till.

Det han säger nu när vi frågar varför han inte vill till skolan är att han hatar att sitta still i klassrummet, hatar att vara i klassrummet. Att han är rädd för att de vuxna (personalen) inte ser honom när han är ledsen. Att han lika gärna kan dö för ingen ser något ändå. Han använder VÄLDIGT starka ord när han pratar om skolan. Han har t.o.m. börjat säga att han hatar oss föräldrar:(.

Vi har pratat med skolan och haft ett samtal med skolpsykologen. Inget har blivit bättre. Vi vet inte vad vi ska göra, vilket ben vi ska stå på. Vi pratar så positivt vi kan om skolan hemma och försöker peppa honom. Vi säger att vi älskar honom och vi kramas väldigt mycket, för det vill han nu.

Är det någon som kan komma med någon tanke så är jag oerhört tacksam. Vi går på knäna.

Oj, vad jobbigt och vilken tråkig start på skoltiden! Det skall vara roligt att gå i skolan och det första året är den sociala tryggheten viktigare än allt kunskapsinhämtande. Hur blir man trygg då? Jo, genom att de vuxna har en fungerande kommunikation och samarbetar. "Nu har vi vuxna pratat och bestämt att vi skall hjälpa dig så här.... blir det bra tror du?" ... Barns mående är alltid vuxnas ansvar!

Annars är det två ledord som är viktiga i samtal med barn - att normalisera och ge hopp! Ex. normalisera: det finns många barn som känner så här när de börjar i skolan och allt känns nytt och okänt.... mamma var också orolig och ledsen ibland då jag skulle till skolan .... pappa/storebror osv tyckte att ... osv Effekten: Han känner sig inte ensam och utpekad! Ex. "ge hopp": nu skall vi vuxna prata med varandra och hjälpa dig så att det känns bättre i skolan .... även om det är en jobbigt början nu så kommer det att kännas bättre när du vant dig vid alla nya vuxna och barn och de regler som finns i skolan. det är jobbigt, men det går över - vi skall fixa det här tillsammans .... Effekten: han ser att vuxna bryr sig och agerar tillsammans för hans bästa ...

[Trixie]

Tack för svar. Vi har jobbat jättemycket med att säga att vi vuxna jobbar för att han ska få det bättre. Att vi varit på möten för att prata om hur fritidspersonalen ska hjälpa honom på bästa sätt.

Han tror tyvärr inte på att de ska kunna hjälpa honom. Ett exempel som blev så fel och jag blev så irriterad på stelbent personal:

Vi hade tillsammans med psykologen kommit överens om att personalen skulle gå fram till pojken och säga att de vet att han mår dåligt, även om det inte syns (han håller masken i skolan). Det var viktigt för honom men det var ingen som gjorde det. Jag rinde då fritids en extra gång och förklarade hur viktigt just det här var. Då började den jag pratade med att säga allt möjligt utom att lova att hon just skulle säga det till pojken som jag bad om. Jag vet inte om jag var otydligt eller om hon tyckte att det var konstigt. Det kändes inte som en jättegrej att göra precis men det var tydligen stört omöjligt. Så det gick nästan en hel vecka till innan han kände att han fick någon form av bekräftelse.

Min man sa till en annan fröken vid lämning på morgonen, då han brukar gråta att han kanske behöver en kram. Han fick då en tafatt klapp på huvudet av en fröken som med uttråkad min tittade åt ett annat håll:(.

Jag blir så besviken. Nu har jag tack o lov fått bra kontakt med en fröken som närmar sig honom på ett bra sätt och vi har märkt en liiiiiten gradskillnad i hans nedstämdhet:).

[inger]

att de vuxna inte vill hjälpa.

I den situation du beskriver där din man pratade med fröken om att han behövde en kram och hon tiittade bort och gav honom en tafatt klapp på huvudet visar ju att han har rätt och känner rätt.

Jag har inga råd att ge just nu för jag blir alldeles beklämd. Jag skulle lägga ner energi på att hitta en bra skola istället för att prata med psykologen för att hitta lösningen hos sonen.

Jag skulle lägga energi på att hitta en skola där vuxna bryr sig om barns välbefinnande utan att man behöver koppla in psykologen.

[Trixie]

Att byta skola alltså. Det är inte så enkelt tyvärr men vi letar runt där vi bor. Sonen har själv sagt att fröknarna borde ha andra jobb!

Vi är så slut alla i familjen, det här tär på oss alla. Vi vill så gärna att vår pojke ska må bra och känna sig glad.

[inger]

Jag vet och har förståelse för att det inte är så lätt. Jag har varit i en situation med fel skola(men av helt andra orsaker beskriver det i forumet alternativ som inte är ihap under rubrik välja skola).

Det jag menar är att vi lever i en tid då vi ofta letar fel hos barnen i stället för att se att den omgivning många barn lever i skulle göra vem som helst tokig.
Då menar jag de överfulla grupperna i förskolan, pedagoger som inte är engagerade och att det kan vara stökigt.

Det är svårt och tufft att hitta rätt skola för sitt barn och samtidigt så viktigt att hamna rätt.

Samtidigt måste ni göra allt ni kan för att han ska må bra nu.

Lycka till och det är inte barnet det är fel på.

[inger]

Jag blir så besviken. Nu har jag tack o lov fått bra kontakt med en fröken som närmar sig honom på ett bra sätt och vi har märkt en liiiiiten gradskillnad i hans nedstämdhet:).

Här tror jag att du och han kan hitta en väg ut. Kanske kan du ordna möte med den fröken tillsammans med andra pedagoger för att prata om hur alla kan närma sig pojken på samma vis.

[Ewa]

Jag blir så besviken. Nu har jag tack o lov fått bra kontakt med en fröken som närmar sig honom på ett bra sätt och vi har märkt en liiiiiten gradskillnad i hans nedstämdhet:).

Här tror jag att du och han kan hitta en väg ut. Kanske kan du ordna möte med den fröken tillsammans med andra pedagoger för att prata om hur alla kan närma sig pojken på samma vis.

Kan bara hålla med. Och hoppas på att det finns ett engagemang som väntar på att tas i bruk. Annars tycker jag som Inger att ni ska söka med ljus och lykta efter ett bättre alternativ.

Kram

[Trixie]

Det känns så skönt att få bolla det här med några andra.

Jag blir så orolig att skadan blivit för stor för att kunna åtgärdas, att det har gått för långt. Det känns som om tiden varit emot oss. Psykolog som blev sjuk, fröknar som inte tagit till sig allvaret i det här. Det har varit väldigt mycket "ja,ja, det är många som tycker att det är lite jobbigt i början". Jag har nu satt ner foten rätt hårt i skolan och markerat att det här INTE är ett litet problem utan ett stort.

Vi kämpar med det här i stort sett alla vakna timmar hemma. Det är en kamp och det känns väldigt tråkigt att vårt tidigare så fina familjeliv nu är helt sönderslaget. Vår son som varit så nöjd med livet, med oss är nu helt rabiat. Han fäktar och slår mot allt och alla.