några småfrågor...

[Susanne G]

Grattis till lilla Astrid. Vilket vackert namn.

[titti_lie]

Edith fyller två år på fredag och jag har en fundering om hennes schema. Hon har ju haft samma nu i ett års tid. Kortfattat kan sägas att hon har gnölat sig till söms sedan januari (DÅ för att vi tog bort nappen, NU; det förstår vi fortfarande inte riktigt). Nu har vi gett upp och ger henne en liten insomningsslurk välling före vilan. Dåligt? Kanske. Hon somnar utan att gråta i alla fall.

Hon har ofta på senaste tiden vaknat efter kanske 45 och inte somnat om. Det slog mig igår att hon ju faktiskt blir två år. Hur länge brukar barn sova 1,5 h/ dag? Hon har 12 h natt.

[chokladkaninen]

Hej Titti, min 2-åring behöver 13 timmars sömn om dygnet.

Jag har gått ned till 11-timmarsnatt för att det var viktigt för oss att båda barnen sover middag samtidigt och lika länge. Känns lite kul för Storasyster att få vara stor och stanna uppe lite längre på kvällen också, det minns jag att jag - som har en 2 år yngre syster - själv uppskattade som liten. 8)

[titti_lie]

Hej!

Vet inte riktigt var jag ska placera min fråga/ fundering, så jag gör det här. Det gäller ändå samma barn.

Vår dotter på 2,5 har börjat suga på fingrarna; något som hon aldrig gjort tidigare, men som hon nu har lärt sig av lillasyster (som är åtta månader). Hon suger på nåt finger alltid när hon ska sova, och det är väl inget problem egentligen. Problemet är att hon (för) ofta vaken tid vill ligga och mysa med snuttefilten och suga på nåt finger. På dagis gör hon det tydligen också. I dag på väg hem därifrån tog hon av sig vanten, la sig på pulkan och började suga på ena fingret. Hon kan inte ha sömnbrist, vad jag förstår. Hon sover tolv timmars nätter och 1-2 timmar mitt på dagen.

Vi säger åt henne att inte suga på fingret när hon är vaken, att det är okej när hon ska sova. Ofta blir hon arg när man säger åt henne.

Vad tror ni? När blir fingersugandet ett problem? Det känns dumt att börja med en dålig vana, vill få slut på det. Är medveten om att det hela kan ha att göra med att hon har fått ett småsyskon och bevisligen har hon ju lärt sig allt av lillasyster, men ändå. Hon hade en kusin på besök, som hade napp. Hon tog varje chans att få tag i en napp och suga på den (hon hade själv napp tills hon var drygt ett år). Jag försöker sätta henne i sysselsättning, säga "nu gör vi det här" så att hon ska komma av sig, men det känns dumt att hela tiden behöva göra nåt med henne för att hon inte ska hålla på.

Har ni tips och funderingar på vad vi ska göra?

[annawahlgren]

Vår dotter på 2,5 har börjat suga på fingrarna; något som hon aldrig gjort tidigare, men som hon nu har lärt sig av lillasyster (som är åtta månader).

Mot lillasyster är ni tillåtande men inte mot storasyster - och det måste naturligtvis undersökas

Vi säger åt henne att inte suga på fingret när hon är vaken, att det är okej när hon ska sova. Ofta blir hon arg när man säger åt henne.

Rannsaka era njurar, tycker jag. Varför blir hon arg (med rätta) Vad har ni med hennes lilla privatliv att göra, kan man (hon) undra? Hon skadar ingen, inte sig själv, inte någon annan: det är hennes finger, bevisligen, och hennes lilla mun.

När blir fingersugandet ett problem?

Svaret är lika enkelt som brutalt: när ni gör det till ett.

Det känns dumt att börja med en dålig vana, vill få slut på det. Är medveten om att det hela kan ha att göra med att hon har fått ett småsyskon och bevisligen har hon ju lärt sig allt av lillasyster, men ändå.

Det är inte så säkert att hon "lärt sig allt av lillasyster". Hon kan t ex inte lära sig att man (hon) får vara hemma med mamma i "flocken" dit hon hör, som lillasyster - för det får hon inte. (Varför inte - förlåt )

Hon går in i trotsåldern nu. Det är en tid när allt, precis allt, ska och måste ifrågasättas. (Läs gärna trotskapitlet i Barnaboken, "Jag vill - jag vill inte" så förstår du vad barnet går igenom ) Här handlar det inte om "dåliga vanor" utan om just ifrägasättanden. Så länge ni visar att ni har problem med hennes fingersugande, blir det en utmaning för henne som måste trotsas, så att hon ställer er mot väggen och tvingar er att bekänna färg.

Hon hade en kusin på besök, som hade napp. Hon tog varje chans att få tag i en napp och suga på den (hon hade själv napp tills hon var drygt ett år). Jag försöker sätta henne i sysselsättning, säga "nu gör vi det här" så att hon ska komma av sig, men det känns dumt att hela tiden behöva göra nåt med henne för att hon inte ska hålla på.

"Hålla på" - "dumt att hela tiden behöva göra nåt med henne" - förlåt men det låter förfärligt negativt Vänd på steken och ta dig en funderare. Vad skulle du vilja att hon gjorde i stället? Satt still i soffan med händerna i knäet och gjorde ingenting

Nej, det skulle du naturligtvis inte vilja, eller hur

Mitt förslag är att du slutar kritisera, uttalat eller ej, och vinnlägger dig om en mera positiv, konstruktiv, glad och kärleksfull attityd. Att "hela tiden behöva göra nåt med henne" kan t ex - i positiv anda - översättas med att ta henne i bruk, vara hjälplös utan hennes djupt benägna medverkan, "använda" henne för sådant lillasyster verkligen inte kan göra, och tacka kolossalt hjärtligt för hjälpen efter minsta lilla insats, där du lyckats övertyga henne om att du faktiskt inte KAN utan henne = hon BEHÖVS, faktiskt, praktiskt och konkret. Det kräver kanske sina små övningar och sin lilla skådespelarkonst, men resultatet slår allt

Social delaktighet är ett veritabelt Sesam öppna dig =D>

Vidare föreslår jag att du i stället för orden NEJ och INTE lär dig säga:

"OJ DÅ" - vilket ger dig några sekunders respit att tänka efter, medan tungan knollrar sig av surt begär att förmana, tjata och avvisa.

"HEJ DÅ" till fingret i munnen, eller till vad det än är (som nappen) som misshagar dig eller gör dig osäker, och så ett entusiastiskt: "NU behöver vi ALLA fingrarna till att göra MAT /byta blöja på LILLASYSTER / borsta håret på MAMMA, för jag KAN inte själv" - eller vad du kan komma på, som är "nödvändigt" för DIG och som du absolut inte klarar ensam. Hej då, vink vink, och iväg till nya, livsnödvändiga äventyr i den gemensamma kampen för tillvaron

[titti_lie]

Tack för ditt svar, Anna.

Det är fint att få bolla lite tankar. Lika frågvis som flickan själv är ju jag många gånger.

Det där med när fingersugandet blir ett problem och inte, kan man ju fundera på. När vår BVC-tant fick veta att lillasyster suger på tummen sa hon att det ju inte är ett problem NU, utan att det är ett problem när man har en två-tre-åring som sitter och suger på tummen ofta vakentid. Och det är ju det som storasyster gör. Vi var också på vårt första tandläkarbesök med storasyster, och tandläkaren sa samma sak; inte bra med napp eller finger i munnen hela tiden. Vidare är hennes ena pekfinger rött och ser ut som om det befunnit sig under vatten i tre dygn (ni vet; huden blir så där skruttig...) och hon har en liten blåsa på läpparna. Fortfarande kanske inget problem, men jag menar att det kan bli.

Edith ifrågasätter en massa just nu, vilket ju i och för sig är helt normalt. Ofta tänker jag att det är bäst att inte kommentera något "fel" eller "tokigt" hon gör, för att det jag anmärker blir riktigt roligt att göra igen. Och igen. Som att springa ut på vägen. Hur tänka där? Vi har inget staket ännu, och vårt hus ligger nära en väg på vilken bilar kör fort och sikten är dålig. Jag är inte speciellt nojig, men jag vill inte att hon ska springa ut på vägen ensam. Hur säga och göra för att det inte ska locka med vägen?

Ja, tyvärr är jag förfärligt negativ för tillfället. Jag är sjukt trött på att vara hemma och tyvärr går det ut över barn och ork. Därför är det så uppmuntrande att få lite konkreta råd.

[annawahlgren]

När vår BVC-tant fick veta att lillasyster suger på tummen sa hon att det ju inte är ett problem NU, utan att det är ett problem när man har en två-tre-åring som sitter och suger på tummen ofta vakentid. Och det är ju det som storasyster gör. Vi var också på vårt första tandläkarbesök med storasyster, och tandläkaren sa samma sak; inte bra med napp eller finger i munnen hela tiden.

Ska vi föreslå BVC-tanten och tandläkaren att barnet hålls bakbundet med handbojor, kanske "Hela tiden" är naturligtvis ingen bra idé. Men händerna / fingrarna behövs ju till så mycket annat, eller hur Annat nyttigt. Annat nödvändigt. Annt socialt delaktigt.

Ofta tänker jag att det är bäst att inte kommentera något "fel" eller "tokigt" hon gör, för att det jag anmärker blir riktigt roligt att göra igen. Och igen. Som att springa ut på vägen. Hur tänka där? Vi har inget staket ännu, och vårt hus ligger nära en väg på vilken bilar kör fort och sikten är dålig. Jag är inte speciellt nojig, men jag vill inte att hon ska springa ut på vägen ensam. Hur säga och göra för att det inte ska locka med vägen?

Inte direkt "roligt", skulle jag säga - snarare förvirrat. Hon ställer frågor, för hon förstår inte.

"Springa ut på vägen - hur tänka där" Hör du vad du själv säger

Utan staket med vägen nära vistas hon i livsfara på tomten och då får du helt enkelt vara med henne ute.

[titti_lie]

Social delaktighet är nästan alltid lösningen på alla problem. Ibland behövs det bara en påminnelse om det.

Vi har tagit paus från dagis nu. Ringde i morse och sa att hon stannar hemma. Hur mycket socialt liv behöver en två och ett halvt-års barn? Hon har ju lillasyster Astrid (snart nio månader), men hon är ju inte så mycket till sällskap ännu.

[titti_lie]

En fråga till har jag. Edith kan ta sig ur sängen, men det är inget problem inför natten eller inför vilan. På morgonen har hon nu två-tre mornar vaknat vid 6, lillasyster har vaknat och klockan ringer 06.50.

Hon har klättrat ur, bökat i rummet... Jag har rusat in, gett henne en bok och lagt henne i sängen, sagt att hon kan läsa tills klockan ringer. Att man väntar i sängen. Problemet är att trots mörkläggningsgardiner är det lite för ljust. Detta p.g.a. en balkongdörr som glipar ljus neråt ganska rejält (det borde ju finnas trådar om HUR man ska mörklägga ). Jag tror ju att hon inte skulle hoppas ur och börja leka om det skulle vara kolmörkt, men hur sköta mornarna innan mörkläggningen är perfekt? Vad är, enligt dig, "ok" att göra före klockan ringer?

[Elle]

Lillasyster här hemma är snart 2 1/2 år och det vi gör under veckorna är: Sköter alla sysslor i hemmet, hämtar storebror på fsk 3 dgr/v, massor av utevistelse, träffar farmor och farfar el gör utflykt ensam med dom, träffa kompisar med barn ca 1 gång/v, umgås i familjen

Ett snabbt sätt att ordna mörkläggning är att tejpa upp svarta sopsäckar.

Elle

[titti_lie]

Hur bemöter ni kommentarer som "dumma mamma". E har visserligen fått det från Lotta på Bråkmakargatan, och mycket allvar och mening finns ju inte i de orden. Ändå är det ju inte fina ord.
Ibland säger jag "jaha, leker du Lotta?" men ibland säger jag att jag blir ledsen när någon/ hon säger så och att hon väl inte vill att någon säger "dumma Edith" (men som hon då sa att hon visst vill att nån säger...). Hur reagerar ni?

[Elle]

Jag säger : "Så säger inte jag till dig, då säger inte du så till mig."

Elle

[titti_lie]

Edith blir tre i september, Astrid ett år nästa vecka.

Problem: Edith blir alldeles vansinnig när Astrid rör det som Edith för tillfället håller på att leka med. "JAG hade den", "den där är MIN", "JAG satt på den där stolen" - vad som helst. Hur tackla problemet?

Jag försöker pakta; prata med Edith om att det ÄR jobbigt med småsystrar som bara river och tar det man håller på att leka med, men att det ÄR så. Att vi får visa Astrid hur man gör med tågbanan istället för att riva den (Edith har noll intresse av att visa, hon vill bara köra och leka för sig själv).

Hur gör man? Eller hur gör jag och vi? Be Edith gå nån annanstans och leka, om det är så att hon vill ha allt för sig själv (funkar inte jätte bra, Edith har lite problem med att vara "ensam" just nu)?

[miar70]

Hej titti_lie!

Jag har helt missat dina sista funderingar, hoppas du har läst i Barnaboken eller här på forumet om syskon under tiden du väntat på svar 8)

Här är en länk till en tråd jag tror du kan få många bra tips från:

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 48&start=0

Kram Mia

[titti_lie]

När är det "bäst" att byta till en vanlig liten säng och skippa spjälsängen?

Edith hade spysjuka i veckan och sov på madrass i två nätter i hennes och Astrids rum (för att lättare hinna till hinken...). Nu blev hon väldigt fäst vid att sova på golvet och vill absolut inte sova i spjälsängen mera. I går kväll ville hon sova i sängen, sa hon, och vi la madrassen i spjälsängen. Idag före vilan grät hon för att hon ville sova på golvet (och hon hålls där också). Jag gick med på det till slut, fast det kanske inte ska vara hon själv som bestämmer sovplats.

Hon tar ju sig ur och i sängen själv, men klart det är lättare att "krångla" med urhopp ur en spjälsäng. På natten brukar Edith kissa en gång på pottan, som står i rummet, men det är ganska många gånger som olyckor hinner inträffa för att hon inte hunnit ur sängen, sömndrucken som hon är. Tänker att det skulle kanske vara bättre då med en öppen säng.

Utmanar vi ödet om vi inför en vanlig säng? Hon blev tre nu i september. Visst är det så att andra halvleken i trotsåldern lurar bakom hörnet?