O.T. Barn av sin tid?

[Papput]

Hej allihopa, jag - Papput - Gyril och Gyrils mamma var på julbord idag. Hemskt trevligt, mat i mängder, lugn och ro, matglad dotter och allt var frid och fröjd.

Med måltiden väl aväten blev det dags för rockad till övervåningen för inmundigande av kaffe och sup (läs: avec). Levande musik, hembakta såväl kakor som julgodis borgade för trevlig middagsdäst kontemplation.

Tomtesångaren i bandet tilltalade en flicka i åttaårsåldern när jag hällde upp påtår. (I verbet prata är ju tvåvägskommunikation implicit...)

Tomtesångaren:
-Hej lilla vän, skulle inte du vilja höra en låt som vi skulle spela just för dig; Mössens julafton?

Flicka, knappt bevärdigande rubricerade tomte med ett ögonkast:
-Var är skedarna någonstans?! Efter skedlokalisering vänder vederbörande på klacken och försvinner ut ur rummet, allt på cirka halvminuten.

Antingen är jag hemskt känslig och/eller rätt gammaldags för jag anser nog att svar på tilltal är påkallat, oavsett avsändare. För att inte tala om hur ohyfsat det var att fullständigt ignorera personens gest.

Är dagens barn så luttrade av att alltid få allt de pekar på året runt att jultiden egentligen förlorat även sin sista reella innebörd gentemot resten av året...?

Säg emot mig - många av er - att jag bara misstog mig...

Eder,
Papput

[/LO]

Inte alla det finns fortfarande hopp

/LO

[sigrid]

Høflighet og manerer kommer sjelden av seg selv- heller ikke mangel på det samme Ja, heldigvis er det håp så lenge barna har voksne rundt seg som viser dem og forventer seg et minimum av gode manerer og selv går foran med et godt eksempel i så måte

[father of sons]

Hej Papput och andra

Jag kan se flera anledningar till flickans ignorerande av tomten;

Många barn är rädda för tomten
"Hälsa inte på främlingar"

Skämt och sido... Man ska inte vara allt för snabb att moralisera över "ungdomens dekadens"- Det misstaget har generationer före oss gjort

Jag möter dagligen barn och ungdomar i mitt arbete, och har flera gånger varit allt för snabb att slå ned på "förkastligt beteende" som senare visat sig varit högst befogat (eller iaf sett på saken med ny förståelse). Omständigheter kring barnet, familjen och deras upplevelser präglar givetvis beteendet i olika situationer.
Min första tanke var "Den stackars lilla flickan tycker inte om att få fokus på sig" Att befinna sig i en lokal, och plötsligt stå i strålkastarljuset - och dessutom förväntas agera eller ge respons - kan skrämma många människor, stora och små. (Även om jag i Sthlm på AW´s föreläsning såg er charmiga dotter beträda scenen med sällan beskådat självförtroende )
Det lättaste sättet att bemästra en sådan situation - är att låtsas som att det aldrig hänt. Kanske hörde hon inte - på riktigt?

Eller så kanske hon bara var så "ouppfostrad" och "curlad" att svar på tilltal inte finns i hennes "vett-och-etikett" - Inte hennes fel.

Hur som helst - Ha en trevlig Jul; Papput, Anna Wahlgren, den lilla flickan och alla andra

[annawahlgren]

Möjligen högst konservativt reagerar jag på den här sortens trista beteende. Man kan psykolgisera ihjäl sig över orsakerna, och små ungar ska verkligen få känna, tycka och tänka vad de vill, dvs vad de än känner påkallat av vilka orsaker det vara må. Men de får inte bete sig hur som helst.

Barn föds inte med empati, inlevelseförmåga, automatiskt hänsynstagande etc. Man måste ta dem i hampan (mellan fyra ögon) och mer eller mindre milt förklara att så gör man inte, så här gör man i stället, "för så som du gjorde skulle du inte vilja att någon gjorde mot dig" (och gärna spela upp lite teater, göra motsvarande och förtydliga på så vis). Vi vuxna har allihop ett ansvar. Barn föds inte med sociala kunskaper, och hur man än vänder och vrider på saken behöver de få veta hur de ska kunna samverka med andra - tydligt och konkret, och för sin egen skull