Jag söker råd om hur jag bör hantera min stora tjejs kissande. Jag hade en tråd om hennes blöjavvänjning för över ett år sedan, men jag väljer att göra en ny tråd, då frågeställningen nu är helt annorlunda.
Hon blev torr i somras, i alla fall tillräckligt torr för att slänga blöjan. Lite olyckor blev det, någon om dagen sådär i början, men jag tänkte att hon lär sig med tiden om man bara inte gör någon stor affär av det. Så blev det nu inte...
Nio månader senare är hon inte i närheten av torr. Det har till och med gått tillbaka och blivit betydligt mer "olyckor" de senaste månaderna. Jag trodde länge att det berodde på tankspriddhet, brist på konsekvenser från min sida, eller så. Men sanningen är att hon helt enkelt blir tokkissenödig och då bara inte klarar hålla emot, fastän hon märker att hon behöver gå. Med resultat att det kommer lite eller mycket i trosor/byxor. För det mesta går hon på pottan i det läget, men det händer även att hon ignorerar/inte märker att det kommit i trosorna. Om jag ser att hon är blöt och ber henne sätta sig på pottan kommer det nästan alltid kiss. Om jag ber henne "preventivkissa" kommer det sällan kiss. Hon måste byta trosor/byxor 5-7 gånger om dagen, dvs nästan alla gånger hon kissar.
Det märks att hon tycker att det är jobbigt att det läcker. "Jag blev jättesnopen när det kom kiss i trosorna!" sa hon härom dagen och såg miserabel ut. Hon kan bli glatt överraskad när hon sätter sig på pottan och märker att det INTE kommit i trosorna. Pottrutinen kan hon sköta helt själv och gör det för det mesta utan knot, inklusive att gå med kissiga kläder till tvättkorgen, hämta nya och klä på sig.
Vi har verkligen försökt och i mitt tycke varit väldigt duktiga på att inte lägga någon laddning i det. Men man är ingen ängel, så när det kommit i soffan och på mattan och i sängen för femtioelfte gången, har det hänt att både jag och maken lackat ur och kläckt några olämpliga kommentarer... Men som sagt, det händer olyckor OFTA och vi reagerar negativt väldigt sällan.
Saken är att jag var likadan när jag var liten och det blev inte bättre förrän jag var BETYDLIGT äldre än vad min tjej är nu. När jag sen var sju fick jag njurbäcksinflammation och fick gå på värsta undersökningarna hos urologen, med kissträning som följd för att jag skulle lära mig att tömma blåsan och minerintester upp i tonåren. Kan det vara ärftligt?
Jag tycker dock att min tjej fortfarande är för liten för att man ska kunna dra slutsatsen att något är fel, bara för att hon inte lyckats bli torr ännu. Å andra sidan har hon kissat ner sig flera gånger dagligen i flera månader och inget ljus ses i tunneln. Hela tiden har jag trott att hon nog snart ska lära sig, men det tror jag inte längre. Situationen är ohållbar och både min mamma och svärmor tycker att vi ska låta henne ha blöja igen (byxblöja så att hon kan sköta det själv). Och om min mor har rätt i att det kan dröja ÅR tills hon är torr, så är jag beredd att hålla med. Men jag är ändå osäker på hur jag bör hantera det.
Nu är alltså frågan vad vi ska göra. Jag har talat med min BVC-sköterska och hon sa att man inte brukar kolla upp sånt här förrän de hunnit bli 4, samt uppmanade oss att preventivkissa. Jag gillar inte att preventivkissa, för jag tycker att det sätter signalerna ur spel. När jag ändå gör det, typ när vi ska gå ut och det är länge sedan hon kissade, brukar det ändå inte komma något. Jag är beredd att återinföra byxblöja, för vi orkar inte torka och tvätta mer nu, men det känns samtidigt inte bra att ta ett så stort steg tillbaka.
Hur tycker ni att vi ska göra?Ska vi stå ut med kiss överallt för överskådlig framtid eller ska vi återinföra blöja?
Om vi ska återinföra blöja, hur ska vi presentera det för vår tjej, hon som verkar tycka att hon borde kunna utan?
Om vi inte inför blöjan, hur ska vi hantera situationen och vår tjejs reaktioner framöver?
Finns det andra vägar att gå?
Varma hälsningar
Cyan
Storasyster f feb 07
) för att söka ungefär samma svar som du. Hur har det gått sedan du skrev?