elaka ord och trots

[conny]

Hej!
Jag har en pojke som fyller fyra om 2 månader och en liten flicka som är 10 månader. Just nu har jag svårt att hantera storebror på ett bra sätt måste jag erkänna (Jag ber dessutom om ursäkt vad gäller mina språkfärdigheter, ibland hittar jag inte de riktiga orden ...). Egentligen har jag ganska bra koll på trotsen tycker jag (med hjälp av barnaboken, tack vare Anna ) och alla andra i min omgivning bedömer det likadant. Men den senaste veckorna händer det tyvärr ibland att jag förlorar tålamodet och blir arg på honom , vilket förstås inte hjälper alls utan gör det bara sämre. Den senaste tiden har han börjat slänger elaka ord mot allting och alla som finns i huset. Och det börjar så snart han går upp på morgonen och det slutar först när han lägger sig. Jag brukar bemöta detta så här: Om man blir arg och man märker att man vill säga något elakt, så kan man gå ut ur rummet och göra det någon annanstans. Där kan man också slå på soffan mm. om man skulle behöva. Sedan kan man komma tillbaka och säga till vad som gjorde att man blev arg.
Men han säga sådant inte bara då han blir arg utan han säger elaka saker nästan dygnet runt. Allt är skit, maten, sängen, stolen, etc. Därpå är mamma en skitiga mamma och systern är skit osv. Då brukar jag säga att man inte får säga elaka ord mot andra. Man kan tänka det men inte säga. (Vi har till och med övat tillsammans hur man "tänker" elaka ord utan att det hörs vilket han tyckte var mycket roligt). Men det funkar inte i längden. Han slänger till och med elaka ord mot andra människor eller andra barn på gatan och han har börjat slå lillan om hon är missnöjd eller om hon inte fattar vad han vill leka med henne. Och det är mest i sådana situationer då jag förlorar tålamodet. Jag har visst förklarat för honom att lillan protesterar för att hon ogillar någonting man gör med henne för hon kan ju inte prata än. Och att man i så fall gör något roligt med henne i stället så att hon hittar tillbaka humöret osv.
Annars kan han vara en omtänksam storebror som beskydder lillan och försöker att få henne skratta (sådana dagar han själv är på gott humör).
Hur kan jag göra bättre?
Conny

[Susanne*]

Hej conny
Nya tider och nya utmaningar. 8) Svårast brukar det vara i övergångarna när man själv inte har något förhållningsätt och därmed själv blir så frustrerad.

Jag skulle vilja börja med att ge dig lite lästips. Under favoriter hittar du här både om trots, beteendefostran samt om 4-åringen. Det är lite svårt att utläsa vart din som befinner sig. Oavsett vart han befinner sig så har för ögonen visa, leda, lära, hjälpa men det kan också behövas mer konkret styras upp som beteendefostran.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18665

I länkarna står också runt social delaktighet som ofta tar udden av dessa perioder i och med att barnet får mer harmoni när det känner sig behövt. Det finns även en länk om förvisning.

Hör av dig när du har läst så bollar vi vidare tillsammans.

Kram
Susanne

[conny]

Tack Susanne* för ditt snabba svar och dina värdefulla lästips! Där fanns en tråd, som jag hade läst tidigare och i det här läget precis tänkte på men inte hittade. Tack ska du ha!
Det känns bra att komma så småningom ut ur den negativa spiralen och hitta ett nytt förhållningssätt som leder vidare och lever av respekt.
Conny

[farmor]

Hej Conny! Det låter som om du gör ett bra och tåmodigt arbete med din son när du i samspel med honom berättar vilka koder som gäller i samvaron med andra inkl lillasyster! Allt barn behöver lära sig om livet lär de nämligen av sina föräldrar - så vi har ett stort ansvar att vara goda förebilder och verkligen, i alla sammanhang - hemmavid och "ute på stan" - VISA att vi inte själva "flippar ut" och beter oss (mot barn, vuxna och djur)! Samtidigt är det skönt att ha ett viljestarkt barn som inte är en notorisk Ja-sägare! Barn mår bra av att få tänka kritiskt också, och inte acceptera att lyda order som inte är begripliga och satta i sitt sammanhang ... så kväs honom inte på den punkten utan vässa istället dina argument ett varv till! Däremot måste du förstås alltid skydda lillasyster! På den punkten finns ingen kompromiss, för hon kan ju inte skydda sig själv ännu!

[conny]

TACK farmor för dina fina synpunkter! Det märks att Du har lång erfarenhet med barn!
Idag har jag ändå märkt mina gränser igen: Imorgon hade vi en kris därför att storebror vill hålla lillan i handen men lillan tänker hellre förska (och behöver båda händerna, protester alltså), storebror prater elakt med lillan och hon börjar skrika - han slår till och jag förlorar tålamodet: bär honom till sin säng och säger att så här får man absolut inte göra! Sedan tröstar jag lillan och går tillbaka till storebror för att visa hur man gör med lillan - man kramar. OK. Några minuter senare ligger lillan på golvet och arbetar med en sak storebror nu tycker behöva. Han skriker mot lillan så att hon börjar gråta. Då går jag till honom och säger mycket högt: Nu får det vara nog, du får inte skrika mot lillan, det skrämmer henne! Storerbror: Men jag BEHÖVER den sak. Jag: Du kan ge henne något annat istället och SEDAN byta (det vet jag egentligen och har gjort det många gånger mycket rätt). Storebror gråter nu också. Jag säger: Om du inte kan hitta en lösning, så ta dina saker och leka i ett annat rum (mycket dumt att säga sådant ).
Ibland känner jag mig helt misslyckat Det är mycket svårt för mig att stanna lugn i alla sammanhang trots att jag vet, att jag måste vara det, för att jag vill ju att storebror också ska vara lugn och inte flippa ur ...
Hur göra?
Conny

[annawahlgren]

Välkommen är du

Tack, Susanne*

Med all respekt för farmors gedigna erfarenhet - välkommen är du också - vill jag ifrågasätta följande "råd" en smula:

Samtidigt är det skönt att ha ett viljestarkt barn som inte är en notorisk Ja-sägare! Barn mår bra av att få tänka kritiskt också, och inte acceptera att lyda order som inte är begripliga och satta i sitt sammanhang ... så kväs honom inte på den punkten utan vässa istället dina argument ett varv till!

Det där luktar maktkamp för mig. Vems vilja är starkast Vem "vässar" sina "argument" skarpast Ett sådant synsätt (som förvisso är politiskt korrekt f n) rimmar illa med mina och Barnabokens ledord, som är själva ledstjärnorna för detta föräldraforum på min hemsida:

Lära
Leda
Visa
Hjälpa.

Imorgon hade vi en kris därför att storebror vill hålla lillan i handen men lillan tänker hellre forska (och behöver båda händerna, protester alltså), storebror pratar elakt med lillan och hon börjar skrika - han slår till och jag förlorar tålamodet: bär honom till hans säng och säger att så här får man absolut inte göra!

Han ville hålla Lillans hand. Det var ingenting ont i det, eller fel - det var ganska rart, eller hur? Det skulle du ha bekräftat som gott och förstärkt: "Å,så skönt, Lillan, Storebror håller dig i handen, å så fint ni håller varandra i handen", t ex. Krånglar då Lillan är det hon som ska "stå tillbaka", dvs avhållas från att krångla genom att avvisa handen. Du kunde ha mutat henne med något ätbart trevligt i andra handen, så att hon lät storebror få sin tid av ömhet

I stället lät du Lillan protestera och avvisa storebror. Du gav henne "rätt" - du förstod henne, men inte honom. Varpå han givetvis blir frustrerad och arg därför att han känner sig missförstådd av dig som ledaren, guiden till hur saker och ting ska vara här i världen. Så han säger fula saker och hon börjar skrika, vilket är precis vad du kan förvänta dig när du tar orättfärdigt parti i stället för att uppmuntra det goda mellan syskonen (läs och läs om Syskonblocket i Barnaboken ).

Varpå storebror hamnar huvudstupa i vanmakt - sviken av lillasyster (omedvetet förstås) och avvisad av dig, och slår till. Varpå du "förlorar tålamodet", det som du aldrig hade (och han gjorde ju likadant). Du var full av negativa förväntningar, lika självuppfyllande som positiva: "Så här får man absolut inte göra!" gormade du och fördömde därmed ALLT, inklusive den första, vackra beröringen (hålla handen).

Så vad ska storebror lära sig av det Mer än att han är allmänt hopplös? Det visste han redan

Sedan tröstar jag lillan och går tillbaka till storebror för att visa hur man gör med lillan - man kramar. OK. Några minuter senare ligger lillan på golvet och arbetar med en sak storebror nu tycker behöva. Han skriker mot lillan så att hon börjar gråta. Då går jag till honom och säger mycket högt: Nu får det vara nog, du får inte skrika mot lillan, det skrämmer henne!

Bra - du visade; man kramar; och du skriver "OK" - det betyder alltså att allt var gott och väl i och med det Du gjorde helt rätt, och han tog det till sig - hoppas jag ditt OK betyder. Men strax kommer nästa scen. Han "behöver" någonting Lillan har. Du skulle kunna hjälpa honom här, i stället för att se det som ett stridsrop. Lillan är betydligt lättare att avleda - vid behov muta - än en nästan fyraåring. Men du tar parti med negativa förtecken. Han vill säkert bara jäklas, tror du. Men tänk om han faktiskt inte alls vill det utan verkligen "behöver" den där saken Kan inte den tanken vara värd ett övervägande?

Missförstådd som han känner sig - igen - skriker han åt Lillan, som, bekräftad av dig, inte alls hjälper till (vilket hon ju är alldeles för liten för), varpå du tycker dig få anledning att göra precis det du klandrar honom för, dvs skrika åt honom och skrämma honom

Storerbror: Men jag BEHÖVER den sak. Jag: Du kan ge henne något annat istället och SEDAN byta (det vet jag egentligen och har gjort det många gånger mycket rätt).

Det är ju alldeles rätt tänkt och gjort, och det fungerar ju En mera konstruktiv hållning, alltså. Men i stället för att prata så mycket och hela tiden tala om för honom vad han kan / ska göra, skulle du kunna göra honom delaktig genom att låta HONOM tänka högt och kanske lösa problemet. "Hm, du behöver den där saken... Och Lillan blir tydligen ledsen om du tar den ifrån henne... Fast HON behöver den ju egentligen inte, hon bara råkar ha den... Så ja... Vad tycker du, hur ska vi lösa DET problemet, har du något förslag? Jag vet inte... Vad säger du?" Och ge honom TID Den goda viljan har han redan. Tro mig. Om du bara ger den en chans att komma till tals. Det är social delaktighet =D>

Storebror gråter nu också. Jag säger: Om du inte kan hitta en lösning, så ta dina saker och leka i ett annat rum (mycket dumt att säga sådant ).

Vad är det för dumt med det? "Vill du ha dina saker i fred så lek med dem på ditt eget rum." Det gäller oss alla, om man säger. Ingenting konstigt eller fel i det. Men du villkorar: OM DU INTE KAN HITTA EN LÖSNING... Gör inte det; det behövs inte alls. Du kan ju inte hitta en lösning själv, uppenbarligen. Så hur ska då han kunna

Han ska inte behöva gråta i någon förlorad maktkamp som han inte har bett om

Ibland känner jag mig helt misslyckad

Det gör man, och det är mänskligt. Man vet om det, som du nu, och man mår dåligt av det, som du nu. Ingen kan alltid vara en ängel eller ett helgon i umgänget med små barn (eller inte så små). Det vore en omöjlighet. Om inte annat ser de små barnen själva till den saken. De små barnen är våra bästa pedagoger.

Jag har skrivit mycket om detta i blocket Fostran i Barnaboken.

Men det finns små knep man kan ta till för att hjälpa sig själv (och därmed barnet):

Att försöka tänka efter FÖRE. Man vet ju trots allt vilka mönster som måste brytas - om man ser till lilla barnets intressen här i världen, och det gör man ju Ens främsta uppgift som förälder är att på bästa sätt förbereda sitt barn för ett liv UTAN föräldrar.

Att ta barnet i bruk. Livet är inte bara relationer och underhållning. Livet är också kamp för tillvaron och därmed samarbete med andra, eftersom ingen av oss klarar sig ensam. Alla överlever vi enkom tack vare samarbete, det livsnödvändiga, och vi (över)lever bättre ju mera konstruktivt och ömsesidigt välvilligt det samarbetet är. Jag vågar tro att du i hög grad försummat att övertyga storebror om att han BEHÖVS, praktiskt, faktiskt och konkret, för att ni alla ska klara er från den ena dagen till den andra - genom social delaktighet, alltså :thumbsup:

Att ge sig själv några sekunders respit genom ett banalt OJ DÅ, innan tungan far iväg med alla gamla mer eller mindre automatiska tillsägelser, förmaningar, avvisanden och BRÅK på temat maktkamp. "Oj då... råkade du... jaha... det var ju kanske ingen riktigt bra idé... hm... hur ska vi lösa det, då?" Typ

LYCKA TILL O:) Jag vill varmt rekommendera kapitlet "Vad rätt var tänkt, det blev så fel" i Barnaboken dessutom.



PS De "elaka orden" kan du stävja genom att lugnt och sakligt deklarera att "Så säger du inte till mig / till lillasyster / tilll vem det nu är, för så säger inte jag till dig Och jag skulle ALDRIG tillåta att någon annan sa så till dig heller. Vill du absolut säga fula saker - och det behöver man ju ibland - får du svära för dig själv i ditt rum, så högt och ordentligt du någonsin orkar. Det skadar ingen. Kom sedan ut när du är klar." Och led då genast barnet vid handen till en saklig, enkel, vänlig men bestämd förvisning, från vilken du sedan glatt uppskattar det "färdiga" barnets återkomst

[conny]

TACK ska Du ha käraste ANNA för ditt utörliga svar!
Jag är så tacksam att Du finns och att Du har skapat det här underbara forumet! Du har en sådan kärleksfulla perspektiv inte bara på små barn att det blir alldeles varm om hjärtat, tack för det!
Tack också för att Du hjälpte mig rikta blicken på min underbara son och hans behov igen i stället för bara utgår ifrån strid och bråk.
För någon anledning har vi hamnat i en negativ spiral här i familjen och det var alldeles klart för mig nu vad som gick fel.
Det har inte varit så från början, Victor har alltid varit mycket omtänksam, hjälpsam, klok och öppen mot andra människor (små och inte så små) och är det fortfarande i stort sett. Så jag kände inte igen - varken mig eller sonen - i sådana situationer som jag skrev om. TACK för att Du visade mig en väg ut som är mer konstruktiv och positiv!
Och vad ska jag säga: Allt känns så MYCKET bättre nu! Pratade med maken också och om föräldrarna gör bättre blomstra barnen! Mycket mer skratt och ömhet mellan syskonen, mycket mer förståelse och bättre hanterande av konflikter ...underbart och harmoniskt
(Jag tror att jag undermedvetet alltid har försökt "beskydda" lillan - tyvärr på storebrors bekostnad - därför att jag under en lång period fick höra att hon kanske är sjuk, dvs. inte utvecklades som det skulle. Men nu vet jag att hon är nog behöver mer tid men ändå är helt frisk, underbart, det också )
Conny

[annawahlgren]

Ljuvlig läsning Vilken klokhet =D> TACK, du kära :-({|=