Vi kurade Ella när hon var 11 månader, för ganska exakt en månad sen.
Och nu är allt sånt himla kaos! Innan kuren tyckte även hennes pappa att det lät som en bra idé, och när allt går som det ska så säger han ju inget,
men minsta lilla pip från henne så börjar han prata om vilken skitidé det var, att hon ska behöva skrika och gnälla och allt det där tjafset. Jag kontrar med att jag vill undvika att göra samma misstag som med storebror (3 år och sover aldrig hela natten förutom i vår säng) och att jag vill att hon ska få känna sig trygg i sig själv, utan att behöva oss varje sekund!
Hursomhelst. Eftersom jag känt sån press i allt, så har jag mesat till mig rejält. Och det känns nästan som att pappa förstört för både mig och Ella nu
När hon fått tänder så har jag ändrat lite på allt, och istället för att köra:
Gå in i sängen, lägga tillrätta, solfjädra och sedan ramsar jag mig ut...
Så har jag nästan alltid buffat henne så långt in i sömn jag bara kan, när hon fått tänder alltså. Det har kommit tre tänder på denna korta period, så det har blivit väldigt dumt.. Och nu så vill hon såklart att jag ska göra så jämt, vilket inte var tanken.
Vad ska jag göra, köra en liten minikur och sedan skälla på mannen när han dummar sig? Eller har ni några andra förslag?
Hoppas på svar, jag känner mig så ensam just nu, det är såklart mer än bara barnens sömn som är svårt just nu... Men jag måste få åtminstone en sak på rätt spår igen, så jag hoppas nån här har nåt bra förslag till oss
men om du känner att din man kommer att lägga käppar i hjuler för dig och Ella så tycker jag att han ska ta ansvaret för alla läggningar. Det är ju inte så att Ella mår dåligt av att bli buffad till sömns varje kväll - lite lyxigt men knappast skadligt 
så vill han stå där och göra det tycker jag du ska låta honom göra det... Om han inte är beredd att göra det måste han a) stå bakom ditt beslut och stötta dig eller b) lära sig att tiga och inte lägga sig i när du jobbar allt tillrätta igen. Tycker jag.
