Störig 7-åring som retas och provocerar

[carin73]

Längesedan jag skrev här men nu skulle jag så uppskatta lite hjälp. Vi har nämligen blivit en tjafs- och skrikfamilj. Och det är framför allt jag som ofta blir arg och provocerad.

När det blir för mycket av allt exploderar jag och skriker att ”nu får det väl för 17 vara nog!!!” säkert så grannarna hör. Frågar mig alltid om det verkligen var nödvändigt efteråt. Ibland hinner jag undan för att först räkna till 10 men långt ifrån alltid. Vill inte att barnen ska växa upp med skrik, så enkelt är det. Det löser ju inte problemet utan är bara en rent egoistisk handling som känns bra i 3 sekunder ungefär.

Några saker vi arbetar med syskonledes:
- kramen som gottgörelse för tjuvnyp (ömsom påtvingad med armen om armarna, ömsom nästan självmant)
- att de hör ihop och måste hjälpas åt/hjälpa varandra med saker
- de får gå iväg och stänga dörren och förhandla när de inte kommer överens – underbart när de unisont kommer tillbaka för att berätta resultatet; vem som ska åka med och handla, vem som ska göra vilken syssla o s v
- de kramas alltid god natt
- och man ska a l l t i d kolla hur det gick och lägga armen om/klappa på den andra som ramlat/slagit sig

Men ändå så är det en herrans massa:
- smygsparkar i soffan
- storemansfötter som sticker fram och råkar fälla lilleman som dribblar iväg med bollen efter bästa förmåga (”jaaag gjorde inget…!?”)
- hån av lilleman när han är rädd, uttalar fel, inte förstår
- övertala lilleman att leka lekar som alltid går ut på att storeman vinner för att han är störst/snabbast/starkast
- tillsägelser som borde komma från mamma/pappa (du ska borsta tänderna innan du får titta på tv, du får inte gå ut för du har inte suttit på toaletten o s v)
- för hårda gonattkramar
- och SÅ mycket annat retande!

Dessutom är ungen i mina ögon rejält störig för att vara 7. Eller!? Han står och ser alllmänt ointresserad ut och trummar med fingrarna/håller för öronen när han får de skarpa orden, använder alltmer vuxna fula ord som vi inte säger hos oss (följt av ”jag sa ingenting…”), grimaserar bakom ryggen, går extremt långsamt när han förvisas till sitt rum till dess han är färdig med sitt uppförande (vilket han alltid blir efter en stund), skriker "jag är ju PÅ VÄG!!! när man vänligt ber honom infinna sig för andra gången. Vi väcker varandra med en puss hos oss men det kan lika gärna bli en tänd lampa och ett hopp på magen...

Något som däremot funkar bra är den sociala delaktigheten. Motsägelsefullt? Inga glädjetjut men lite trumpna kommentarer och ett ”måste jag…?” kan jag stå ut med. Han försvarar också lilleman de gånger han förvisas vilket känns bra - fast jag får förklara varför det blev som det blev.

Positiva beteenden uppmuntras ofta och han växer verkligen av positiv feedback och att man lyssnar på honom, det syns. Samtidigt kan ju inte de andra beteendena bara få passera? Och de är så många! Hur gör man för att inte explodera? Ska ju vara den där starka stabila klippan men för min del var det betydligt lättare under 3-4-årstrotsen. Det var så oskyldigt på något sätt. Nu är hyssen mer beräkneliga och provocerande. Och värre blir det ju i tonåren.

Vi busar, kramas och pussas varje dag och skrattet till gonattet avslutar ff dagen.

Hälsningar
Carin

[annawahlgren]

Välkommen åter

Och först och främst: pris och beröm :-({|= för allt det vackra du - ni - gör som stärker och uppmuntrar syskonkärleken Och som fixar kampen för tillvaron på ett så underbart icke ifrågasatt vis, där barnen får känna sig så behövda och viktiga som de är Inte bara känslomässigt och / eller för sitt eget intresses skulll, utan så att de gör nytta för andra och varandra. Det är stort, livsviktigt och ett sesam öppna-dig för självkänslan: att gå utanför sig själv, att samarbeta, att tänka på andra och göra gott och bra för andra. Väldigt vackert jobbat, keep it up

Tack för alla dessa klara, konkreta exempel! Jag ska försöka kommentera, men vill först berömma dig också för att du inte tycker synd om dig själv och hemfaller åt att se dig själv som ett stackars offer. Du är ansvarskännande och ser din fostrande uppgift. Här kan vi kavla upp ärmarna och gå verket an med familjefriden som klart lysande ambition för ALLA \:D/ Pris och beröm, igen :-({|= för att du inte gnäller (annat än på dig själv för dina förlupna, obehärskade explosioner ).

Men ändå så är det en herrans massa:
- smygsparkar i soffan
- storemansfötter som sticker fram och råkar fälla lilleman som dribblar iväg med bollen efter bästa förmåga (”jaaag gjorde inget…!?”)

Det där är rena taskigheter som ska beivras, dvs påtalas och faktiskt slås ner på rätt rejält. Lirka undan storebror - "Kom, älskling, så ska jag berätta någonting för dig" - och ta honom i enrum, i badrummet eller var som helst där du kan stänga om er. Han ska aldrig förebrås inför sin lillebror.

Och där läxar du upp honom. Då kan du använda dina explosioner, dock av MYCKET kontrollerad natur. Har han varit riktigt "ful" och vägrar lyssna, av samvete och trots, kan du koppla ett grepp under hakan på honom och avkräva honom ögonkontakt på så vis. (Och så att han inte kan smita; därför är badrummet bra - man kan låsa om sig!) Så håller du ett föredrag på temat SÅ GÖR MAN INTE (rabbla gärna i detalj vad du sett, så att han får klart för sig att du har ögon i nacken). Föreläs sedan på temat inlevelse. "Vad skulle DU tycka om JAG..." (och så detaljerna, gärna med milda demonstrationer, där du antyder att du smygsparkar eller sätter krokben eller "råkar" göra illa - ("Hoppsan, inte såg jag att DU var i vägen ")

Förstår du? Det gäller ju verkligen inte att vara taskig tillbaka, utan bara att 1) strängt och sakligt fördöma taskigt beteende - "så gör man inte mot en vän, så gör man inte mot NÅGON, och lillebror är din bästa vän i världen" - 2) väcka till liv den slumrande inlevelseförmågan där man ("skurken") kan relatera till sig själv, på det för alla religioner gemensamma temat "Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, gören I ock dem."

Förhör dig när föreläsningen är klar: "Har du förstått?" Och ha honom därefter att tala om, i ord, vad det är han har förstått Sedan släpper du nådigt ut honom (med hökblicken beredd, vilket han nu är nyttigt medveten om).

- hån av lilleman när han är rädd, uttalar fel, inte förstår

Man hånar inte NÅGON. Ämne för ny föreläsning, gärna i form av lite såkallad teater.

När du känner dig på extra gott, tålmodigt och spjuveraktigt humör kan du kvittera med hårresande hånfullheter (med glimten i ögat) till gossen. "Men Guuud hur du ser ut! Vilken näääsa! Den ser ju ut som en lyyyftkran!" Vad som helst men som sagt väldigt överdrivet så att han förstår (ungefär) att du skämtar, men ändå får känna på hur det skulle vara att bli hånad för att man inte kan praata ordentligt eller är rääädd eller inte förstååår Exemplifiera med all fantasi du kan uppbringa, och det ska gärna skrattas. MEN, på toppen, avslutningsvis, ska han ha den där kontrollerade explosionen: "Du skulle INTE vilja att jag, eller NÅGON människa i världen, hånade dig. Så gör inte det själv. Har du förstått "

- övertala lilleman att leka lekar som alltid går ut på att storeman vinner för att han är störst/snabbast/starkast

Dessa karlar Ursäkta Han har nyligen blivit sju men beter sig ännu som en sexåring. Jag föreslår dig att läsa om båda åldrarna i Barnaboken Och sjuåringen föds ju inte över en dag om man säger och håller länge sin sexåring i handen. Sjuåringen ikläder sig mer än gärna en alldeles för stor kostym, vilket är påfrestande för fler än lillebröder

Lillebror behöver, nu som fyraåring, ett alldeles eget litet umgänge med jämnåriga, helst en i taget, och där ska inte storebror komma och härja. Han ska lära sig Respekt. Där kan man också "vädja" (med behärskad explosion) till hans logiska, förnuftsbaserade inlevelseförmåga samtidigt som man smickrar honom med att bekräfta hur vansinnigt STOR han är. "Om sju år till har du kanske en söt flicka på rummet som du vill pussa och krama och prata med i FRED. Då skulle du knappast vilja att lillebror kom och störde och la sig i, eller hur " Vänta verkligen på svaret, eller låt honom åtminstone tänka efter, så du ser att budskapet landar. Ha alltså inte för bråttom iväg. Föreläsningar tar tid Och att fånga en publik är den verkligt stora konsten... 8)

- tillsägelser som borde komma från mamma/pappa (du ska borsta tänderna innan du får titta på tv, du får inte gå ut för du har inte suttit på toaletten o s v)

Tröttsamt Ursprungligen är tanken god, eftersom den bottnar i en beskyddarinstinkt som är vacker och handlingskraftig. Dessutom är han ju bevisligen större och äldre och kan och vet mer än sin lillebror, i det som han lärt sig är kampen för tillvaron i alla dess formationer. Men vi behöver ingen besserwisser för det, som kör över sin bror med mästrande, överlägsna pekfingrar. Så kanalisera det hela till rätt sammanhang, om man säger Upplys honom (i enrum) om att det är DU som är lillebrors mamma, och pappa som är hans pappa, men HAN är inte lillebrors föräldrar. Rutinerna sköter NI, precis som ni skötte dem åt honom innan han kunde det själv och kom ihåg allting själv (lite "smicker" igen, anspelande på hur STOR han är; sitter alltid fint). Så allt som till rutinerna hörer ska inte han "sköta" åt lillebror utan NI, ni föräldrar. Och ni behöver inte påminnas om den saken. Se hur bra det gick för honom (Underförstått; han sköter sig ju exemplariskt, tack vare er.) Däremot: när det gäller allt som kan kallas social delaktighet, och även en massa sociala begivenheter i övrigt, kan han med fördel ikläda soig rollen av ledare och guide, eftersom han vet hur man gör. Allt från att visa hur man hackar lök till att tipsa om bästa sättet att sparka bollen högt och långt eller cykla utan stöd kan han excellera i som den som är störst, bäst och vackrast och verkligen VET och KAN (=visa). Förstår du skillnaden? Fundera, så kan du få honom att förstå den också

- för hårda gonattkramar

Teater här också när du är på gott humör. Ta i för kung och fosterland, kittla gärna lite hårt och snudd på otrevligt och banna dig själv, lite lagom hycklande: "OJ DÅ, tog jag i för HÅRT Var det inte trevligt? Inte skönt? Inte nuttigt? Inte som det SKA vara, tycker du " Så bäddar du för inlevelse. "Det kanske inte lillebror tycker heller, när du kramar för hårt. Så gör inte det." (Även här - ja, alltid vid förebråelser, hur trevliga de än är - krävs enrum. Barnet ska inte chikaneras, och din ton ska vara vänlig men bestämd. Du är fortfarande ditt inte så lilla barns bästa vän i världen.)

- och SÅ mycket annat retande!

Man kommer tyvärr inte ifrån dessa evinnerliga lektioner / föreläsningar och man håller dem och tycker de gör ingen nytta, men det gör de, tro mig. De urholkar stenen. Kan också kallas tjat - man kommer inte ifrån det, och man tror det är verkningslöst, men det är det inte. Så odla ditt målmedvetna tålamod och din envetna konsekvens Redan som åttaåring blir han förtjusande (även om han kommer att pröva på en del andra dumheter, som t ex att ljuga friskt - se Barnaboken, så du vet vad du har att vänta ) och växer flera nummer. I en mer välsittande kostym.

Dessutom är ungen i mina ögon rejält störig för att vara 7. Eller!?

Nej då. Förkrossande normalstörig, om man säger (se ovan)

Han står och ser alllmänt ointresserad ut och trummar med fingrarna/håller för öronen när han får de skarpa orden, använder alltmer vuxna fula ord som vi inte säger hos oss (följt av ”jag sa ingenting…”)

Den lilla råttan Men nu vet du hur du kan föreläsa och kan slopa de skarpa orden som han bokstavligen håller för öronen emot. Ägna honom ingen uppmärksamhet när han roar sig med att visa den ifrån sig. Han kan inte hålla för öronen hela dagen. "Vi ses när vi träffas", kan man säga oberört leende medan man går sin väg.

Vuxna fula ord kan han vänligen ombedjas att dra för sig själv framför spegeln och se hur söt han blir. Du förstår vad jag menar - lite vatten på en gås-mentalitet - med humor - skadar inte. Vissa saker är inte värda att riva upp himmel och jord för, och folk måste få säga vad de vill, men allt lämpar sig inte för civiliserade öron utan gör sig bäst i tråkig avskildhet. Det gäller ju oss alla

grimaserar bakom ryggen, går extremt långsamt när han förvisas till sitt rum till dess han är färdig med sitt uppförande (vilket han alltid blir efter en stund), skriker "jag är ju PÅ VÄG!!!" när man vänligt ber honom infinna sig för andra gången.

Tyvärr, finns inga knappar att trycka på här annat än stå ut-knappen

[Vi väcker varandra med en puss hos oss men det kan lika gärna bli en tänd lampa och ett hopp på magen...

När du ids kan du ha en liten intresserad frågestund. "Hur vill DU bli väckt?" och "Varför då?" och lär dig att verkligen vänta på svaret, leende intresserat. Lyssna Utifrån det kan - vid ett annat tillfälle kanske - en föreläsning inspireras. Om man säger så

[carin73]

Ett extremt stort tack för ett engagerat och engagerande svar. Fick massor av ny energi och värdefulla insikter. Här ska det arbetas, fostras och ev exploderas kontrollerat vid rätt tidpunkt! :thumbsup:

Nej då. Förkrossande normalstörig, om man säger (se ovan)

Redan som åttaåring blir han förtjusande (även om han kommer att pröva på en del andra dumheter, som t ex att ljuga friskt - se Barnaboken, så du vet vad du har att vänta )

8-[

// Carin

[annawahlgren]

Fick massor av ny energi och värdefulla insikter. Här ska det arbetas, fostras och ev exploderas kontrollerat vid rätt tidpunkt! :thumbsup:

That's my girl

[tove79]

Jag relaterar till hela Carin73´s inlägg. Kanhända för att jag har en sjuåring och en fyraåring också (gossar båda två). Är det möjligen min sjuåring hon beskriver?Eller finns det fler 7åringar därute?
Jag läser och lär av Annas svar.
Jag påminns också om den försonande kramen syskon emellan, även om den är påtvingad av den ömma modern. Jag måste bli bättre på att låta dem lösa konflikter själva, istället för att skälla och rya och bli allmänt vansinnig.
Tack till er båda!

[kocken]

Hej kompisar!
Hade laddat upp för ett långt inlägg när jag hittade denna tråd, tack för den. Har precis kommit hem från en semester "in hell" tillsammans med min familj och en familj vi känner. Jag har också en sjuåring som beter sig exakt som Carin73 beskriver med skillnad av att hon även beter sig illa mot andra utanför familjen. Hon himlar med ögonen , gör miner och käftar emot när andra pratar med henne. Detta ger mig så smått panik vilket resulterar i att jag inte hanterar situationen särskilt bra och pedagogiskt.

Jag fick mig en tankeställar här när jag läser att man alltid ska ta "lektionerna" i enrum vilket jag inte gjort utan härjat lite fritt inför andra. Är det det som är nyckeln? Hur jag än förklarar att det inte är ok att bete sig som hon gör så märker jag inte minsta förbättring. Hur gör man när det är andra utomstående med i bilden? Ska jag ta in henne i enrum varenda gång hon säger något olämpligt, gör miner, är taskig etc? Som det var under semestern så skulle jag behövt göra det minst 20 ggr om dagen.

Jag känner mig totalt misslyckad som förälder och jag tycker innerligt synd om henne eftersom inte jag kan hantera situationen. Jag märker att andra tar avstånd ifrån henne pga hennes sätt och det gör mig rädd och jag skäms över att jag inte tacklar det rätt.

Carin73 - jag är ledsen att jag klampat in i din tråd men jag kände igen mig i så mycket av det du skrivit. Tack för att du tog upp ämnet.

Jag är tacksam för alla tips och tillrättavisningar för jag har gett mig sjutton på att nu ska jag göra om och göra rätt

Kram

[Susanne*]

Hej kocken
Så är det. Tänk om, gör annorlunda. Var stolt över att du tänker om och vill göra annorlunda. :thumbsup: Bara att hugga i och börja jobba.

Jag hade gjort så att jag hade tagit en "samlingsföreläsning" vid behov. Kanske också satt henne att göra annat - typ måla, eller läsa för att bryta.

Läs gärna också beteendefostran under favoriter. Ger många bra tankar.

Stor kram
Susannne