Senast jag skrev var 10 nov, alltså ett halvår sedan.
Våra barn har verkligen sovit som en dröm sen dess. HELT otroligt, när jag startade tråden tyckte jag alltså de sov "helt ok" bra. Typ lite spring 2 av 7 dagar. Det får man väl räkna med, trodde jag. Men jag minns fortfarande min stooooora aha-upplevelse att det var JAG som störde mina barn, inte tvärtom. Vilken skillnad mot nu! Jag tror de har varit uppe max fem gånger på detta halvår...
Helt amazing.
Ändå är jag här för en liten kort blixtvisit, hoppas jag. Mellansyster "kommer i självsvängning" vid läggning sen en vecka tillbaka och fullkomligt gallskriker efter..... allt hon kan komma på. Hon hyperventilerar och hickar "ja-a-a-g-g v-v-vi-hi-hill h-ha VVATT-TT-TTEN!" t ex. Jag har trott det ska gå över med lite lugn och självklarhet, men känner ju att jag får kämpa mig till en lugn attityd, i själva verket är jag arg. Eller hon drar helt enkelt igång MITT adrenalin också. Det är lätt att se nyktert på saken i efterhand (som efter kvällens galna läggning), dvs hur kan jag bli så provocerad? Men det handlar ju om nästan fysiska instinkter, gallskrik går inte att reagera på nyktert, känns det som.
Och nu ska jag bekänna att kvällens läggning blev såhär. Efter att ha varit inne tre gånger och släckt lampan, dragit ner rullgardinen, lagt ner henne (gallskrikande) i sängen igen gick jag in en sista gång och TEJPADE för strömbytaren. Jag kunde inte behålla mitt lugn med mindre än att jag höll för dörren och hon stod och gallskrek på insidan och försökte öppna. Eeeeeeeeeeehhh....... känns ju inte alls bra. Och samtidigt, kära forum, tror jag att jag hade förstört ännu mer om jag gått in femtioelva gånger, argare och argare och till slut - tja, tänt lampan och skrikit tillbaka och bara förstört för alla.
Nåja. Vill inte blåhålla för en dörr igen om det kan undvikas. Men klara av att hålla samma självklarhet som en stängd dörr ju ändå - ÄR.
Fattar ni? Vad ska jag göra?
Kvällen slutade med att hon faktiskt gick och la sig (efter kanske tio minuters blåhållande av dörren), då ramsade jag lugnt och vänligt, hon klagade lite, jag bekräftade lugnt, tryggt och vänligt och med stort eftertryck på slutet. DÅ kändes det verkligen att jag hade nått fram. Men känner mig smått skakad ändå.
Betänksam och villrådig
Trebarn
PS
Vet egentligen inte vad ni ska svara på det här.... bu eller bä?
DS
Jag kan bua och bäa lite så ska vi se om det kan ge något 
Saga född 28 maj 2005 och kurad vid 6 mån 
Så om du kan komma på nån nackdel med syrrans säng, gärna en som hon själv kan upptäcka, så kan du bara låtsas som inget tills hon själv bestämmer att det var en dålig idé att sova där. Annars blir ju själva sängbytandet och dina reaktioner på den också underhållning.