6-åring som inte vill längre.....

[Eli]

Hej!
Jag har en flicka som just fyllt sex. Det har varit lugnt ett tag kring läggandet men nu är vi inne i ngt nytt. Hon har börjat att hon vill komma upp och vill ha vatten, kissa, det gör ont ngt stans, vill sova i vår säng osv. Jag har försökt hantera det med attityd och hänvisa henne tillbaks till sängen vilket har fungerat ett tag men nu vägrar hon gå tillbaks. Jag försökte stoppa henne från att gå upp och ta vatten en kväll och blev inget bra. Hon lyssnar inte på det jag säger utan ska upp till varje pris. Hon slåss i princip. Den kvällen slutade inge bra och hon fick sitt vatten till sist. Jag gör fel ngnstans men jag fattar inte. Vad gör jag med en stark och arg tjej som inte längre accepterar att hon ska ligga i sängen efter läggdags? Nån kväll har hon gallskrikigt också till lillebrors nackdel då han drog igång från sitt rum oxå. Hon har oxå varit väldigt "stissig och rörig" allmänt en tid oxå så det känns så viktigt att vi ger lugna trygga besked men vad är det? Mer än säga ramsan och att allt ska lösas i morgon? Vad gör jag när hon ändå kommer upp och gör det hon ska? Jag kan inte hålla fast henne och ngnstans har mina ord tappat effekt. Hon har sovtid 19-07 och jag tror hon behöver det. Hon är mkt trött på mornarna efter ca 1 h tjorv på kvällen (inte bara med oss, hon håller på i sitt rum och det har jag låtit passera...hm, fel eller rätt). Hon är duktig på att hjälpa till hemma men är en orolig själ med stort rörelsebehov som vi försöker tillgodose. Vad kan vi göra för att hjälpa henne komma till ro och få sin fina nattsömn el åtminstonde vila from 19.00?
Förlåt ett rörigt inlägg men det är svårt att beskriva men jag är övertygad att vi kan hjälpa henne men behöver goda råd.
tack på förhand.

[Eli]

Ingen som har varit med om detta eller har ngn tanke?

[miniz]

Hej Eli.

Här kommer ett utdrag fràn barnaboken om 6 àringar.

Kanske kan du få hjälp, förståelse och inspiration av följande citat ur BB

*SEX ÅR: DET SVÅRA LIVET

Ljuvlig, harmonisk, trygg och balanserad var femåringen, klok och sansad, behärskad och behärskande. Vid sex års ålder är samma unge mest ett förvirrat kaos. Om omvärlden har svårt att känna igen honom, är det ingenting mot vad han själv har.

Sexåringen skjuter ofta i höjden, och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynklas till. Lika lite som han behärskar sin nya, gängliga kropp, som inte längre är småbarnsgod utan tycks lösligt hopfogad av diverse armar och ben – sexåringen snubblar, törnar emot, stöter till, har sönder saker och är inte överens med motoriken – lika lite behärskar han sitt kaotiska inre, där ingenting stämmer mot det kända.

Framför allt är han full av misstro. (Ingen tycker om mig egentligen. Ingen behöver mig egentligen. Ingen förstår mig egentligen.)

Han söker desperat gemenskap. Kompisarna ska bekräfta för honom att han är något – men han tror dem inte alltid. Mamma och pappa ska bekräfta för honom att de älskar honom och behöver honom – men han tror inte alltid dem heller. Sexåringen är ofta själv sitt svåraste sällskap. Och han misstror alla andra från grunden, därför att han misstror sig själv.

Sexåringens evinnerliga strävan att från omgivningen få bekräftat det han ändå inte tror på gör honom stundtals krävande. Han kan ändra sig från den ena stunden till den andra. Ingenting är bra nog. Han är ungefär lika hållfast i sitt uppträdande som en vindflöjel i halv storm.

Han kan till exempel inte spela spel eller delta i en tävling om han inte oavbrutet vinner. Vinner han inte, bryter han samman, blir aggressiv, hatisk eller i största allmänhet gräslig. Han drar sig inte för att fuska.

Vinner han å andra sidan, är det också fel: han vet ju att ingen tycker om honom egentligen, och nu när han har vunnit, har de andra fått en orsak till att hata honom.

Men han måste vinna – och där är hans dilemma i ett nötskal. Han måste bevisa för sig själv och andra att han duger och att han kan, hur högt priset än är. Och högt är det.

Sexåringen lösgör sig sakteliga från den känslomässiga tillhörighet som varit allenarådande hittills. Från att ha varit en trygg femåring som stod så nära sina älskade, ska sexåringen ut i vargavintern och bli stor.
Han kan ju inte gärna veta att han har några år på sig; han vet inte heller vad som väntar – han känner bara fasa inför förändringen som isande drar genom hans värld.

Han är ungefär som en man eller en hustru som ska skiljas och som tror att i och med skilsmässan förlorar man allt. Sexåringen måste försöka finna ett nytt förhållande till sina föräldrar och sin omgivning, liksom de frånskilda Parterna måste försöka finna en vänskap i stället för den kärlek som brast.
Men sexåringen är på gränsen till vanmakt: han förstår inte hur något sådant skulle vara möjligt. Han erfar bara det han går förlustig.

Sexåringens inre krav på vidareutveckling driver honom ut på det eländiga hav som ska föreställa självständighetens. Och i brist på uppnådd inre färdighet tillgriper han yttre tricks. Det är självständigt att vara smutsig, okammad, trasig och illa klädd; det är självständigt att ha rummet i en salig röra; det är självständigt att inte sätta in frukosten efter sig och att vägra diska...

Här har sexåringen mycket gemensamt med sina kolleger i kris, trotsbarnet och tonåringen. Liksom de skaffar han sig mer eller mindre på trots ett beteende, som ska ta makten över just den brist på självständighet han lider av.

Sexåringen är en liten människa i nöd. Friden och ron är honom ofta lika avlägsna som yttre rymden.

Till tröst önskar han sig vanligen ett litet djur. (Ett sådant kan han dock inte ta ansvar för själv.)

Som väl framgått befinner sig sexåringen i en förändrande utvecklingsfas, och en som följer på den kanske mest markant harmoniska perioden i barndomen: femårsålderns. Krisen som följer blir lika markant.
Sexåringen drivs vidare, ut ur sitt trygga hemma, och söker ett självständigt jag, en vidgad förmåga, ett känslomässigt oberoende, en bas i sig själv.
Han är på väg att så att säga bli sitt eget centrum ( se ”Ur mitt liv. Teorier till tröst”). Han ska bygga en värld kring sig själv, både inom och utom ”flocken” - inte längre kring den eller de vuxna i ”flocken”eller rättare sagt i samma relation till dem som förut.

Hans kris syftar till självständighet. Vägen dit är lång och mödosam. Inte förrän på andra sidan puberteten är jobbet fullgjort. Detta är hans andra förberedelse; den första hade han i trotsåldern.

På vägen till självständigheten får barnet gudskelov stanna upp i olika omgångar, inte minst i den ljuvliga tioårsåldern.

Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen, betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över, och det kvarvarande eländet låter sig kanaliseras; genom skolan, kompisarnas stigande betydelse och inte minst genom sexåringens egna metoder som han snart utvecklar till egen lisa och ro.

Söker han ensamheten, bör han få göra det; han behöver den.

Men sexåringen är ännu liten. Bortom sin ofta karska, utmanande attityd är han desperat behövande av ömhet, kärlek och skratt. Precis som med trotsbarnet får man försöka haffa honom i lugna stunder och ge honom det möte han så väl behöver, och allt det inspirerande intresse man är mäktig.

På samma sätt som man måste ge trotsbarnet stöd i form av motstånd måste man också stå fram för sexåringen i svåra stunder som en person av styrka och rätlinjighet. Om inte, utvecklar han lätt översittarfasoner. Säkert är han själv den som lider mest av att förakta sin omgivning.

Sexåringen kan hota en och även tillgripa våld – utöver de föraktfulla tillmälen, hånfullheter, grimaser och fula miner han ofta gör sig skyldig till.
Går han långt i sina utmaningar, måste man sätta en gräns. (Se ”Hur man gör – om man så vill”, femte delen av Barnaboken.)

Liksom det finns aggressiva trotsbarn men också barn som bara gråter och bryter samman i utbrotten, reagerar sexåringarna olika inför det inre tvånget att ifrågasätta allt och alla (inklusive sig själva).

En sexåring som tiger och går undan gråter kanske inte längre men far illa icke desto mindre, ensam, övergiven och ledsen som han känner sig. Han kan behöva ryckas upp till något handfast och nödvändigt: ”Kom nu här, min älskling, jag behöver hjälp med maten, jag kan inte ensam. Du måste jobba lite med mig.” Den olycklige reagerar med befrielse och lättnad, även om han för syns skull kanske gör motstånd först.

Vad sexåringen måste nå – så säger det inre kravet på självständighet – är säkerhet och trygghet i sig själv. Det är därför han inte utifrån särskilt framgångsrikt kan övertygas om att han har ett värde. Han måste känna det inifrån sig själv. Det är inte lättare för en sexåring än för en osäker vuxen att nå det egna värdets insikt.

Han finner det värdet i gemenskapen, och speciellt i den kärleksfulla gemenskap där han gör nytta, BEHÖVS.

Liksom med trotsbarnet får man noga skilja på sexåringens beteende och hans person. Man kan gräla med stora bokstäver på sexåringen, men man bör vara konkret: ”Jag kräver att du beter dig si och så. Om inte, händer det och det.” Det är beteendet som underkänns, om och när något underkänns – inte barnet, inte människan.

Faktum är att man kan kräva mer av en femåring än av en sexåring.

Ett gott sätt att hjälpa sexåringen i kris är att behandla honom som lite mindre, lite ynkligare, lite barnsligare än han är eller verkar eller ”borde” vara. Människan regredierar i kris. Hon blir – behöver få bli – liten ibland.*

Här är en tràd om som handlar om det samma.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=22067
och en till
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=22154

Hoppas du hittar nàgot nyttigt där. Àterkom gärna med funderingar.

Kram.

[Eli]

Hjälp. Det håller på att spåra ur. Jag har stora problem att vara vuxen och henne till hjälp just nu (igen, har hamnat här ngn gång tidigare och trodde jag lärt mig..) Jag har läst om sexåringen och det är bra och stämmer så väl in på henne men jag strandar ändå. T ex i kväll har hon kommit upp 7 ggr. Hon lyssnar inte på ramsan eller uppmaningen att hon ska lägga sig. Jag har handfast fått leda henne (hon blir hysterisk och kämpar emot) tillbaks. Nu slutade den här kvällen med att jag blev arg trots alla förutsatser att inte bli det och jag har just hotat med att hon inte får se ett visst tvprogram som går på lördag. Helt galet, jag vet. Nu ligger hon och gråter i stället och jag känner mig misslyckad och drar stora växlar. Om jag inte klara av henne nu hur ska jag klara av henne när hon blir äldre? Vad gör jag när hon absolut inte lyssnar? Sitta vakt provocerar bara igång mer saker och galenhet så försöker låtsas upptagen och ignorera mkt av det som pågår i hennes rum. Har hon passerat 12 h nätterna? Ska hon vara uppe längre? Finns det några kloka konkreta råd? Kände inte riktigt igen mig i de länkar som jag fick tips om ändå.
Tacksam för all hjälp för att vända skutan. Jag vill vara en trygg mamma som ger klara besked. Kan man tänka i belöningar kring detta? Jag har fastnat.

[Trebarn]

Hej!

Bara en liiiiten pusselbit, men ändå.... jag vet att du kommer få andra svar också.

Väcker ni henne prick sju? Varje dag? Utan undantag?

Vi har en period-sömnstrulare hemma, som visserligen bara är knappt fem år, men ändå. Jag märker att jag slarvar med 19-7 ibland. Egentligen är det jag som sömnstrular. Om han tjorvar en kväll är det så lätt att man tänker på morgonen sen "jamen, bara en kvart till... han somnade ju så sent igår...". Och ibland blir kvarten en halvtimme, för att man tror att man måste kompensera för uteblivna 12 h. Med följden att han inte alls är så där härligt trött kl. 19 sen... Efter ett par såna här slarvmorgnar tappar han tron på sömnen, om du förstår hur jag menar. Om jag börjar väcka benhårt konsekvent kl 7 (oavsett hur sömnen har sett ut kvällen eller natten innan) tar det ändå flera dygn innan han slutar sömnstrula på kvällen, för han tror inte att han kommer kunna somna, minnet från föregående kvällar sitter kvar.

Kanske en del i pusslet...
Lycka till!
Trebarn

[miniz]

Tack Trebarn!

Eli, efter att ha läst ditt inlägg har jag tänkt pà vad man (jag...) kan ge för ràd. Det jag kommit fram till är att du ska vara hennes bästa vän när det stormar. Och det är du genom att stà för vad du säger. Du ska leda, visa och hjälpa henne. Hon ska veta att du menar det du säger, men hur du ska fà fram ditt budskap är värre...

Kanske en idè kan vara att hon fàr ta mer del i läggandet och morgonen. Ge henne en äggklocka som ni tillsammans ställer pà kvällen, sà hon kan läsa i t.ex 10 min. Och ge henne en väckarklocka som ringer pà morgonen, sà hon vet när det är morgon och hon kan själv stänga av den och stiga upp. (Eller ligga kvar och mysa lite om det finns tid för sànt.) Ägguret och väckarklockan kan ni tilsammans inhandla med stor entusiasm. Och samtidigt kan du flika in ett samtal om hur lätt och skönt det ska bli pà kvällen nu, för nu vet ni bàda tvà vad som gäller och hur ni ska göra!

Du kan ocksà pakta med henne genom att berätta om när du var liten och hade svàrt att somna, hur din mamma gjorde med dig. Om du inte minns eller om du alltid somnade fort fàr du improvisera. Min mamma brukade ge oss nàgra idéer pà trevliga saker att tänka pà om vi làg och inte kunde sova. Jag tänkte ofta pà Kalle Anka pà tivoli, trevligare kan det inte bli.

Hoppas detta kunde ge dig nàgot.
Kram

[miniz]

Hur gàr det?

Kram.

[Eli]

Ja, hur går det?
Jo, vi hade ett ordentligt prat om hur man gör när man ska sova. Hon tyckte vi skulle skriva en komihåg lapp så det gjorde vi. Hennes egen önskan var att få ha vatten vid sängen så det skrevs oxå in. Sedan var det lugnt tom i söndags. Jag har varit borta och i går när jag skulle lägga var det riktigt illa. Behöver stanna upp igen. Jag undrar ändå inte om vi lägger henne för tidigt? 19-07? Hon säger själv att hon är vaken till ca 20 varje kväll men jag vet inte. Tjorvkvällar stämmer det i alla fall. Borde vi förlänga hennes kvällar lite?

[Sessan]

Hej !

Nu är jag ingen expert precis men jag skulle bekräfta henne så mycket jag kunde just nu. Tror att hon behöver känna kärleken från er föräldrar oavsett vad hon hittar på.

Det är vad jag önskar mig när min värld är upp och ner och jag är vuxen

Hela lilla stora hon är upp och ner , hela hennes värld är upp och ner, jag skulle tänka kontinuitet - inga överraskningar - bara säkerheten i tingens ordning om du förstår.

Jag skulle införa en mysstund varje kväll som man ev kan tillbringa i sängen där man delar en bra saga, ett förtroligt samtal om vad dagen innehållit - ett möte mellan vuxen och barn om du förstår vad jag menar.

Tror att starka lugnande kramar som håller i och ger kärlek också är mycket viktiga. Jag var i samma ålder som henne när jag förlorade min mamma och det jag kommer ihåg att jag saknade från den tiden som för övrigt var fullständigt krisartad, var att någon hade vågat hålla i mig och bara vara tillsammans med mig , i känslan.

Bara några tankar ......

Kram Sessan

[Sagalinda]

Vilka fina funderingar av Sessan!

Angående Elis fråga om att förlänga kvällarna; visst kan ni göra det, men då också förlänga morgonen. Hon behöver absolut sin 12-timmarsnatt. Kanske 19.30-7.30 passar er bättre?

[Eli]

Tack. tack!! Ni är så bra!!