"Förskolegrupperna i Stockholm växer med en alarmerande fart. Andelen grupper med för många barn har mer än fördubblats på fyra månader", skriver SvD den 25 juni 2010:"Kommunfullmäktige har beslutat att småbarnsgrupperna, barn mellan ett och tre år, maximalt bör bestå av 14 barn. I storbarnsgrupperna, fyra till fem år, bör det inte vara fler än 18 barn. Dessa gränser har länge överskridits i viss utsträckning, men nu är ökningen av för stora barngrupper lavinartad. - - - Och det är framför allt bland de yngsta barnen som grupperna växer."
En förskolepsykolog, Gunilla Niss, uttalar sig i artikeln (skriven av David Levin) och menar att den besparing som stora barngrupper innebär på kort sikt, riskerar att bli mycket kostsam i framtiden.
- På lång sikt är det jättedyrt, för barnen skadas. Det kommer sätta sina spår när de börjar skolan och när de blir tonåringar.Brist på uppmärksamhet och varaktiga relationer med vuxna kan enligt Gunilla Niss skapa en miljö som präglar barnen under lång tid framåt.
- Barnen blir otrygga, sen gör de sitt bästa för att få uppmärksamhet. De höjer rösten, går på varandra och blir allmänt stökiga, eller så drar de sig undan. Det är ingen god barnmiljö. - Bristen på varaktiga relationer till vuxna är särskilt allvarlig för de minsta barnen. De kan inte använda varandra för trygghet, språkutveckling och bekräftelse, utan behöver vuxna som de kan lita på."* * * * *
Ur Barnaboken:
*Det är en omhuldad tanke inför förvisningen av till och med små ettåringar till dagis att ”kompisarna” skulle ombesörja socialisationen. Men barn kan inte socialisera varandra.
Den som inte själv kan gå har svårt att visa andra vägen.*
* * * * *
Förskolepsykologen Gunilla Niss är en modig kvinna. Hon vågar säga som det är
Vad mera är - hon riskerar inte att bli av med jobbet för den saken. Kanske, kanske har ändå något hänt, eller håller på att hända - av det jag kämpat för att klarlägga alltsedan 1977, då sådana uttalanden som Gunilla Niss' skulle ha mötts av ruttna tomater, personförföljelse, offentliga smädelser, mobbing och yrkesutstötning 
* * * * *
Ur Barnaboken - i sin tur ett utdrag ur en av de såkallade daghemskolumnerna jag skrev (för 33 år sedan
) som krönikör i Aftonbladet 1977, innan journalistklubben ( ) skrek på censur ( ) och jag slutade: *Daghemsförespråkarna andrar vissa skäl. Ett är att barn på daghem bibringas social träning. - - - Genom att leka i grupp, äta i grupp etcetera utvecklar de kamratskap, lojalitet och gruppkänsla. De stimuleras av aktiviteter under ledning av pedagogiskt utbildad personal. Ett annat skäl, som på senare tid vunnit särskild styrka, är att en ensam mor aldrig kan ge sitt barn den stimulans det får på daghem.
Detta sista argument, speciellt omhuldat av dem som ivrigast säger sig bekämpa kvinnoförtrycket, kan jag svårligen kalla annat än en form av kvinnoförtryck. Sedan ett par decennier tillbaka har en annan form av kvinnoförtryck utövats mot en stor grupp kvinnor, nämligen hemmamödrarna. Den hemarbetande kvinnan är, som alla säkert drar sig till minnes, en icke självförverkligad, insnöad samhällsparasit av noll och intet värde, om hon så har elva barn.
Den opinion, som grundlade och befäste detta förtryck – ska vi kalla det förföljelse av enskild folkgrupp? – uträttade ett otäckt arbete. Man sa inte som sanningen var: ”Ut och jobba, så samhället tjänar pengar på er!” – det var i guldrushens dagar – utan man bearbetade systematiskt hemmamödrarnas självkänsla, värdighet och självrespekt, tills ingenting fanns kvar.
För många finns fortfarande ingenting kvar.
Daghemsförespråkarnas argument tål att granskas, likaväl som daghemmet som institution, och av princip, tål att ifrågasättas. Den sociala träningen kan sättas under lupp. Är social träning, om därmed menas träning för social anpassning, överhuvudtaget möjlig i en värld tillrättalagd för barn? - - -
Stimulansen, den oavbrutna aktiviteten, tål att granskas: Det kan vara så, att stillheten och lugnet är något för barn lika nödvändigt som för vuxna.
Det kan vara så, att aktiviteterna och oväsendet på daghem driver barn att låsa in sig på toaletterna med händerna för öronen.
Det kan vara så, att det överflöd av material som daghemmet uppvisar föder materialism.
Det kan vara så, att initiativförmåga och koncentration urholkas till dess barnet, passiviserat, betraktar världen som en underhållningsarena.
Det kan vara så, att daghemmet i praktiken är en fördumningsinrättning - förutsättningen för tankeutveckling är ju, som bekant, att den som tänker får vara i fred.
Till och med den förkättrade ensamma modern kunde alltså bättre bereda barnet för självständigt, fritt tänkande.
Ingen människa fungerar lyckligt i grupp, särskilt inte i en grupp utan ideologi, med mindre hon är trygg i sig själv, vetande att hon i sig själv är älskad och behövd. Kärleken ska, enligt daghemsförespråkarna, ombesörjas i hemmen. Det vill till kärlek i starkt koncentrat tidiga morgnar - - - och sena eftermiddagar på rusningsbussar och i affärsköer, och under helgerna. Den kärleken är, ömsesidigt, i fara.
Kollektiv barnomsorg är, enligt daghemsförespråkarna, en vagel i ögat på borgerligheten. Borgarna omhuldar nämligen den idylliserade, privata tomtebolyckan. Vad jag vet är det annars överklassen, som haft för vana att lämna bort sina barn. Arbetarna har gett sina ett hem. Ur daghemsförespråkarnas led kommer intern kritik. Personalen är överarbetad. Överinskrivningen är stor. Kvaliteten på daghemmen står inte alltid i proportion till intentionerna. Önskemålet är att varje barn finge individuell stimulans, uppmärksamhet och omvårdnad.Den kritiken är befogad.
När de små barnen gråter på rad och personalen avstår från att trösta – ”Man kan ju ändå inte sitta med fem ungar i knäet, ju förr de vänjer sig dess bättre” – och när personalen dessutom vet att det vore orätt mot de andra barnen att engagera sig särskilt i en unge, då man ju inte personligen kan engagera sig i alla – då är det hög tid att satsa på stor personaltäthet.
Idealet vore kanske att varje barn fick sin egen mor eller far?
Ganska mycket personal är för övrigt redan inblandad. En undersökning utförd av Socialförvaltningen i Göteborg visar att ett litet barn som får dagisplats vid ett års ålder och stannar på dagis fram till skolstarten utsätts för så kallad vård av i genomsnitt 243 personer.** * * * *
*Små barns anpassning till varaktig vistelse på dagis innebär ett oerhört påfrestande arbete.Inte minst det omöjliga i att finna ett fast mänskligt centrum att orientera sig från och återvända till inom den främmande ”flocken” - där dessutom alla är besökare - förvirrar och desorienterar dem.
Till att börja med borde varje barn på daghem SJÄLVFALLET ha sin bestämda anknytning till en viss person, som fanns tillgänglig för just detta barn under hela dess vistelse på dagis och alla dagar.
Den förmenta rättvisa, enligt vilken ingen i personalen får bry sig mera om ett barn än om ett annat utan ska bry sig om alla lika mycket, det vill säga lika litet, är inte bara förvirrande för barnet utan direkt grym.
Barnet ges ett tomrum att söka fäste i förgäves.*
*Daghemmet har dessutom att brottas med följande mycket svåra strukturella problem.
Barnen behövs inte på daghemmet. (”Två barn sjuka? Skönt, då blir det två färre.” Skulle – om barnen behövts – vara: ”Två barn sjuka? Hur ska vi klara oss då?”) Bristen på social gemenskap (en verklighet giltig för de vuxna, en verksamhet nödvändig för de vuxna) omöjliggör barnens socialisation. Löneberoendet medför ett professionellt, ensidigt engagemang i stället för det för barnen önskvärda personliga, ömsesidiga och icke tidsbegränsade. Föräldrakontakten är konstruerad enligt ett ”ideologiskt” omvända världen-tänkande, där vuxna gästspelar i barnens värld i stället för att ta in dem i sin egen. Kontakten mellan föräldrar och personal är varken naturlig (ömsesidigt beroende, ömsesidiga tjänster) eller nödvändig. Daghemmets karaktär av statlig myndighetsinrättning med fjärrstyrd medborgarkontroll inbyggd i verksamheten gör att kontakten, i stället för att vara varm kring barnet som människa, blir till kall kontroll från båda håll över huvudet på barnet som förvaringsobjekt. Verksamheten saknar målsättning. Barnstugeutredningens så kallade målsättning saknar verklighetsförankring.** * * * *
=; *Ju mindre verklighet
desto mer pedagogik.
=; Ju mindre tillgivenhet
desto mer psykologi.
=; Ju mindre en människa behövs
desto mer terapi.*
O:)
8-[ 8-[ 8-[ O:) PS Sammanhangen kring citaten ur BB hittar man lätt via det enkla och utförliga registret i min (äntligen) egna Barnaboken 25 år (Förlag Anna Wahlgren AB, 2008)
