Har samlat på mig en del funderingar som jag hoppas att någon kan hjälpa mig med.
Min treåring (3 år och två månader) har nog gått in i andra halvlek i trotsåldern. Läste i Barnaboken om trots och att de har en lugnare period mitt i och det stämmer nog ganska bra på honom. Just nu har han det fruktansvärt jobbigt, han går igenom en stor, svår och mörk livskris sedan ca två veckor tillbaka och den får vi alla i familjen tampas med.
Ibland blir naturligtvis förvisning nödvändig då "testandet" av mig går över gränsen. Med uppfräschade Barnabokskunskaper förvisar jag honom sansat och sakligt med informationen om att beteendet inte funkar och att när han kan tänka sig att sluta med vad det nu än var, så är han välkommen tillbaka. Vad som händer är att han varken vrålar eller beter sig då han blir förvisad, han blir bara tyst och lugn. Det går ca en minut efter att han satts i sin sängen, tills dess att han ropar; Mamma, jag ska sluta slåss, får jag komma ut nu?.
Det blir liksom en blixtförvisning, det känns som om att han lite "slipat" bara hasplar ur sig att han ska sluta bara för att få komma ut. Men det kanske inte spelar någon roll, ja längden på förvisningen alltså. När han kommer ut så är det frid och fröjd (nåja, en stund i alla fall
)) och han återupptar INTE det som han förvisades för. Han har dessutom när det blir lite "gruff i flocken", (det är otroligt mycket kiv och retning syskonen emellan) börjat att själv gå in på rummet och smälla igen dörren för att sitta där och han vill INTE att man ska komma in utan han vill sitta ifred och "sura" eller om han helt enkelt bara känner att han måste få lite tid ensam.Några spontana reaktioner angående förvisningen!
När man läser Barnaboken om trots så griper det tag om ens hjärta och man känner ÄNNU mer för sitt lilla trotstroll. Jäklar vilken process det är. Det är ju ibland skitjobbigt för en annan att hantera ett trotsbarn, det tar på krafterna, hur slut måste inte han vara då. Man skulle vilja slå armarna om honom, pussa, krama, vagga och viska tröstande ord i hans öra. Man skulle vilja kunna lugna och trösta som det gick att göra när han var "liten". Nu får man göra det endast de gånger han ger en lov till, annars är det bara att bita ihop, vara det där lugna, pålitliga "motståndet" som han så uppenbarligen verkar söka. Att vara den som han tar ut det mesta av sitt trots på är förstås naturligt, det är som det ska vara. I går då vi åkte bil, han var inte på bästa humör, vi hade nyss skiljts från mormor och moster och de har ju lite "annorlunda" syn på hur man ska bemöta trotsbarn och de tar hans trots väldigt personligt, så han var sur och puttrig. Han ställde en del frågor om ditt och datt och så plötsligt;" Du är inte min mamma, jag älskar inte dig, jag är inte kär i dig längre" säger han med darrande röst och gråten i halsen. "Jaså, men jag älskar i alla fall dig och det kommer jag alltid att göra och din mamma kommer jag alltid att vara för du är min unge och det är i min mage som du har legat ju" svarade jag.
Jag får väl tolkar den händelsen som ett test. Älskar hon verkligen mig, om jag säger att inte jag tycker om henne, vad händer då, kommer hon fortfarande att gilla mig?
Man ska inte tycka synd om dem, det är en del av deras utveckling och den är NÖDVÄNDIG, jag ser med glädje fram emot när han tar nästa steg, men det är lite jobbigt när man står brevid och ser denna arga, sura lilla killen som ska sätta det mesta på prov. Som mamma vill jag rätta till allting, göra det bra, blåsa så det går över, ta ner alla saker som de vill ha men inte kan nå, bädda om, mätt och torr, nöjd och glad, inte gråta vara glad, mamma fixar. Men det funkar inte så jag vet, jag vet ingen fara
! Säger bara att det känns så instinktivt ibland. Dock inte gifta sig med sina barn, FÖRBEREDA dem för livet. 
Jag är glad att jag tar upp Barnaboken med jämna mellanrum för att få vägledning för aktuellt bekymmer, en dag SKA jag läsa den från börja till slut. Ja, när vi renoverat klart och när vi flyttat och när jag städat upp och när jag gjort allt det där andra och när....oups när barnen blivit stora...
/Lilla Klara
Utveckling kräver motstånd. I vår iver att hjälpa till och tycka synd om så hindrar vi våra barn från utveckling. Preis som du säger. 
Ser ni likheten med en människas utveckling? Som trotsbarnets utveckling vilket Lilla Klara beskriver. Se trotsbarnen som kycklingar som behöver äggskalets motstånd för att utvecklas. Förälderns uppgift är att som en hönsmamma bevaka kycklingens intressen i form av yttre omständigheter. En trygg plats och med en förälder som ger förtroende för barnet under "kläckningen". Tillit och tilltro till situationen. Man ska inte vara där och pillla på skalet... Till sist är barnet ute ur ägget, torkar upp och kan snart flyga!
Men så har jag en del kloka vänner som jag är glad och tacksam över 
"Ingrip inte i barns bråk. Får barnen lösa sina konflikter själva lär de sig komma bättre överens. Många bråk sätts igång för att få föräldrarna att ingripa, och när vi då delar på barnen eller agerar domare, faller vi i deras provokationsfällor och stimulerar dem därmed att bråka mer. 