Hur mycket bör man vara "iväg" ?

[kiddelidoh]

Hejsan!

Jag har en son på 2,5 år och en dotter som är snart 11 månader. Detta gäller väl då främst min son, eftersom lillan knappt bryr sig ännu
Jag har min son hemma med oss, han har aldrig varit på dagis, och jag har väl inställningen att jag själv vill ta hand om mina barn de första åren. Så, vi kånkar iväg på diverse olika aktiviteter och Öppna Förskolor. Vi är som oftast på Öppna Förskolan tre gånger i veckan (á 2,5h) och även på Sångstund följt av lek en dag. Sen träffar vi i regel någon kompis på hemmaplan också per veckar. Detta är ganska mycket antar jag? Jag känner press att vi SKA iväg, så att han får sitt sociala umgänge och lek. Han är en blyg kille, och spenderar mestadels tiden med mamma. Till saken hör väl också att vi precis börjat en ny Ö. Förskola med ca 25 barn och deras föräldrar varav han/vi aldrig sett någon av dem innan, så vi är allt blyga lite till mans
Folk man pratar med vill gärna skylla hans blyghet på att han inte är på dagis. "Han borde börja på dagis och få leka med andra barn"
Jag vet barn som går på dagis som är blygare än honom, och som har mindre utvecklat tal än honom, och vet väl någonstans att det har inte bara med det att göra. Vart barn är ju en egen individ som utvecklas och gör sina egna framsteg.
Hur mycket bör man umgås med andra barn för att det skall vara "lagom"?
Sen är det ju detta med alla sjukdommar och annat man får med sig hem, i dessa tider känns det lite som om jag helst håller oss därifrån, så mycket som möjligt.

Känner mig ensam i detta beslut att vara hemma med barnen. Känner ingen annan som är hemma, utan vi passar på att umgås med dem som är hemma med småsyskon, sen försvinner ju de iväg också..

[Elle]

Hej!

I den åldern så var vi inte iväg på ÖF eller någon annan aktivitet utan träffade kompisar utomhus i någon skojig park.

Vet du, en del juveler är helt enkelt mer försiktiga i sin kontakt med andra. Har inget att göra med dagis eller ej! NJUT av varandra där hemma och träffa andra så mycket som det passar er .

Elle

[chokladkaninen]

Hej!

Samma här - mina barn är jämnåriga med dina och det händer att vi går till ÖF - eller i alla fall kommer det att hända när det blir sämra väder - men min 2,5-åring är inte heller särskilt intresserad av att försöka interagera med de andra barnen. Lillebror räcker bra.

Jag har insett att när vi träffar andra så är det mest för att jag vill det. Och då är det förstås andra vuxna, med eller utan barn, gärna typ över en kopp kaffe i parken. Men, det är ju också en form av socialt sammanhang, tänker jag.

[Jannika]

Känner mig ensam i detta beslut att vara hemma med barnen. Känner ingen annan som är hemma, utan vi passar på att umgås med dem som är hemma med småsyskon, sen försvinner ju de iväg också..

Ja, det kan bli väldigt ensamt, jag vet precis vad du menar. Vi brukade ta en rejäl promis när Nella var liten och sov fm i vagnen. Då träffade vi pensionärer som var hemma, sjukskrivna, folk ute med hundar. Ofta samma varje dag eftersom både vi och de hade våra vanor. Det utvecklade sig till en del bekantskaper som vi hade mycket glädje av. Jag tror inte det behöver vara så storstilat eller långvarigt. Mera att man som vuxen visar att det är roligt att träffa folk och att prata med dem. Att andra är snälla och vill väl. På helgerna kan man ju stämma träff med släktingar eller vänner med barn. Nån/några åt gången nån gång per vecka räcker fint om man känner sig orolig för den sociala biten.

Jag tror mer på att förmedla en känsla till barnen att det är roligt att träffa andra människor, att prata med både de man känner och de man inte känner. Än. Att vara förebild genom att vara öppen för nya möten när de dyker upp. Inte att åka runt som en galning driven av en gnagande oro att man gör barnen till sociala missfoster om de inte får uppleva precis allt innan de fyllt tre.
Jag försöker visa med mitt agerande att det är kul med andra människor utan att lägga för mycket fokus på barnen vilket jag lätt tycker att det blir i "barntillvända aktiviteter". Jag försöker tänka även där i centrum utan att vara centrat.

Mina ungar har börjat dagis vid fyra och jag har inte varit någon vän av vare sig ÖF eller lekplatser. Jag tycker nämligen att det är erbarmeligt trist, jag tyar icke. Jag har oftast tillbringat förmiddagarna i skogen på en stubbe medan ungarna hållit på med sitt. Däremot har vi förmånen att ha alla barnens mor-och farföräldrar i närheten och dem har vi träffat ofta. Vänner med barn har vi bjudit hem eller blivit hembjudna till lite då och då. Mina tre äldsta har haft supersnabba inskolningar och massor av kompisar efter bara några veckor och jag har barn av alla sorter, modiga och blygare (dessutom tycker jag att det där ändras med tid och ålder, min "blygis" är allt utom det just nu och mitt mest sociala barn för ett halvår sen kan fullständigt skära ihop mellan varven i dagsläget ).

Kram Jannika

[chokladkaninen]

Åh, vad fint utvecklat, Jannika! :thumbsup: I like! And I agree, också. Det var precis det där jag försökte säga med att umgås mest för min (vuxen-) skull, mindre för 2,5-åringens.

[Jannika]

[kiddelidoh]

Hej!

Vad härligt med lite stöd!
Som du Jannika skrev:
"Inte att åka runt som en galning driven av en gnagande oro att man gör barnen till sociala missfoster om de inte får uppleva precis allt innan de fyllt tre. "
jag inser att jag nog drar runt på barnen mer än nödvändigt, men jag skyller det på omgivningen, som hela tiden säger "men han träffar väl andra barn" bara för att han ställer sig bakom mitt ben. Jag är alltför lättpåverkad.
Sen så kan jag många gånger tycka att ett blygt barn är väldigt praktiskt, då en kompis barn (som exempel) i samma ålder springer fram till främmande människor, eller gömmer sig i affärerna. Det är allt ganska behändigt och tryggt att han vill hålla mig i handen

Igår var första gången jag svarade "vi skall vara hemma" då en ny bekant frågade när han skall börja på dagis. Innan, så har jag svarat "vi får se", "KANSKE ska vi vara hemma" eller något liknande. Jag har inte riktigt vågat säga det, för jag har inte orkat ta kritiken. Men jag jobbar på att stå för det jag tycker och låta de andra tycka vad de vill.
Detta är ju vad jag tycker är bäst för mina barn!
jag borde njuta av tiden mer i stället för att oroa mig för andra!

[Jannika]

:thumbsup:

Du får se dig själv som en förebild för din unge även där, en människa som njuter av sitt val, står för sitt liv, inte oroar sig.

Kram Jannika

[CiL]

Hej kiddelidoh,
Jag känner igen mig, och jag känner igen omgivningen också... Det är en så stark norm att man ska lämna bort sina barn (som jag ibland kallar det) till andra vuxna och jämnåriga (på instution som jag kallar det dagar när jag är arg) att det blivit helt OK att ifrågasätta allt annat. Gärna när barnen hör på.

Jag har en mycket pratig och glatt social 3-åring som gärna talar med alla och som agerar som att alla i hela världen känner varandra eller vill göra det. Han kan bli förvånad över att inte andra på gatan säger hej. "Han var nog död, mamma" säger han och menar döv om den som inte hejade tillbaka.

Och precis som att folk "vet" att din sons blyghet eller försiktighet beror på frånvaron av dagis, så vet folk det om min sons beteende också - trots att det är det rakt motsatta. Jag undrar hur de ser på barn som går på dagis? Att de alla är lika? Som tur är har de fel där också (även om ett institutionsliv från tidig ålder alltid påverkar, som jag tänker arga dagar).

Jag gick på öppen förskola med sonen en gång. Det var intressant. Jag har gått till lekparker också några gånger. Också intressant. Men det känns inte viktigt, alltså det är inte där som jag eller sonen har de viktiga aktiviteterna och relationerna. Därför har jag lärt min son ordet "studiebesök" (det lät kul när han sade som 1,5-åring). Vi gör sådana ibland för att lära oss lite av vad andra sysslar med. Så har han lärt sig hur man åker rutschkana, hur barn leker i en lekpark och hur en mer organiserad och vuxentillvänd barnlekverksamhet ser ut. Men studiebesöken är inte den centrala verksamheten. Så vi gör dem inte särskilt ofta.

Jag kommer mer och mer till att det viktigaste är att göra det som känns riktigt trevligt, roligt, intressant och viktigt. Att träffa människor som man riktigt bryr sig om och som man tycker har en riktigt bra kontakt med barnet. Att vistas i miljöer som man verkligen gillar. Är det lekpark och öppna förskolan så är det bara att fortsätta. Men gillar du skogen, hemmet eller trädgården bättre - förlägg den centrala verksamheten med sonen där!

Jag tror inte att den viktigaste utvecklingen för ett så litet barn som 1-4 år sker genom att träffa en massa andra barn, eller genom en mängd tillfälliga gruppaktiviteter i offentlig miljö. Jag tror man utvecklas genom djupa, långvariga relationer där man blir sedd och bekräftad. Där man är önskad och får vara betydelsefull.

Känner man sig riktigt älskad och betydelsefull för några få så klarar man till och med att möta andra barn utan att veta vad en gungbräda är. Det är mer värdefullt, tror jag, att få vara sedd av en 70-årig granne eller morfar eller sin mamma och snart ettåriga syster, än att gå på gruppaktiviteter som inte ens mamman tycker är riktigt roliga. Det är viktigare att ha EN bra kompis än 25 bekanta. Och den kompisen kan vara i samma eller i annan ålder. Åtminstone till man är kring 4 eller så.

Din grabb var bara 2,5 år och har en syster och en mamma hemma? Inte precis ensam kan man väl säga? Hela hemmet och det som sker där är ju dessutom som ett oändligt stort forskningslaboratorium i den åldern! Stör inte ditt och sonens liv där med för många aktiviteter som du egentligen skulle vilja ha som tillfälliga studiebesök!

Jag vet, man känner sig ensam. Du är inte ensam ens om det... Jag är ännu tokigare än du. Min son är 3 och har inte ens syskon och varken han eller jag är än så länge intresserade av offentliga gruppaktiviteter.

[mojan]

Tack för ditt svar CiL!
Har inte sett att det har besvarats..men nu så!
Det är då alltså jag som är Kiddelidoh, men har bytt, då det krånglade med den profilen...

I en värld full av karriärsmammor och dagisbarn, behöver man ibland stöttning och bli påmind om varför man faktiskt har valt detta. Jag är stolt över mitt val och jag älskar att vara hemma med mina barn och nu när det har blivit vår och även Tokfia vågar sig på att vara med (hon var livrädd för snön, efter några mindre trevliga vurpor på ostadiga nybörjarben ) så har det blivit ännu ljuvligare.
MEN, att man varje gång blir lite UFO-förklarad när man säger "nej,de går inte på dagis, vi är hemma! " tar på en ibland...och då kan man behöva söka sig hit för lite stöd

Du låter så självsäker och stabil i ditt val att ta hand om ditt eget barn och inte leja bort det till främlingar (vilket jag många gånger tycker det handlar om). Själv blir jag så osäker och tänker att jag kanske missunnar dem något?
Är det jag som bara är självisk och gör detta för att JAG vill vara med om deras första år, och inte för att det hjälper dem?

En vännina som jag pratade med ang att jag alltid får mer eller mindre försvara mitt val och förklara varför man väljer att göra SÅ?! , hon sa att det är precis som om du är på en fest där alla dricker sig fulla utom DU. Då tjatar alla på att du också skall dricka, för det är jobbigt för dem att någon är "duktig" medans de skadar sina kroppar och häver i sig gift.
Kanske har det andra mammorna dåligt samvete för att de inte gör det också, och det är jobbigt att se någon göra "det rätta"?
Nu drar jag verkligen alla över en kam, men för att förenkla hur det ser ut omkring mig...

Mojan Stolt mamma till Buskillen 012007 och Tokfia 102008

[CiL]

Hej Mojan!

Japp, vi UFOs behöver varandra. Vi är i en liten minoritet och dessutom finns det vanföreställningar om oss. Att vi är en del av den "gamla stammen" - rökande hemmafruar med papiljotter som väntar på att maken ska komma hem och under tiden är som inlåsta hemmet, och på sin höjd tar med ungen för att handla mat. Och att våra barns verklighet är att de står i hasorna på denna rökande, ickekommunicerande papiljottmamma vid spisen och går med henne när hon handlar. I övrigt leker barnet själv och tyst med sina prylar i sitt rum... Ingen kontakt med andra människor, inget socialt liv.

Det är som att man tror att antingen får barnen allt de behöver på dagisinstutioner, eller så lever barnen ett instängt liv med en hemmamamma.

Jag gillar inte uttrycket att min son "är hemma" som svar på frågan vilket dagis han går på... Det är visserligen inget fel på vårt hem och visst är vi där också, men det ger de där associationerna till en tyst papiljottillvaro. Så jag säger att "ja, vi delar hans vardag" eller "ja, vi kör hans dagverksamhet själva" eller liknande.

Många i mormorsgenerationen som vi träffar blir överförtjusta. Åååå vad BRA för honom, säger de med extas. Närapå alla i den yngre mammagenerationen får en liten bekymmersrynka och frågar NÄR han ska börja mm. Och många tillåter sig kommentarer som "jamen han är riktigt social ändå" och liknande... Och övertolkar honom. Om inte deras snoriga dumunge får danka sönder hans favoritleksak i vårt hem, så har han inte lärt sig att dela med sig "som de får på dagis". Pytt, vilket nys tänker jag och sväljer ett agg som en igelkott genom halsen. Är det något man lär sig av att leva vardagen med sina nära och kära så är det respekt och lyhördhet för andra!

De som påbörjar föreläsningar om att alla, alla och ALLA barn utvecklas allra allra ALLRA bäst på just dagis snäpper jag av numera med "vi har inte tid med dagis, det är så många släktingar och nära vänner som vi vill vara med och så många häftiga miljöer vi vill att han ska få se innan skolan" osv. Dagis som bra för alla barn blir nästan alltid en diskussion som jag blir deppad av. För mig är det BRA att så många barn klarar sig bra på och med dagis, det blir jag glad av att se. Maskrosungar, borde ha pris. Och ja, det FINNS bra dagis och det FINNS situationer som skulle göra att jag också valde dagis. Men det gör mig deppig att höra hur föräldrar tolkar sina barn för att det ska fungera att lämna dem på dagis. Inne i mig orsakar det samma sorg som när jag stött på barn i världen som föräldrarna inte kunnat ta hand om. Jag blir djupt ledsen, och det stannar kvar länge.

Ja, jag tror att man försummar barnet en hel del när man inte lämnar bort det lilla barnet. Just den erfarenheten att bli bortlämnad och att få knyta an till anställd personal istället för familj och familjens närmaste. Och så en och annan pryl och lek som de har på ett dagis som man missat att ha i hemmet...

Men som sagt, själv löser jag detta med att veta något om majoritetens värld genom studiebesök. Några gånger om året besöker vi offentliga barninrättningar och min son får se och uppleva hur anställd personal agerar med barnen, hur lekparker och annat fungerar. Han har kul, och jag studerar så mycket jag kan innan - som händer nästan alltid - en hoper barn upptäckt att jag är en intresserad vuxen och därför kastar sig in i "titta här" och "hjälp mig här" med mig. Barn på många dagis törstar efter vuxenkontakt.

[CiL]

Tack för ditt svar CiL!
Du låter så självsäker och stabil i ditt val att ta hand om ditt eget barn och inte leja bort det till främlingar (vilket jag många gånger tycker det handlar om). Själv blir jag så osäker och tänker att jag kanske missunnar dem något?
Är det jag som bara är självisk och gör detta för att JAG vill vara med om deras första år, och inte för att det hjälper dem?

Hej igen Mojan! Kan inte låta bli att tänka på det du skrivit...
Jag är nog ganska stabil i mitt val att sonen åtminstone nu inte ska gå på dagis, men jag har också behov av att träffa och diskutera med likasinnade. Din väninnas parallell med alkohol på fester var bra. Jag tror att vad man än väljer för sina barn, så finns en viss osäkerhet. Och ibland är det nog bra att man håller sig öppen för lite tvivel!

Du träffar huvudet på spiken med det att man kallas (och kan få tvivel om att vara) självisk som inte ger barnen erfarenhet av dagis. Man får höra det i oändligt många former - att ens egna behov av att få vara närvarande förälder är sååå illa. Man vill inte lära sina barn att lita på andra vuxna utan bara på sig själv. Man håller barnen ifrån en yttre verklighet och överbeskyddar dem. Man låter dem inte lära sig sociala regler och utveckla kompisrelationer utan ställer sig i vägen för det. Och detta bara för att man själv har så stora behov av att vara ensam höna eller tupp till sin lilla kyckling.

Att vilja vara närvarande förälder, att vilja vara delaktig, att vilja ta huvudansvaret för sina barns vardag, sociala utveckling och nätverk - när blev det så illa ansett? Varför skulle just föräldrarna, de som sedan ska hänga med barnen som stöd hela livet, vara just så illa för barnet att få vara med de första åren? Om det finns ju en massa teorier, dvs hur det kom att bli så.

Jag tycker att mindre barn på svenska dagis och barn i andra länder som bor på barnhem visar ganska tydligt vad de vill ha: Vuxna. Helst en som de får vara favorit hos. En som speglar dem, bekräftar, ger dem betydelse, ger uppgifter, kärlek... En STÄLLFÖRETRÄDANDE FÖRÄLDER är vad de vill ha! Och som de förhoppningsvis också på dagis får en del av, också om de måste kämpa om det med en mängd andra som vill ha samma sak. (De som de vuxna inpräntar i dem är de viktiga "kompisarna"...)

Så visst är det väl själviskt att vilja vara med sina barn de första åren. Att gå på instinkten att man som förälder är viktig, och se till att njuta av samvaron med barnen så mycket man kan. Och visst kan det vara själviskt att sätta sina barn tidigt på dagis också. Men om man inte känner sig bra med barnen i vardagen, så är väl det ett gott skäl att ge barnet andra anknytningar, också om det är på institution.

Men att söka efter en och några få nära vuxna kommer barnen att göra länge, länge. Helst sådana som stannar kvar hela livet.

[maiyah]

Hej,


JAg känner igen mig väldigt väl i det du skriver. Att du känner dig ensam. Jag har upplevt och upplever fortfarande lite samma sak. Framförallt det att alltid bli ifrågasatt, som att jag inte har min 2,5 årings bästa framför mig när han får vara hemma med trista mamma och lillasyster som inte ens kan gå..

Och ibland undrar jag nästan själv om det är min egen själviskhet som gör att jag inte har honom på dagis. Han är supersocial och älskar att träffa andra barn, och vuxna. Har inga problem att vara ensam hos mormor och morfar och man ser knappt till honom när systerns bonusbarn på 4 och 8 kommer förbi och hälsar på.

Men samtidigt kan jag ärligt säga att jag aldrig har upplvet att han har ett behov av att gå på dagis. Att gilla att leka med andra barn är ju inte samma sak som att vara på ett ställe med 25 ungar och tre vuxna i 8 timmar per dag. Det behovet tror jag inte det mest sociala barn har. Jag ser på de barn som kommer ut efter dagis och som Kaspian leker med ibland. De ser i kors av trötthet och är helt avstängda mentalt, det bara lyser ur ögonen. Ibland får jag nästan känslan av att de inte vet var de befinner sig för de har blivit tvugna att stänga av så mycket av sina intryck för att orka med.

Och jag vet flera barn i samma ålder som är mycket blygare och försiktigare än Kaspian fast de gått på dagis sen de var 1. Och jag upplever nog att Kaspian är lika bra på att agera socialt, som andra barn i hans ålder. Möjligtvis att han inte kan lilla snigel lika bra som de flesta dagisbarn men det hinner han nog lära sig såsmåningom.

Jag känner mig mer säker på mitt val efter att ha bott i USA, där är det inte alls samma hysteri kring dagis, vissa är hemma och vissa lämnar bort sina barn på daycare mycket tidigt. Men det är ingen som hyckar med att det skulle vara för barnens skull! Det är självklart att det är för att de vuxna väljer att jobba. Tycker det känns ärligare än den svenska hysterin kring att "barn behöver dagis, annars blir de uttråkade"

[mojan]

Hej på er!

Vad härligt det är att få respons här, och att får höra att fler upplever precis samma.
Som att mormorsgenerationen ofta reagerar förtjust och berömmer en och tycker att det är så det skall gå till. Det är så härligt med dessa enstaka människor som man stöter på emellanåt som faktiskt reagerar positivt. En granne stannade när han körde förbdi oss längs vägen förra veckan. : "Vart skall ni nu då, ni är ju ute hela tiden! Jag tycker du är så duktig som tar hand om barnen och inte bara skickar iväg dem. I stället är ni ute och går och leker, det tycker jag är så roligt att se..." SNACKAR DU MED MIG?!?! Vad stöddig jag blev av det 8) Tänkte att de skulle de höra, de andra minsann...
Sånt behöver man, lite övertygelse med jämna mellanrum.
ALLA frågar ju, "när ska han börja?","men han ska väl börja i höst nu?" osv , det ställer ju till det, vissa svaga stunder.

Och många tillåter sig kommentarer som "jamen han är riktigt social ändå" och liknande

Jo visst, vi har tur, han fungerar ändå.

Det är ju många gånger väldigt sorgligt tycker jag, att de stackars barnen måste kämpa för att bli sedda och hörda, att "djungelns lag" råder och starkast vinner. Att en bekant skrattade samtidigt som hon berättade att hennes snart två åriga son tex alltid kommer och sätter emellan fröken och andra barn, för att han blir sotis. Att han puttar bort de andra barnen ibland för att få ha

STÄLLFÖRETRÄDANDE FÖRÄLDER

ifred och få den uppmärksamhet han behöver.
Det gav mig rysningar, hon skrattade åt att hennes son behöver kämpa för att få det han behöver.
"Lika bra att lära sig i tid" säger en del. Men är det inte ljuvligt att de små oskyldiga liven kan få leva lyckligt ovetande så länge det bara går? Att de kan få ha sin trygghet och lugn och ro.
"Han trivs så bra, han leker hela dagen och sen när han kommer hem så skriker han hela kvällen av trötthet tills han somnar", tror fan det, jag blir själv helt slut av att bara se på ett gäng barn leka en stund. Sen då att delta, och som sagt, djungels lag råder, man får vara på sin vakt!

Jag tänkte på det i morse då jag var ute i skogen och gick med mina små busar. Killen han springer som en galning och hoppar över stubbar och härjar, berättar att han hittat rådjursbajs och frågar vart det finns mer, vill hitta mer mer mer. Lillasyster kommer efter, snubblar lite på en rot och ber om mammas hand en stund. Böjer sig ner och plockar alla kottar och pinnar hon hittar och vänder sig om till mamma med dem "hä mamma" eller "mammas". Det är sånna stunder det blir så självklart. Hur underbart är det inte?! Hur ljuvligt är det inte att få vara med om detta och få följa dem, vara med dem då de imponeras av kottar och rådjursbajs!
Den enda funderingen jag har då är; varför vill inte alla uppleva detta

kram på er

[Luvisen]

Jag tror de flesta vill uppleva detta underbara att bara vara med sina kids men jag tror de inte har läst eller förstått Barnaboken. De fattar inte att : Less is more. Och då är det ju alldeles förträffligt att hänga med de små. De tror istället att de måste greja runt som en ständig lektant hela dagen och då säger de: Jag är inte bra på det där pedagogiska... Jag blir en bättre mamma om jag får jobba...Jag vet inte vad man gör med större barn... Samtidigt dröjer det inte länge innan dessa föräldrar/mammor smyger fram med att de känner skuldkänslor för att de lämnar bort sina barn på dagis, att de VET att barnen VILL vara med dem...

De får helt enkelt ignorera barnets behov...

Njut bara av de fina stunder som ÄR livet. Tur har du som kan vara med dina barn. Riktig lyx faktiskt...

Värme/Luvisen