Emil, Sigge och Mika ska få en lillasyster eller en lillebror. 
Jag har längtat efter en till bebis så att gänget blir fulltaligt, det har liksom hela tiden känts som om det fattats någon. Pappan var mer tveksam men med tanke på att han var nöjd efter två stycken barn så tycker jag ändå att han tar det hela med ro.
Enligt våra uträkningar kommer bebisen den 19 december, så där alldeles lagom till julafton. Men enligt RUL så är beräknad ankomst den 25 dec, vilket alla väl ändå begriper är helt omöjligt. Det enda positiva man kan se med det sena datumet är att vi inte behöver köpa några julklappar till bebisen i år.
Men med tanke på att de andra i flocken kommit tidigare än beräknat datum så håller vi tummarna att vi får träffa nykomlingen några dagar innan julafton.
Första besöket hos BM avlöpte väl med tanke på att jag var själv där med resten av gänget. Sigge höll på att svimma när hon tog blodprov på mig, han är lite känslig den killen, mycket lik sin far faktiskt när det gäller blod och sårskador. Emil är mer nyfiken, han vill titta och gärna så nära att inte BM ser vad hon gör, sån är han. Mika roade sig mest med att dra i stetoskopet och försöka klättra upp på skrivbordet, sån är hon.
Det är ett härligt gäng vi har. Alla värden var bra så både BM och jag var nöjda. Kub-test har vi också hunnit med, både blodprov och UL. Läkaren som gjorde UL var en dansk man som var helt underbar, han förklarade allt väldigt ingående och lugnade oss med att riskerna för olika kromosonfel var minimala med tanke på undersökningen och blodprovet. Den kombinationen gjorde att jag hade en risk att få ett skadat barn var lika stor eller liten som för en trettioåring! Jag har ju alltid sagt att jag är 28 år så jag är ju inte helt ute och seglar.
När vi skulle göra RUL hade vi bara barnvakt till grabbarna, så jag ringde in och bad att vi skulle få ta med oss Mika in på undersökningen. BM som skulle utföra UL sa att det var ok så glada i hågen gav vi oss iväg. När vi nästan var framme blev Mika jätteledsen, grät hjärtskärandes och sen spydde hon två rejäla omgångar. Sen var hon glad igen. Blev väl lite åksjuk eller fick magknip, vad vet jag. Jag klarade mig ju fint för jag satt i baksätet men framsätet såg ju inte för roligt ut. Så det hela slutade med att Pappan fick sanera lilla barnet inne på sjukhustoan, sanera bilen och barnstolen medans jag fick gå ensam på UL. Det kändes lite märkligt att gå dit själv, vi har ju alltid gjort det tillsammans tidigare men så kan det bli.
Allt var jättebra med bebisen och vi fick några riktigt fina bilder på skräpet.
Det mest fantastiska i kråksången är att jag inte har några foglossningar alls. Nada! Inga alls! Helt otroligt konstigt, jag kan hoppa, gå, skutta och vända och vrida mig utan problem. Kanske kommer det lite längre fram men jag njuter så länge jag kan.
Just nu jobbar jag extra några veckor inom hemtjänsten och far runt till gamlingar och hjälper dem med både det ena och det andra. Lite omväxling och så behövde vi lite tillskott i kassan. Pappan är hemma med ligan och de har det jättehärligt.
Så småningom är det väl ändå dags för namförslag, ni minns kanske våra "krav" - tvåstavigt namn, inte bokstaven r och måste innehålla bokstaven i.
Och så vadslagning när nedkomsten blir, men vi kan ju lugna oss något med det. Kram Susan
Supergrattis blivande fyrbarnsmorsan 
Jag jobbar ganska mycket och det funkar hur bra som helst. Sammanfattningsvis kan man säga att jag mår toppen!
Såklart vi ses igen, en annan gång