Hej!
Jag är tacksam för all hjälp jag fått i omgångar under årens lopp. Jag läser allt och har i krissituationer bett om hjälp. Nu är det kris igen. Och nu börjar jag bli allvarligt oroad och allvarligt bekymmrad. Jag känner mig mer misslyckad än någonsin. Vet inte var jag ska börja. Vi har en flicka 6 år och en pojke på 4 år. Vår flicka har sedan hon föddes brytt våra huvuden. Vår förtvivlan har många gånger varit stor och vi har brustit mot henne så många gånger att jag är oroad för vad vi gjort med henne. Hon är en extremt aktiv flicka. Överaktiv kanske. Jag har många gånger oroat mig för att hon har ngn diagnos. Ibland tror jag istället om att det handlar om våra brister som föräldrar. Hon är nu sex år och jag läser om sexåringen men blir inte lugnad. Vi har haft så många många perioder när vi kännt att vi inte orkat. Vi har fasta rutiner med sov och mat. Har ett inlägg under sömn om strulet på kvällarna. Hon lägger sig 19 men somnar inte förrän 20.30 ca och då har hon skrikigt, väckt lillebror, lekt högljutt i sitt rum osv. Hon har slutat komma upp som ett tag varv ett problem men det är illa på kvällen. Jag försöker svara med ramsa men brister ofta då hon bankar på väggen, skriker och beteer sig illa. Hon lkänns så frustrerad. Lillebror blir störd och jag blir arg för detta. Jag har inget att ta till och det blir aldrig lugnt. jag vet inte hur jag ska hantera kvällarna. Dagarna är också fruktansvärda då hon låter illa, retas hela tiden med lillebror vilket drar igång ett väldigt liv. Hon skriker, hon har börjat slå oss och lillebror, hon nyps och beter sig illa. Jag har flera gånger lyft henne till sitt rum men det känns som ett kraftig övergrepp då hon kämpar som ett djur och sedna får jag med våld hålla igen dörren medan hon gör åverkan på den. Det känns som det inte är ett bra sätt. Jag läser alla inlägg där det fungerar med era tips som låter så bra men vi får inte till det. Att vara sitt barns bästa vän är för mig väldigt svårt just nu och det ger en oerhörd skuldkänsla. Jag kan knappt tycka om henne. Skäll gärna på mig. Jag tar tacksamt emot allt som kan få mig på rätt väg. Det känns som att vi håller på att tappa fotfästet igen!! Vi har utevistelse i massor, social delaktighet men ej schemalagd. jag är ständigt på helspänn och kanske är vi för uppmärksamma och på henne för mycket. Ursch, jag gråter när jag ser vad jag skrivit. Det låter som vi är fruktansvärda föräldrar och det är nog så. Snälla, kan nån hjälpa mig att förstå? Det måste vara något grundfel vi gör när vi inte kan glädjas åt livet med våra barn.
Kris igen!
Hej
Jag har ju ingen sexåring och behöver själv skriva en tråd och be om lite råd just nu, så jag är ingen expert 8) men tänkte bara på det här du skrev:
Typ "bits och nyps man - får man vara på rummet tills man kan sluta med det"
Inte "bits och nyps man - får man vara på rummet för att ingen tycker om en"
Faran i det hela är att man inte vill vara "hård" och därför ersätter den känslan med skuld och känslor av att inte tycka om sitt barn för barnet kan inte uppföra sig bra. Och ger dessutom barnet skulden för sitt uppförande, vilket antagligen är det som ger dina egna skuldkänslor mot dig själv.
Fundera på saken.
Jag har ju ingen sexåring och behöver själv skriva en tråd och be om lite råd just nu, så jag är ingen expert 8) men tänkte bara på det här du skrev:
Varför känns det egentligen som ett övergrepp? Du lyfter henne inte till rummet för att du inte älskar henne eller så. Inte heller utan anlednig alls. Utan för att hon slåss och nyps, och det får man ju absolut inte göra. Om hon tar ut sin frustration på dörren istället för på omgivningen så är ju det bara bra i mina ögon? Lite mer saklighet kanske?Jag har flera gånger lyft henne till sitt rum men det känns som ett kraftig övergrepp då hon kämpar som ett djur och sedna får jag med våld hålla igen dörren medan hon gör åverkan på den. Det känns som det inte är ett bra sätt.
Typ "bits och nyps man - får man vara på rummet tills man kan sluta med det"
Inte "bits och nyps man - får man vara på rummet för att ingen tycker om en"
Faran i det hela är att man inte vill vara "hård" och därför ersätter den känslan med skuld och känslor av att inte tycka om sitt barn för barnet kan inte uppföra sig bra. Och ger dessutom barnet skulden för sitt uppförande, vilket antagligen är det som ger dina egna skuldkänslor mot dig själv.
Fundera på saken.
Celeste 061208 
-
Världens Bästa Barn
-Världens Bästa Barn
Hej! Jag har heller ingen sexåring, men jag förstår att du inte gillar att stänga in henne på rummet. Kanske du kan sätta dig och hålla om henne (fast henne) istället tills hon lugnar sig. Jag har läst om många som gör så och det verkar bra tycker jag förutsatt att barnet verkligen lugnar sig. Man är nära och visar att man bryr sig samtidigt som man visar att det inte är ok att skada någon varesig någon annan eller sig själv...
jag tycker du ska sluta lägga skulden på er själva och oroa er för vad ni gjort fel! i mina öron låter du som en mamma som vill ditt barns absolut bästa.
Hur har ni det på kvällen innan skrattet? kanske behöver hon varva ner på något sätt? kanske kan hon gå och lägga sig lite senare än kl 19, beroende på när ni ska upp förståss, men det kanske kan kännas bra för henne att få vara uppe lite längre än lillebror och ha lite egentid med föräldrarna? bara några tankar...
jag tycker du ska sluta lägga skulden på er själva och oroa er för vad ni gjort fel! i mina öron låter du som en mamma som vill ditt barns absolut bästa.
Hur har ni det på kvällen innan skrattet? kanske behöver hon varva ner på något sätt? kanske kan hon gå och lägga sig lite senare än kl 19, beroende på när ni ska upp förståss, men det kanske kan kännas bra för henne att få vara uppe lite längre än lillebror och ha lite egentid med föräldrarna? bara några tankar...
Iris 080308 kurad i augusti 08 Nils 100319 SM från början, finslipningskur juli 10Tacksam för alla svar. Jo, vi har tänkt på att hon ska vara uppe längre och få egentid med oss. Vi har provat att vi var uppe och läste för bara henne och myste men problemet var att hon körde samma race efteråt och då hade lillebror redan somnat och väcktes. Vi återgick till att de lägger sig samtidigt för att det gav honom bättre förutsättningar? Kan det vara så att hon behöver 11 h natt? Vi har mörklagt men hon sliter bort och öppnar upp så det blir ljust. Hon är extremt svårväckt på morgonen och skulle lätt kunna sova längre men blir väckt 07.
6-årsåldern ÄR svår. Tycker jag också. Det tar ju en liten stund innan man själv finner sig i den nya situationen och hittar sitt förhållningssätt till den där förnuftige 5-åringen som blivit som förbytt. Somliga dagar iaf.
Sedan kanske Cissii är något på spåren... omöjligt att säga så här utifrån, men jag vet bara med kära släkten som gärna VÄDJAR till barnens klokhet och ädlare sidor när det är lite frustrerat eller stökigt på sina håll. Och det kan man ju tänka skulle fungera. Men det gör det verkligen inte. Tvärtom så blir det rejält mycket värre då. Eldar på, snarare. Medan saklighet och att visa på hur världen ser ut - utan att för den skull alldeles tappa humöret själv, faktiskt ger lättnad hos barnen. Kanske kan den här tråden ge lite att fundera kring vad gäller sakligheten:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11145
Apropå egentid kan man ju ge det under dagen också. Och MÖTEN - riktiga möten där man ser varandra och pratar bara med varandra en stund är livsnödvändiga särskilt för små krisare. Betänk gärna också att 6-åringen också kan behövas behandlas som mindre än hon är understundom. Att man inte alltid kan ställa de höga krav man tänker sig för att de är större nu. De må vara stora men är samtidigt fortfarande små i många hänseenden.
Min egen 6-åring har fortfarande behov av sina 12-timmarsnätter (och AW rekommenderar 12 timmar upp till skolåldern...) och med tanke på att hon är så svårväckt vid 19 så kanske inte det är kortare nätter som är bästa lösningen.
Fungerar det att hålla om henne i utbrotten så tycker jag du ska göra det. Och man kan bjuda på en varm famn och lite lugn och ro. Så där beter man sig inte, nu tar vi det lite lugnt en stund, t.ex. Själv har jag dock inte erfarenheten att det hjälper så bra i det flesta fall. Snarare har jag märkt att frustrationen då ökar. Det beror kanske på hur utbrotten ser ut. Här är det snarare av karaktären att man liksom bara inte har styr på sina impulser och då tycker jag kanalisering fungerar bättre - och då visar jag VAR man får gå om man absolut inte kan låta bli att boxas. Eller att man helt enkelt bara testar och söker lite motstånd, gör tvärtemot vad man ska för att se vad reaktionen blir - och då är motståndet också vad som ger lättnaden. Jag tror inte att ett hanteringssätt är svaret i varje läge, utan man får läsa av situationen och se vad som försigår och orsakar beteendet. Men likafullt är beteendet fullständigt oacceptabelt. Ingen familjemedlem - eller annan heller för den delen - ska behöva finna sig i att bli påpucklad. Någonsin.
Irritation här hemma kommer oftare i samband med särskild mat (se gärna tråd om yvighet här intill om du känner igen dig där alls), situationer där osäkerhet eller frustration uppstår osv. Vi hörs vidare!
Kram
Sedan kanske Cissii är något på spåren... omöjligt att säga så här utifrån, men jag vet bara med kära släkten som gärna VÄDJAR till barnens klokhet och ädlare sidor när det är lite frustrerat eller stökigt på sina håll. Och det kan man ju tänka skulle fungera. Men det gör det verkligen inte. Tvärtom så blir det rejält mycket värre då. Eldar på, snarare. Medan saklighet och att visa på hur världen ser ut - utan att för den skull alldeles tappa humöret själv, faktiskt ger lättnad hos barnen. Kanske kan den här tråden ge lite att fundera kring vad gäller sakligheten:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11145
Apropå egentid kan man ju ge det under dagen också. Och MÖTEN - riktiga möten där man ser varandra och pratar bara med varandra en stund är livsnödvändiga särskilt för små krisare. Betänk gärna också att 6-åringen också kan behövas behandlas som mindre än hon är understundom. Att man inte alltid kan ställa de höga krav man tänker sig för att de är större nu. De må vara stora men är samtidigt fortfarande små i många hänseenden.
Min egen 6-åring har fortfarande behov av sina 12-timmarsnätter (och AW rekommenderar 12 timmar upp till skolåldern...) och med tanke på att hon är så svårväckt vid 19 så kanske inte det är kortare nätter som är bästa lösningen.
Fungerar det att hålla om henne i utbrotten så tycker jag du ska göra det. Och man kan bjuda på en varm famn och lite lugn och ro. Så där beter man sig inte, nu tar vi det lite lugnt en stund, t.ex. Själv har jag dock inte erfarenheten att det hjälper så bra i det flesta fall. Snarare har jag märkt att frustrationen då ökar. Det beror kanske på hur utbrotten ser ut. Här är det snarare av karaktären att man liksom bara inte har styr på sina impulser och då tycker jag kanalisering fungerar bättre - och då visar jag VAR man får gå om man absolut inte kan låta bli att boxas. Eller att man helt enkelt bara testar och söker lite motstånd, gör tvärtemot vad man ska för att se vad reaktionen blir - och då är motståndet också vad som ger lättnaden. Jag tror inte att ett hanteringssätt är svaret i varje läge, utan man får läsa av situationen och se vad som försigår och orsakar beteendet. Men likafullt är beteendet fullständigt oacceptabelt. Ingen familjemedlem - eller annan heller för den delen - ska behöva finna sig i att bli påpucklad. Någonsin.
Irritation här hemma kommer oftare i samband med särskild mat (se gärna tråd om yvighet här intill om du känner igen dig där alls), situationer där osäkerhet eller frustration uppstår osv. Vi hörs vidare!
Kram
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Ja, hålla i och hålla om är definitivt en bättre metod vid utbrotten än att avvisa och stänga dörren!
6-årsåldern är jobbig MEN samtidigt börjar man ju då kunna prata med sitt barn om hur man skall ha det tillsammans - vad tror hon själv skulle kunna göra kvällarna bättre? Gå henne till mötes, att behandla henne med respekt är viktigare än att stå fast vid stereotypa icke fungerande regler.... pröva er fram och utvärdera tillsammans eftersom .... rådet är; mer av det som fungerar, mindre av det som inte gör det!
6-årsåldern är jobbig MEN samtidigt börjar man ju då kunna prata med sitt barn om hur man skall ha det tillsammans - vad tror hon själv skulle kunna göra kvällarna bättre? Gå henne till mötes, att behandla henne med respekt är viktigare än att stå fast vid stereotypa icke fungerande regler.... pröva er fram och utvärdera tillsammans eftersom .... rådet är; mer av det som fungerar, mindre av det som inte gör det!
mamma, farmor, familjehemsmamma, familjhemsfarmor, familjehemsmormor, föräldrautbildare
Hej!!
Jag håller med, hålla om känns bättre. Allt detta med henne känns som att det handlar om mig på något sätt. Jag har svårt med relationen med henne ibland och jobbar hårt med detta. Nu har vi haft några fina kvällar där jag dröjt mig kvar en stund och strykt henne över håret i stället för att snabbt ramsa ut. Hon har hållit på en stund i sitt rum men utan att störa. Jag har fortfarande svårt på dagarna när det blir för intensivt och när lillebror far lite illa. Accepterar inte men försöker hitta andra sätt vilket är svårt när min puls och stress blir så hög. Igår satt hon och störde sin kamrat vid middagen gång på gång fast hon sa ifrån. i vanliga fall skulle jag ha ryckt henne därifrån (hon lämnar inte frivilligt bordet) och det skulle ha blivit en upptrappad konflikt där jag börjar inse att jag inte hittar redskapen att trygga henne. Hon kämpar för att inte tappa ansiktet tror jag och jag lyckas inte hjälpa henne. i alla fall reste jag mig och erbjöd min plats om det var svårt att sluta störa kamraten. Då blev hon lugn och fortsatte utan att störa. Jag har tagit henne till hennes rum när hon retat lillebror för mycket men jag har försökt att vara kvar med henne och sagt att kalla kudden eller nalle allt det du nyss kallade lillebror. det passar. Det har hon inte varit intresserad av utan det har varit över då. Jag vet inte om jag skulle ha gjort på något annat sätt men jag behöver hitta sätt där jag kan hjälpa henne utan att jag brister. Jag vill vara henne till hjälp och vara hennes bästa vän. Jag vill också att hon skall duga som hon är och det gör hon ofta inte i mina ögon. Det är dock mina problem. Inte hennes. Men ibland går det ut över henne och det gör mig så förtvivlad.
Jag håller med, hålla om känns bättre. Allt detta med henne känns som att det handlar om mig på något sätt. Jag har svårt med relationen med henne ibland och jobbar hårt med detta. Nu har vi haft några fina kvällar där jag dröjt mig kvar en stund och strykt henne över håret i stället för att snabbt ramsa ut. Hon har hållit på en stund i sitt rum men utan att störa. Jag har fortfarande svårt på dagarna när det blir för intensivt och när lillebror far lite illa. Accepterar inte men försöker hitta andra sätt vilket är svårt när min puls och stress blir så hög. Igår satt hon och störde sin kamrat vid middagen gång på gång fast hon sa ifrån. i vanliga fall skulle jag ha ryckt henne därifrån (hon lämnar inte frivilligt bordet) och det skulle ha blivit en upptrappad konflikt där jag börjar inse att jag inte hittar redskapen att trygga henne. Hon kämpar för att inte tappa ansiktet tror jag och jag lyckas inte hjälpa henne. i alla fall reste jag mig och erbjöd min plats om det var svårt att sluta störa kamraten. Då blev hon lugn och fortsatte utan att störa. Jag har tagit henne till hennes rum när hon retat lillebror för mycket men jag har försökt att vara kvar med henne och sagt att kalla kudden eller nalle allt det du nyss kallade lillebror. det passar. Det har hon inte varit intresserad av utan det har varit över då. Jag vet inte om jag skulle ha gjort på något annat sätt men jag behöver hitta sätt där jag kan hjälpa henne utan att jag brister. Jag vill vara henne till hjälp och vara hennes bästa vän. Jag vill också att hon skall duga som hon är och det gör hon ofta inte i mina ögon. Det är dock mina problem. Inte hennes. Men ibland går det ut över henne och det gör mig så förtvivlad.
Inte kul när man inte förmår göra det man önskar, jag känner med dig och vet att du inte är ensam. Modig är du som vågar prata och erkänna. Försök testa dig fram vad som funkar för henne och dig. Hur ni kan hitta det där goa tillsammans. Vad är det med henne som inte duger i dina ögon? Är det något som inte duger för dig i dig själv. Nåt du kan vara snäll mot dig själv med?
T född 090917
S född 110118
A född 130328
F född 141123
S född 110118
A född 130328
F född 141123
Sååå insiktsfullt du resonerar men samtidigt är det ibland svårt att få teori och praktik att stämma ihop. Ibland slår "reptilhjärnan" till - och så mår man dåligt efteråt ..... Minns att det viktigaste då är att prata, förklara, ta på dig skulden och, framför allt, be ditt barn om förlåtelse efteråt! Budskapet blir; även vuxna kan göra fel!Eli skrev:Hej!!
Jag håller med, hålla om känns bättre. Allt detta med henne känns som att det handlar om mig på något sätt. Jag har svårt med relationen med henne ibland och jobbar hårt med detta. Nu har vi haft några fina kvällar där jag dröjt mig kvar en stund och strykt henne över håret i stället för att snabbt ramsa ut. Hon har hållit på en stund i sitt rum men utan att störa. Jag har fortfarande svårt på dagarna när det blir för intensivt och när lillebror far lite illa. Accepterar inte men försöker hitta andra sätt vilket är svårt när min puls och stress blir så hög. Igår satt hon och störde sin kamrat vid middagen gång på gång fast hon sa ifrån. i vanliga fall skulle jag ha ryckt henne därifrån (hon lämnar inte frivilligt bordet) och det skulle ha blivit en upptrappad konflikt där jag börjar inse att jag inte hittar redskapen att trygga henne. Hon kämpar för att inte tappa ansiktet tror jag och jag lyckas inte hjälpa henne. i alla fall reste jag mig och erbjöd min plats om det var svårt att sluta störa kamraten. Då blev hon lugn och fortsatte utan att störa. Jag har tagit henne till hennes rum när hon retat lillebror för mycket men jag har försökt att vara kvar med henne och sagt att kalla kudden eller nalle allt det du nyss kallade lillebror. det passar. Det har hon inte varit intresserad av utan det har varit över då. Jag vet inte om jag skulle ha gjort på något annat sätt men jag behöver hitta sätt där jag kan hjälpa henne utan att jag brister. Jag vill vara henne till hjälp och vara hennes bästa vän. Jag vill också att hon skall duga som hon är och det gör hon ofta inte i mina ögon. Det är dock mina problem. Inte hennes. Men ibland går det ut över henne och det gör mig så förtvivlad.
Att handla instinktivt som förälder KAN ha att göra med hur du själv blev behandlad och bemött som barn! Ta avstamp ur det; använd den uppfostran du minns som god och bestäm dig för att aldrig någonsin falla ner i de gropar som gjorde ont i din egen barnasjäl!
mamma, farmor, familjehemsmamma, familjhemsfarmor, familjehemsmormor, föräldrautbildare