Funderingar på att kura vår treåring

[knappen]

Nu ska jag försöka att få ner alla funderingar i detta inlägg. Redo?

Som bakgrund måste jag berätta att vi har kurat vår son tidigare och han sov gott sina tolv timmar per natt under en längre tid. Men efter flytt med tillfälligt boende, sjukdom mm mm så blev hans spjälsäng och det lilla skyffet vi lagt honom i bara panik.

När vi för snart ett år sedan kom in i vårt nya hus, han fick eget rum och ny säng (ingen spjälsäng) så blev det en annat attityd till sovandet. Aldrig problem med att gå och lägga sig. Sängen är världens mysigaste! Men jag ser några hakar som jag inte gillar (då jag vet hur mycket bättre det kan vara eftersom vi haft det så tidigare).

Vi läser alltid två böcker för honom i sängen (vi tycker det är viktigt att läsa) samt att vi (pappa eller mamma) ligger kvar i sängen tills han somnat. Det tar ofta inte mer än fem till tio minuter efter att vi släckt tills han somnar. Detta medför ju sedan att när han vaknar på natten (ofta mellan klockan tre och fem någon gång) så undrar ju han såklart vart vi är. Han är aldrig ledsen och skriker och gråter utan ropar lugnt efter oss. Han går aldrig ur sin säng själv (det är för övrigt ganska så höga kanter på den). Vi har då kommit in och hämta honom och så får han sova i våra sängar resten av natten/morgonen. Han somnar om på två sekunder. Det händer att han somnar om i sin säng igen bara av att jag kommer in och säger någonting och ibland vill han inte ens komma in till oss… Men då vill han ju att vi ska krypa ner till honom och det är inte helt skönt i den lilla sängen man får ligga dubbelvikt i…

Nu ska det bli syskon om drygt ett halvår och jag känner att det måste till en förändring. Jag har läst SHN-boken igen men känner mig osäker på tillvägagångssättet på denna treåring som i övrigt kan vara rätt trotsig och jag blir då lite nervös/fundersam på hur han skulle reagera vid en kur. Vad jag fattat det för så bör rutinerna gå till enligt följande:

- läsa bok och han får dricka välling i soffan (ha kul).
- gå in med honom till sin säng, lägga tillrätta, ramsa och gå ut.

Att protester här kommer ske är jag ju helt säker på. Det är här jag är lite osäker på hur tillvägagångssättet ska ske. Citat från er webb: "vid minsta rörelse i lilla sänghalmen sätter jag stopp med en barsk, punktsättande ramsa. Hinner barnet upp, hinner det i alla fall inte ut! Hugg den lilla optimisten direkt, led snabbt tillbaka till sängen, tryck till utan ord och gå ut med ramsan. Upprepa lugnt."

Men det kan ju finnas allt från att ropa på mig ganska lugnt och tryggt till att skrika och vara ledsen. Han är ju trots allt så stor att det faktiskt går att prata med honom nu. Ska jag trots hans funderingar och svar på frågor han önskar bara upprepa ramsan utifrån i glatt orubblig evighet à la goddag-yxskaftl? Det stora risken då är ju att det övergår till det där panikskriket (om det inte kom direkt)… 

Jag och min man har haft diskussioner om detta och vi är inte helt överens. Han tycker att det inte behöver bli en så stor förändring på en gång. Han gav förslags på att: kan man inte till att börja med sitta vid sängen (istället för att ligga bredvid honom i sängen) tills han somnat för att sedan ibland gå ut kortare stunder. Och sedan successivt komma till samma mål? Min tveksamhet i detta tillvägagångssätt är ju att vår lille kille troligtvis kommer att pröva oss mycket och det kommer att vara svårt att veta hur vi ska agera och vi kommer visa tecken på osäkerhet och vem är det nu som bestämmer – han eller vi?!!? Eller kan det finnas en sådan väg att gå – den kanske bara tar lite längre tid?…

Jag förstår ju att jag och min man måste vara överens om detta… Han gillar verkligen inte när barn skriker och en ny kur kommer ju innebära en del skrik… Jag får ju ta kurningen (så är det ju), men jag känner mig inte bekväm i att veta att jag har en man som verkligen mår dåligt av att höra lillkillen skrika. Då måste jag på något sätt övertyga mannen också i detta.

Det sista man vill är ju att göra detta halvdant så att killen får skräck för sin idag härliga inställning till sängen.

[TorpSara]

Man måste ju inte göra det så besvärligt för sig. Han verkar ju redan vara en relativt god sovare, så varför inte bara, med attityd av självklarhet berätta att nu när han är tre år så får han somna själv i sin säng och sova där hela natten? Det gör ju ALLA treåringar. Typ.
Ni sitter utanför hans dörr de första kvällarna och sedan backar ni successivt därifrån.
Nattetid upprepar ni det hela, lägger honom tillrätta och går med en liten godnattramsa. Man behöver inte göra det bökigare än så, bara attityden är på plats.
Tricket är att man inte ska fastna i långa utläggningar mitt i natten, men naturligtvis kan man ju få svara något lite mer utvecklat.

[knappen]

Nu har jag ÄNTLIGEN fått tillfället att börja försöka med "kurningen" på vår treåring. I går kväll läste jag bok vid hans sängkant och sedan sade jag god natt, släckte och satte mig på en stol utanför. Vissa frågor uppstod, men det gick jättebra. Han vaknade upp två gånger i natt och sa: "mamma". "Ja, godnatt", svarade jag direkt (då jag sov precis utanför hans dörr). Det blev tyst direkt. Han vaknade vid klockan sju utvilad och på gott humör.

Han var en oerhört stolt kille idag när vi berömde honom för att ha sovit själv i natt.

Jag tänkte att jag kör på samma taktik i kväll och i natt. Förhoppningsvis så blir han så pass trygg att han inte har några problem med att jag sedan sitter i vardagsrummet eller är någon annan stans i huset när han håller på att försöka somna. Hoppas bara jag inte behöver sova på madrass i korridoren i flera veckor…

Hoppas att jag fattat "tre-års-kurningen" rätt nu!

Tack!

[miar70]

Härligt jobbat knappen! Tänk vad lite ledning och tydlighet ger trygga barn

Kram och fortsatt lycka till!

[knappen]

Nu har vi kört en vecka och jag måste säga att läggningen går kanon. Inga konstigheter, men han vaknar fortfarande upp på nätterna två eller tre gånger och vill att jag ska komma in till honom. Det räcker att bara gå in och stoppa om honom igen och säga godnatt. Han är supernöjd med det.

Ska jag vara tuffare mot honom när han ropar? Han är ju inte ledsen utan ropar bara: "Mamma, kom!" Jag har svarat med "god natt", men han fortsätter att ropa på mig… Jag går in och frågar vad han vill. Men ofta säger han bara att han han vill vara med mig. Det är dock i alla fall inga problem för mig att gå ut. Han är nöjd och somnar om…

[Susanne G]

Hej!

Om ni nu vill gå in och bädda om så gör det innan ni ramsar gonatt. För som det är nu så "Biter" inte ramsan när ni går in efter ni ramsat. Är du med? Den blir liksom förbrukad och tappar sin magi.

Jag hade berättat på kvällen att inatt om du vaknar så får du lägga på täcket själv. Vi säger gonatt på kvällen sen ses vi imorgon.
För som det är nu så kan han ju inte riktigt somna om om inte någon av er är där. Och det är ju hela meningen med shn, att barnet ska känna sig trygg och lära sig att somna om själv.

Backa helt enkelt och de 2-3 första nätterna kommer han säkert hojta några ggr men ramsa bara på så kommer han känna sig trygg i det. Stöka lite i köket om det känns bra.
Han fixar att somna om själv. Ni måste bara ge honom förtroendet.

Susanne

[knappen]

Suck och stön!!! Nu kom ett rejält bakslag. Vet inte varför och vad det kan bero på. I natt har han skrikit som aldrig tidigare. Helt panikslagen över att han ska sova själv. Jag har förklarat som innan att jag är alldeles utanför dörren och han har nöjt sig med det, men inte nu. Nu blev det panik på en gång. Han vaknade fem gånger i natt och sista gången var han vaken i mer än en timme och bara skrek och skrek för han ville sova med oss…

Vad göra?!!?

Vad beror detta på? Pappa har lagt honom två kvällar i rad och jag tycker mig höra att han gjort enligt konstens alla regler, men kan det vara det som blivit något konstigt av? Phu!

Jag ligger ju fortfarande på en madrass utanför hans rum – trodde inte att det skulle behövas i FLERA veckor!

Tacksam för alla tips jag kan få! (är lite desperat nu känner jag).....

[miar70]

Hej knappen!

Lugn och fin nu, bakslag kommer och går. Kuren är en process som måste få ta sin tid, och att han nu ifrågasätter det nya är helt okej! Det är nu ni "sätter" kuren genom att jobba på precis som vanligt och ge honom betryggande svar på hans frågor. Om ni nu börjar dutta och trafikera kommer ni att sätta säkerheten ur spel, så koppla på attityden och fortsätt kura honom färdigt!

Att han är inne i trotsen (antar jag?) gör att hans frågor kan bli lite mer ihärdiga, och natt-trots är något jag själv varit med om. Man tror lätt att det verkligen ÄR panik, men det jag lärde mig när min ena flicka härjade några nätter var att ju mer jag gjorde desto värre blev det . Ni är på god väg att nå målet, tappa inte spåret nu!

Kram Mia

(och till extra pepp ber jag dig läsa på lite extra om säkerheten:
http://www.annawahlgren.com/index.php/v ... r-trygghet )

[mia721]

Knappen, måste höra hur det gått för er? Har en treåring här som är kurad vid 8 månader och som efter flytt och trots beter sig exakt lika som er kille. Jag skall börja kura henne nästa vecka har jag bestämt mig för så håller på och läser allt jag kan om detta.