Jag vet inte om forumet främst var tänkt att vara för de hjärnskadade barnen, men jag blev så glad när jag såg rubriken på detta nya forum att jag inte kan låta bli att skriva.
Glenn Doman har ju mycket att lära oss föräldrar om att lära även friska barn.
Vi har skaffat de två böckerna (rubriken) och läst dem till största delarna.
En mycket generös forummedlem (du får ge dig tillkänna själv om du vill) har lånat ut kort med prickar på.
Med hjälp av dessa kort ska vi försöka lära Vera att förstå mängd - tal - nummer.
Som vuxen kan man bara förknippa 38 med just en 3 och en 8, medans barn alltså kan lära sig att förstå innebörden av mängden 38 eller 59 eller vilket tal som helst.
Som sagt, vi har inte börjat än, men vi lovar att rapportera så fort vi kommer igång.
/LO
How to teach your baby math och dito read...
How to teach your baby math och dito read...
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum
-
Gäst
Kjäre /LO
Visst har Glenn Doman och IAHP mycket att erbjuda föräldrar med friska barn också. IAHP har sitt huvudarbete med de hjärnskadade barnen, men fem veckor i året är avsedd för de friska barnen. Då avhölls kursen "How to multiply your baby's intelligence" som är föräldrautbildning i hur man ger den friska barnhjärnan mer neurologisk utveckling. Men, är det många som frågar, behövs det då?
Behövs och behövs, iallafall IAHP började undra när man klarade av att lära gravt hjärnskadda barn på tre-fyra är att läsa med större hastighet och större förståelse än friska tolvåringar. Hur kunde det ha sig? Var det någon form av fördel, när det gjaldt läsing, att vara gravt hjärnskadd? Självklart inte.
IAHP upptäckte att ett litet barn kan lära sig vad det skal vara om det bara presenteres för barnet på ett vettigt sätt. Det gjälder båda friska och hjärnskadade barn. Och när man kan ta ett gravt hjärnskadad litet barns läsfärdigheter upp till samma nivå som en frisk tolvårings, är det då möjligens något som inte står rätt till med tolvåringars läsfärdigheter? Just så frågade IAHP sig, och började utveckla neurologiska utvecklingsprogran även för friska barn. Och det allra enklaste, och kanske mest effektiva, programmet IAHP har för friska (och hjärnskadade) barn är beskriven i Annas februarikrönika "Lägg barnet på mage".
Tack för din entusiasm när det gjäller Glenn Domans böcker om läsing och matemetikk. Jag har lärt min hjärnskadade dotter att läsa efter Glenn Domans metod, och kan skriva under på att det fungerar. Och jag har med egna ögon sett gravt hjärnskadad barn lösa matematiska uppgifter som var berägnade på barn som var ti år äldre, och dessutom utan hjärnskada. Och ja, jag har sett små barn se skilnaden på ett kort med 81 prickar på och ett kort med 82 prickar på. Det är nästan inte till att tro. Vi vuxna vill aldri någon gång kunde få vår hjärna till at klara av något sånt. Men små barn, dom har hjärnor som är gjort för lekar som detta. För det är sån dom ser det, barnen. Som en lek, och dom tycker det är JÄTTEROLIGT!
Jag ser fram mot rapporter om hur det går med dotteren och hennes matematikk. Vänta nu inte för länge. För varje vecka som går, så blir det lite svårara för henne att lära sig. Det är lättare att lära en ett-åring än en två-åring.
Kram, Hege
Visst har Glenn Doman och IAHP mycket att erbjuda föräldrar med friska barn också. IAHP har sitt huvudarbete med de hjärnskadade barnen, men fem veckor i året är avsedd för de friska barnen. Då avhölls kursen "How to multiply your baby's intelligence" som är föräldrautbildning i hur man ger den friska barnhjärnan mer neurologisk utveckling. Men, är det många som frågar, behövs det då?
Behövs och behövs, iallafall IAHP började undra när man klarade av att lära gravt hjärnskadda barn på tre-fyra är att läsa med större hastighet och större förståelse än friska tolvåringar. Hur kunde det ha sig? Var det någon form av fördel, när det gjaldt läsing, att vara gravt hjärnskadd? Självklart inte.
IAHP upptäckte att ett litet barn kan lära sig vad det skal vara om det bara presenteres för barnet på ett vettigt sätt. Det gjälder båda friska och hjärnskadade barn. Och när man kan ta ett gravt hjärnskadad litet barns läsfärdigheter upp till samma nivå som en frisk tolvårings, är det då möjligens något som inte står rätt till med tolvåringars läsfärdigheter? Just så frågade IAHP sig, och började utveckla neurologiska utvecklingsprogran även för friska barn. Och det allra enklaste, och kanske mest effektiva, programmet IAHP har för friska (och hjärnskadade) barn är beskriven i Annas februarikrönika "Lägg barnet på mage".
Tack för din entusiasm när det gjäller Glenn Domans böcker om läsing och matemetikk. Jag har lärt min hjärnskadade dotter att läsa efter Glenn Domans metod, och kan skriva under på att det fungerar. Och jag har med egna ögon sett gravt hjärnskadad barn lösa matematiska uppgifter som var berägnade på barn som var ti år äldre, och dessutom utan hjärnskada. Och ja, jag har sett små barn se skilnaden på ett kort med 81 prickar på och ett kort med 82 prickar på. Det är nästan inte till att tro. Vi vuxna vill aldri någon gång kunde få vår hjärna till at klara av något sånt. Men små barn, dom har hjärnor som är gjort för lekar som detta. För det är sån dom ser det, barnen. Som en lek, och dom tycker det är JÄTTEROLIGT!
Jag ser fram mot rapporter om hur det går med dotteren och hennes matematikk. Vänta nu inte för länge. För varje vecka som går, så blir det lite svårara för henne att lära sig. Det är lättare att lära en ett-åring än en två-åring.
Kram, Hege
Vill bara tipsa om en nygammal bok på svenska:
Barnens bästa matte- och läslekar : så hjälper du barn att lära sig räkna och läsa på ett lekfullt sätt av författaren Peggy Kaye. Jag har inte läst boken, bara beställt den till biblioteket där jag jobbar, men jag tipsar ändå om någon är intresserad av ämnet men inte orkar läsa engelska.
Själv är jag intresserad av ämnet men också litet "rädd" att gå för fort fram. Vi räknar knappar på tröjan hemma hos oss. En, to, te... Bokstaven G kan lille sonen också efter visat intresse. Men i övrigt ligger vi lågt.
Stora pojken var så himla tidig så att jag egentligen inte kan säga att jag har någon erfarenhet. Han var och är inte riktigt "normal"
I hans fall har det nästan hela tiden handlat om att inte bromsa intresset för bokstäver och siffror men PEPPA för annat. Ut i naturen! Klättra träd! Cykla osv.
Det hela handlar väl om sunt förnuft och balans som det mesta!
Barnens bästa matte- och läslekar : så hjälper du barn att lära sig räkna och läsa på ett lekfullt sätt av författaren Peggy Kaye. Jag har inte läst boken, bara beställt den till biblioteket där jag jobbar, men jag tipsar ändå om någon är intresserad av ämnet men inte orkar läsa engelska.
Själv är jag intresserad av ämnet men också litet "rädd" att gå för fort fram. Vi räknar knappar på tröjan hemma hos oss. En, to, te... Bokstaven G kan lille sonen också efter visat intresse. Men i övrigt ligger vi lågt.
Stora pojken var så himla tidig så att jag egentligen inte kan säga att jag har någon erfarenhet. Han var och är inte riktigt "normal"
I hans fall har det nästan hela tiden handlat om att inte bromsa intresset för bokstäver och siffror men PEPPA för annat. Ut i naturen! Klättra träd! Cykla osv.Det hela handlar väl om sunt förnuft och balans som det mesta!
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
-
Gäst
Kära K-ina
Jag får hålla mig i lite, för jag ser det inte alls som min uppgift att övertyga nån om at IAHP och deras måter och metoder är det enaste saliggörande. Men jag kan ändå inte låta bli att informera om sättet att se barnens hjärnutvecklingsprocess som dom gör det.
Barn har en medfödd nyfikenhet när det kommer till att lära sig. Lyckligtvis är det så, annars hade inte människosläkten överlevd, tror jag. Det är altså mycket man måste lära sig även som liten, och det tror jag barnen är medvetna om. Så därför kör dom på för att lära. Och barn formligen älskar att lära.
Små barn gör vad dom kan för att lära, och vi vuxna gör allt vi kan för att hindra dom i att lära. Många är de föräldrar som aktivt hindrar sina barn att lära sig läsa innan skolan "för då blir det så tråkigt att gå i skolan" eller "barnen måste få vara barn, läringen kommer tidsnog".
Aldrig har jag nogonsin sett föräldrar dra sin pojke hem från fotbollsbanan med argumentet "Jag vill inte att han skal lära sig så mycket fotboll, han kan ju bli FÖR god". Eller be sitt barn komma ner från klättrestativet för att det kan bli för mycket klattrande. Eller komma in, för det kan bli för mycket tilbringande utomhus.
För ett litet barn är det underbart att lära sig läsa. Och ett litet barn lär sig snabbare och enklare enn ett större barn. Vad galt kan hända om en fyraåring kan läsa själv? Vad galt kan hända om han får tillgång till, verkligen tillgång till böcker på andra tider än mamma och pappa har tid at läsa för honom? Vad galt kan hända om han lär sig det svänska språket genom ögonen i tilägg till genom öronen som han ju redan kan?
Vad så att han kan läsa när han kommer i skolan, och fröken kommer bruka ett år på att lära klassen bokstavene, kommer hans lilla värld att falla samman? Jag tror inte det. Det är likeväl så många saker man skal lära i skolan, att om han kan läsa så ger det honom bara mer tid till allt det andra.
Visst är det bra med balans i tilvaron. Och om ett litet barn vägrar läsa, så är det okej. Men ett litet barn som så uppenbarligen visar intresse för bokstaver och läskonsten bör man vara så generös mot att man visar och förklarar och uppmuntrar. Det kan helt enkelt inte gå för snabbt fram för ett barn som vill lära läsa. Det kan helt klart gå för sakta för poden, men det kan inte gå för snabbt. Barns hjärnor är inte som våre vuxna hjärnor, barn blir inte "trötta" av att lära, som vi gör. Den bästa gåvan vi kan ge våre barn är glädjen över att lära! Och låta bli att överföra våra eventuella egna känslor om att det att lära är jobbigt, och något man måste skjuta på så länge det går. För då kan det hända vi står där sedan, med en unge som tycker att det att lära sig saker inte är kul.
Kram, Hege
Jag får hålla mig i lite, för jag ser det inte alls som min uppgift att övertyga nån om at IAHP och deras måter och metoder är det enaste saliggörande. Men jag kan ändå inte låta bli att informera om sättet att se barnens hjärnutvecklingsprocess som dom gör det.
Barn har en medfödd nyfikenhet när det kommer till att lära sig. Lyckligtvis är det så, annars hade inte människosläkten överlevd, tror jag. Det är altså mycket man måste lära sig även som liten, och det tror jag barnen är medvetna om. Så därför kör dom på för att lära. Och barn formligen älskar att lära.
Små barn gör vad dom kan för att lära, och vi vuxna gör allt vi kan för att hindra dom i att lära. Många är de föräldrar som aktivt hindrar sina barn att lära sig läsa innan skolan "för då blir det så tråkigt att gå i skolan" eller "barnen måste få vara barn, läringen kommer tidsnog".
Aldrig har jag nogonsin sett föräldrar dra sin pojke hem från fotbollsbanan med argumentet "Jag vill inte att han skal lära sig så mycket fotboll, han kan ju bli FÖR god". Eller be sitt barn komma ner från klättrestativet för att det kan bli för mycket klattrande. Eller komma in, för det kan bli för mycket tilbringande utomhus.
För ett litet barn är det underbart att lära sig läsa. Och ett litet barn lär sig snabbare och enklare enn ett större barn. Vad galt kan hända om en fyraåring kan läsa själv? Vad galt kan hända om han får tillgång till, verkligen tillgång till böcker på andra tider än mamma och pappa har tid at läsa för honom? Vad galt kan hända om han lär sig det svänska språket genom ögonen i tilägg till genom öronen som han ju redan kan?
Vad så att han kan läsa när han kommer i skolan, och fröken kommer bruka ett år på att lära klassen bokstavene, kommer hans lilla värld att falla samman? Jag tror inte det. Det är likeväl så många saker man skal lära i skolan, att om han kan läsa så ger det honom bara mer tid till allt det andra.
Visst är det bra med balans i tilvaron. Och om ett litet barn vägrar läsa, så är det okej. Men ett litet barn som så uppenbarligen visar intresse för bokstaver och läskonsten bör man vara så generös mot att man visar och förklarar och uppmuntrar. Det kan helt enkelt inte gå för snabbt fram för ett barn som vill lära läsa. Det kan helt klart gå för sakta för poden, men det kan inte gå för snabbt. Barns hjärnor är inte som våre vuxna hjärnor, barn blir inte "trötta" av att lära, som vi gör. Den bästa gåvan vi kan ge våre barn är glädjen över att lära! Och låta bli att överföra våra eventuella egna känslor om att det att lära är jobbigt, och något man måste skjuta på så länge det går. För då kan det hända vi står där sedan, med en unge som tycker att det att lära sig saker inte är kul.
Kram, Hege
Håller med dig Hege - om det mesta! 
Jag jobbar med böcker och språk - som barnbibliotekarie - så intresset för böcker, bokstäver, sagoläsning, berättande etc. finns verkligen i vår familj.... Vi har inte hindrat Axel, vi har uppmuntrat hans stora intresse. Eftersom att han ville läsa och skriva så var det bara att ge intresset mer näring. Plötsligt kunde han skriva - något halvår senare läste han också. MEN jag ser det som min plikt att lära honom annat också! Det jag menar med balans är att det är så många intressen som ska grundläggas under hans tidiga år. Han behöver tex. lära sig njutningen av arbeta sig svettig i sin alldeles egna del av skogsdungen... Uppleva årstidens växlingar och få en massa kunskap om det... Och det är inte direkt så att han spontant ber om det.... Han vill helst vara inomhus .... 
Jag träffar många barn som kämpar med skrivandet och läsandet och som passerat det där stadiet då det är ROLIGT att lära sig att läsa! Det är lika tråkigt varje gång... Jag tror att det bästa sättet att undvika detta går via NJUTNING! Att från tidig ålder lära barn att njuta av en spännande berättelse, fnissa åt ett roligt rim, leka med ordens betydelse, läsa en färgglad bilderbok osv. Däremot tror jag faktiskt att läsinlärning kan bli för mycket för barnet - om barnet inte VILL lära sig... Återigen: balans... Jag tror att inlärningen ska ske på barnets villkor och att det gäller att "hänga på" när barnet signalerar nyfikenhet!
Så för lillkillen ramsar och tramsar jag... Vi bläddrar i roliga böcker... Vi är förebilder för honom när vi läser tidningar själva... (Han sitter redan med en "tinin" vid frukostbordet!) Vi berättar och dramatiserar "Bockarna Bruse" tills han frustar av skräckblandad förtjusning... Och vi pratar om bokstaven G - hans egna bokstav - som är den enda bokstav som betyder något här i världen.... Resten av alfabetet kommer tids nog och läsandet också...
Måste tillägga: jag har ingen som helst erfarenhet av barn med särskilda behov tex. hjärnskador. Det jag skriver, skriver jag utifrån min erfarenhet som mamma och i mötet med barn utan diagnoser...
Jag jobbar med böcker och språk - som barnbibliotekarie - så intresset för böcker, bokstäver, sagoläsning, berättande etc. finns verkligen i vår familj.... Vi har inte hindrat Axel, vi har uppmuntrat hans stora intresse. Eftersom att han ville läsa och skriva så var det bara att ge intresset mer näring. Plötsligt kunde han skriva - något halvår senare läste han också. MEN jag ser det som min plikt att lära honom annat också! Det jag menar med balans är att det är så många intressen som ska grundläggas under hans tidiga år. Han behöver tex. lära sig njutningen av arbeta sig svettig i sin alldeles egna del av skogsdungen... Uppleva årstidens växlingar och få en massa kunskap om det... Och det är inte direkt så att han spontant ber om det....
Han vill helst vara inomhus .... Jag träffar många barn som kämpar med skrivandet och läsandet och som passerat det där stadiet då det är ROLIGT att lära sig att läsa! Det är lika tråkigt varje gång... Jag tror att det bästa sättet att undvika detta går via NJUTNING! Att från tidig ålder lära barn att njuta av en spännande berättelse, fnissa åt ett roligt rim, leka med ordens betydelse, läsa en färgglad bilderbok osv. Däremot tror jag faktiskt att läsinlärning kan bli för mycket för barnet - om barnet inte VILL lära sig... Återigen: balans... Jag tror att inlärningen ska ske på barnets villkor och att det gäller att "hänga på" när barnet signalerar nyfikenhet!
Så för lillkillen ramsar och tramsar jag... Vi bläddrar i roliga böcker... Vi är förebilder för honom när vi läser tidningar själva... (Han sitter redan med en "tinin" vid frukostbordet!) Vi berättar och dramatiserar "Bockarna Bruse" tills han frustar av skräckblandad förtjusning... Och vi pratar om bokstaven G - hans egna bokstav - som är den enda bokstav som betyder något här i världen....
Resten av alfabetet kommer tids nog och läsandet också... Måste tillägga: jag har ingen som helst erfarenhet av barn med särskilda behov tex. hjärnskador. Det jag skriver, skriver jag utifrån min erfarenhet som mamma och i mötet med barn utan diagnoser... Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Måste bara berätta att vi började idag.
Pappa satte sig med Vera och visade korten med prickar 1-5. En sekund per kort. Vid tre tillfällen under dagen.
Jag lovar att hon inte hann att tröttna. Eller fundera på om det var tråkigt.
Hela Glenn Domans idé och tanke är precis som Hege säger att barn ÄLSKAR att lära sig. Det ska vara kul att lära sig och det viktigaste budskapet är att ALLTID slita innan barnet vill sluta.
En viktig del som också förmedlas väldigt tydligt är att inte testa barnets kunskaper. Glenn säger att barn älskar att lära sig, men inte alltid att visa vad de lärt sig. Då finns det ju inte heller någon som helst press i lärandet, på det sätt som vi vuxna förknippar det med.
Kan man ändå inte låta bli att testa så är det viktigt att testa vad de kan, inte vad de inte kan. Ex: istället för att fråga vad det är för färg på denna legobiten, så håller man fram två (eller flera) och frågar vilken som är blå. Och ger glatt beröm om det är rätt och säger lika glatt att DEN är blå om han svarar fel.
Men barn tröttnar på denna lek om den upprepas för ofta...
Men visst ska det vara balans. Ute varje dag, social delaktighet och egen tid. Jätteviktigt.
/LO
Pappa satte sig med Vera och visade korten med prickar 1-5. En sekund per kort. Vid tre tillfällen under dagen.
Jag lovar att hon inte hann att tröttna. Eller fundera på om det var tråkigt.
Hela Glenn Domans idé och tanke är precis som Hege säger att barn ÄLSKAR att lära sig. Det ska vara kul att lära sig och det viktigaste budskapet är att ALLTID slita innan barnet vill sluta.
En viktig del som också förmedlas väldigt tydligt är att inte testa barnets kunskaper. Glenn säger att barn älskar att lära sig, men inte alltid att visa vad de lärt sig. Då finns det ju inte heller någon som helst press i lärandet, på det sätt som vi vuxna förknippar det med.
Kan man ändå inte låta bli att testa så är det viktigt att testa vad de kan, inte vad de inte kan. Ex: istället för att fråga vad det är för färg på denna legobiten, så håller man fram två (eller flera) och frågar vilken som är blå. Och ger glatt beröm om det är rätt och säger lika glatt att DEN är blå om han svarar fel.
Men barn tröttnar på denna lek om den upprepas för ofta...
Men visst ska det vara balans. Ute varje dag, social delaktighet och egen tid. Jätteviktigt.
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum
Vad glad jag blir när jag ser att detta ämner engasjerer! Och jag tackar för inspel från er, K-ina och /LO.
Det är mycket riktig som K-ina säger, att det finns mer än läsning här i världen, och självklart behöver barnet (och hjärnan!) annan form av upplevning också. Och hur mycket finns det inte att lära av att vara ute i naturen! Jag själv var ett "innomhusbarn", och är det fortfarande. Jag trivdes och trivs bäst med mina böcker, och mina föräldrar lot mig vara inne och läsa när jag var liten. Jag vet inte hur det hadde varit om dom hadde skickat mig ut litt oftare, kanske hade jag tyckt mer om att vara ute nu som vuxen?
Glädjen som följer med Glenn Domans sätt att lära läsa på kan bara komma om både barn och vuxen tycker om läringen. Om en av de två inte trivs med läringen, så kommer det inte fungera. För det SKA vara roligt att lära. Om den vuxna inte tycker om situasjonen, så kommer inte barnet göra det heller, och då är det bättre att låta bli.
Och som förälder står man ju fritt i valget om man vill lära barnet eller inte. Men många kommer i håg hur läringen i skolan fungerar, och den är ju inte rolig direkt.
Jag ska snabbt försöka förklara hur Glenn Domans läring går till.
För lilla Gustav är det roligt att han känner bokstaven G, för det är "hans" bokstav. Den har han ett förhållende till, och det tycker han om. Men bara bokstaven, det kan ju bli lite fattigt, vad om han kjände ordet GUSTAV? Och ordet MAMMA och ordet PAPPA? Ville det inte strax bli lite roligara än bara bokstaven G? Han behöver inte alls lära bokstavene U, S, T, A, V, M och P för att lära känne dessa orden. Om man skulle lära en så liten pjokk alla dessa bokstäver, DÅ ville han bli trött, och inte tycke alls att det var rolig. Först en massa jobb innen man kan läsa tre ord! Skulle jag inte vilja orka.
Men om mamma nu tar en bit kartong, säg 15 cm X 40 cm, och med tjock röd tusj, och minst 10 cm höga boksäver textar hon så: Gustav Och på två andra textar hon mamma og pappa (På baksidan i ett av hörnen skriver hon vad som står på framsidan. Detta gör hon för att hon själv ska veta vad det är hon visar Gustav).
Sen sätter hon Gustav på golvet framför sig
Så säger mamma med glad och spännande röst; Gustav, nu ska jag visa dig något spännande!
Och så säger hon: Här står det GUSTAV! medan hon håller upp Gustav-kortet. Mamma kan nu se Gustavs ögon, och hon kan se att han kastar en blick på ordet Gustav. När han har gjort det, så snabbt som attan byter mamma kort, och säger med munter röst: Här står det mamma! Gustav tittar nu på mamma-kortet, och blixtsnabbt byter mamma til pappa-kortet och säger: Här står det pappa!
Så blandar mamma om lite på korten och lägger bort dom. Det hela har tatt mellan 5 och 10 sekunder, och om Gustav är som dom flesta andra barn, så ropar han "MEEER!! Jag vill se mer!"
Kloka mamma säger då att vi skal se mer sen, nu ska vi pyssla/ut och gå/laga lunch/ringa till farmor eller vad det nu är man skal göra. På det sättet håller hon Gustav "hungrig" på mer läsing, och när det är dags igen om några timmar, då är Gustav med på noterna, för nu vet han vad som kommer: Han skal få se Gustav, mamma och pappa.
Men nei, för kloka mamma har blandat korten, och denna gång är det pappa som kommer först. Sen kommer mamma, och sen kommer Gustav. Det tar 5 till 8 sekunder kanske. (Mamma begynner bli van med att visa kort nu...)
Sista läslektionen kommer innan middag, och igen kommer korten i oväntat ordning. Det är lite av överraskningsmoment i det hela, och Gustav vet aldrig vilken ordning orden kommer.
Det här gör Gustav och mamma varje dag tre gånger om dagen, och efter fyra-fem dagar har han sätt varje ord 12-15 gånger och nu har Gustavs hjärna för evigt och alltid lagrat dessa tre ord.
Om mamma vill, så kan hon nu hålle upp mamma-kortet och Gustav-kortet och lurigt fråga sin son: Jag undrar, var står det Gustav? Gustav vill utan tvekan titta på kortet där det står Gustav, eller så vill han sträcka ut handen och röra vid det kortet där det står Gustav. Mamma har sine små antäckningar på baksidan, så hon vet direkt om han tittar eller pekar på riktig kort. Massa beröm om gustav tittar på riktig kort, om han råkar titta på fel kort, så säger mamma (med glad röst): "Här står det mamma". Och så håller hon upp Gustav-kortet og säger fortfarande med glad röst: "HÄR står det Gustav". Han har löst et problem fel, men vad så? Sånt händer, och man gör inte större väsen av det.
Och vad är det Gustav gör när han på mammas frågan väljer att titta på ett av korten? Gissar han, eller läser han? Jag vill hålla en knapp på att han läser. Glenn Domans definition av att läsa, är att man ser ett ord, känner igen det och förstår vad det betyder. Jag bruker säga att visst kan jag läsa finska, men jag förstår inte vad de finska orden jag läser betyder. Gustav ser nu ordet Gustav, han känner igen det, och han förstår vad det betyder. Han läser.
Gustav själv har sett dessa tre ord under fem dagar, säg 15 gånger. Det har tatt genomsnittlig tre kanske fyra sekunder varje gång (Mamma gick nemligen redan den andra dager från att säga Här står det Gustav, till att bara säga Gustav när hon visade Gustavkortet).
Sammanlagt har Gustav sätt dessa ord mindre än en minut, och dom är redan lagrad i hans hjärna tills han dör. Han kommer att känna igen orden Gustav, Mamma och Pappa var än han ser dom hädanefter. Det eneste som betinger är att skriftstorleken är stor, synet hans är ennu inte utvecklad så att han kan läsa så liten skrift som du läser just nu.
Om mamma nu tycker att detta är lika rolig som sin son, själv om hon har haft litt mer jobb än bara en minut, så vill hon kanske fortsätta ut över dessa tre ord. Då lagar hon kanske på samma sätt orden storebror, leksaksbil, Bolibompa eller några andra ord Gustav kan tänkas tycka var roliga att se. Långa ord är inte svårare enn korta ord, men mamma behöver kanske litt längre kort att skriva på.
Dag nummer 5 åker Gustav ut, och ersätts med Bolibompa. Det vet inte Gustav innan han ser ordet komma i en läslektion, och han blir förvånad (och glad). Dag nummer 6 är det dags för mamma att pensioneras och in kommer ordet storebror. Och så fortsätter det. Varje ords livslängd är 5 dagar (mamma skriver datum bak på korten så hon kan hålla ordning). Då och då löser hon och Gustav problem, mamma fråger "Var står det..." Och gustav tittar eller peker. Mamma får sin bekräftan att gustav verkligen läser, och Gustav har ingen aning om att at mamma testar honom i smyg. Mamma ber aldrig Gustav om att läsa högt "Vad står det här?", så Gustav känner aldrig någon press på att han måste prestera. Vad han beträffer, så leker han och mamma en rolig lek, och det är BARA roligt. Mamma tar aldrig fram läskorten när hon eller Gustav inte är på humör, hon tar dom bara fram när humöret och stänmningen är på topp. Gustav får aldrig leka cirkushäst, mamma skryter inte till andra om vad hennes som kan, och ber Gustav visa upp sina läsfärdigheter.
Gustavs läslektioner är så korta att han inte tröttnar, och så korta för att han, som är en travel ung man, inte skal störas för mycket i det han håller på med. Mamma respekterar detta.
På detta sättet som mamma och Gustav lär Gustav läskonsten, så håller man sig til Glenn Domans motto, som genomsyrar all läring till små barn: Gör läringen till en lek, och bring leken in i läringen. Detta är win-win för båda Gustav och mamma
Nu håller Vera på att lära sig matematikk enligt Glenn Domans metod, och jag är jättenyfiken på hur hon responderar till det. Allt hänger på hennes mamma och pappa, om dom tycker detta är jättespännande, så smitter det över på Vera. Vera själv har ju ingen aning om att hon lär sig matamatikk, men det gör hon medan hon leker med sina föräldrar...
Kram, Hege
Det är mycket riktig som K-ina säger, att det finns mer än läsning här i världen, och självklart behöver barnet (och hjärnan!) annan form av upplevning också. Och hur mycket finns det inte att lära av att vara ute i naturen! Jag själv var ett "innomhusbarn", och är det fortfarande. Jag trivdes och trivs bäst med mina böcker, och mina föräldrar lot mig vara inne och läsa när jag var liten. Jag vet inte hur det hadde varit om dom hadde skickat mig ut litt oftare, kanske hade jag tyckt mer om att vara ute nu som vuxen?
Glädjen som följer med Glenn Domans sätt att lära läsa på kan bara komma om både barn och vuxen tycker om läringen. Om en av de två inte trivs med läringen, så kommer det inte fungera. För det SKA vara roligt att lära. Om den vuxna inte tycker om situasjonen, så kommer inte barnet göra det heller, och då är det bättre att låta bli.
Och som förälder står man ju fritt i valget om man vill lära barnet eller inte. Men många kommer i håg hur läringen i skolan fungerar, och den är ju inte rolig direkt.
Jag ska snabbt försöka förklara hur Glenn Domans läring går till.
För lilla Gustav är det roligt att han känner bokstaven G, för det är "hans" bokstav. Den har han ett förhållende till, och det tycker han om. Men bara bokstaven, det kan ju bli lite fattigt, vad om han kjände ordet GUSTAV? Och ordet MAMMA och ordet PAPPA? Ville det inte strax bli lite roligara än bara bokstaven G? Han behöver inte alls lära bokstavene U, S, T, A, V, M och P för att lära känne dessa orden. Om man skulle lära en så liten pjokk alla dessa bokstäver, DÅ ville han bli trött, och inte tycke alls att det var rolig. Först en massa jobb innen man kan läsa tre ord! Skulle jag inte vilja orka.
Men om mamma nu tar en bit kartong, säg 15 cm X 40 cm, och med tjock röd tusj, och minst 10 cm höga boksäver textar hon så: Gustav Och på två andra textar hon mamma og pappa (På baksidan i ett av hörnen skriver hon vad som står på framsidan. Detta gör hon för att hon själv ska veta vad det är hon visar Gustav).
Sen sätter hon Gustav på golvet framför sig
Så säger mamma med glad och spännande röst; Gustav, nu ska jag visa dig något spännande!
Och så säger hon: Här står det GUSTAV! medan hon håller upp Gustav-kortet. Mamma kan nu se Gustavs ögon, och hon kan se att han kastar en blick på ordet Gustav. När han har gjort det, så snabbt som attan byter mamma kort, och säger med munter röst: Här står det mamma! Gustav tittar nu på mamma-kortet, och blixtsnabbt byter mamma til pappa-kortet och säger: Här står det pappa!
Så blandar mamma om lite på korten och lägger bort dom. Det hela har tatt mellan 5 och 10 sekunder, och om Gustav är som dom flesta andra barn, så ropar han "MEEER!! Jag vill se mer!"
Kloka mamma säger då att vi skal se mer sen, nu ska vi pyssla/ut och gå/laga lunch/ringa till farmor eller vad det nu är man skal göra. På det sättet håller hon Gustav "hungrig" på mer läsing, och när det är dags igen om några timmar, då är Gustav med på noterna, för nu vet han vad som kommer: Han skal få se Gustav, mamma och pappa.
Men nei, för kloka mamma har blandat korten, och denna gång är det pappa som kommer först. Sen kommer mamma, och sen kommer Gustav. Det tar 5 till 8 sekunder kanske. (Mamma begynner bli van med att visa kort nu...)
Sista läslektionen kommer innan middag, och igen kommer korten i oväntat ordning. Det är lite av överraskningsmoment i det hela, och Gustav vet aldrig vilken ordning orden kommer.
Det här gör Gustav och mamma varje dag tre gånger om dagen, och efter fyra-fem dagar har han sätt varje ord 12-15 gånger och nu har Gustavs hjärna för evigt och alltid lagrat dessa tre ord.
Om mamma vill, så kan hon nu hålle upp mamma-kortet och Gustav-kortet och lurigt fråga sin son: Jag undrar, var står det Gustav? Gustav vill utan tvekan titta på kortet där det står Gustav, eller så vill han sträcka ut handen och röra vid det kortet där det står Gustav. Mamma har sine små antäckningar på baksidan, så hon vet direkt om han tittar eller pekar på riktig kort. Massa beröm om gustav tittar på riktig kort, om han råkar titta på fel kort, så säger mamma (med glad röst): "Här står det mamma". Och så håller hon upp Gustav-kortet og säger fortfarande med glad röst: "HÄR står det Gustav". Han har löst et problem fel, men vad så? Sånt händer, och man gör inte större väsen av det.
Och vad är det Gustav gör när han på mammas frågan väljer att titta på ett av korten? Gissar han, eller läser han? Jag vill hålla en knapp på att han läser. Glenn Domans definition av att läsa, är att man ser ett ord, känner igen det och förstår vad det betyder. Jag bruker säga att visst kan jag läsa finska, men jag förstår inte vad de finska orden jag läser betyder. Gustav ser nu ordet Gustav, han känner igen det, och han förstår vad det betyder. Han läser.
Gustav själv har sett dessa tre ord under fem dagar, säg 15 gånger. Det har tatt genomsnittlig tre kanske fyra sekunder varje gång (Mamma gick nemligen redan den andra dager från att säga Här står det Gustav, till att bara säga Gustav när hon visade Gustavkortet).
Sammanlagt har Gustav sätt dessa ord mindre än en minut, och dom är redan lagrad i hans hjärna tills han dör. Han kommer att känna igen orden Gustav, Mamma och Pappa var än han ser dom hädanefter. Det eneste som betinger är att skriftstorleken är stor, synet hans är ennu inte utvecklad så att han kan läsa så liten skrift som du läser just nu.
Om mamma nu tycker att detta är lika rolig som sin son, själv om hon har haft litt mer jobb än bara en minut, så vill hon kanske fortsätta ut över dessa tre ord. Då lagar hon kanske på samma sätt orden storebror, leksaksbil, Bolibompa eller några andra ord Gustav kan tänkas tycka var roliga att se. Långa ord är inte svårare enn korta ord, men mamma behöver kanske litt längre kort att skriva på.
Dag nummer 5 åker Gustav ut, och ersätts med Bolibompa. Det vet inte Gustav innan han ser ordet komma i en läslektion, och han blir förvånad (och glad). Dag nummer 6 är det dags för mamma att pensioneras
och in kommer ordet storebror. Och så fortsätter det. Varje ords livslängd är 5 dagar (mamma skriver datum bak på korten så hon kan hålla ordning). Då och då löser hon och Gustav problem, mamma fråger "Var står det..." Och gustav tittar eller peker. Mamma får sin bekräftan att gustav verkligen läser, och Gustav har ingen aning om att at mamma testar honom i smyg. Mamma ber aldrig Gustav om att läsa högt "Vad står det här?", så Gustav känner aldrig någon press på att han måste prestera. Vad han beträffer, så leker han och mamma en rolig lek, och det är BARA roligt. Mamma tar aldrig fram läskorten när hon eller Gustav inte är på humör, hon tar dom bara fram när humöret och stänmningen är på topp. Gustav får aldrig leka cirkushäst, mamma skryter inte till andra om vad hennes som kan, och ber Gustav visa upp sina läsfärdigheter.Gustavs läslektioner är så korta att han inte tröttnar, och så korta för att han, som är en travel ung man, inte skal störas för mycket i det han håller på med. Mamma respekterar detta.
På detta sättet som mamma och Gustav lär Gustav läskonsten, så håller man sig til Glenn Domans motto, som genomsyrar all läring till små barn: Gör läringen till en lek, och bring leken in i läringen. Detta är win-win för båda Gustav och mamma
Nu håller Vera på att lära sig matematikk enligt Glenn Domans metod, och jag är jättenyfiken på hur hon responderar till det. Allt hänger på hennes mamma och pappa, om dom tycker detta är jättespännande, så smitter det över på Vera. Vera själv har ju ingen aning om att hon lär sig matamatikk, men det gör hon medan hon leker med sina föräldrar...
Kram, Hege
Idag var det min tur. 1-5 i oordning.
Jag frågade om vera ville räkna och hon sprang direkt och satte sig i det hörnet av köket hon och pappa satt i igår.
Hon räkar gärna högt, även om hon inte säger "rätt" siffra, så kul tycker hon att det är. Och både jag och pappa är jättenyfikna på hur detta kan gå, vi är fulla av entusiasm.
Men jag har en fråga, som jag hoppas du kan svara på.
Vera är väldigt nyfiken på korten. Hon vill ta i dem, känna på dem och vända och vrida. Jag har tillåtit det i några sekunder efter varje pass och sedan tackat och berömt och lagt undan dem.
Är det rätt? Ska jag låta henne känna mer, eller inte alls?
/LO
PS. vi pratade färger i helgen. Hade legobitar och sa färger. 4-5 gånger totalt på två dagar. Idag plockade hon upp en helt annan sak från golvet, gav mig den och sa gul, vilket den var.
Jag frågade om vera ville räkna och hon sprang direkt och satte sig i det hörnet av köket hon och pappa satt i igår.
Hon räkar gärna högt, även om hon inte säger "rätt" siffra, så kul tycker hon att det är. Och både jag och pappa är jättenyfikna på hur detta kan gå, vi är fulla av entusiasm.
Men jag har en fråga, som jag hoppas du kan svara på.
Vera är väldigt nyfiken på korten. Hon vill ta i dem, känna på dem och vända och vrida. Jag har tillåtit det i några sekunder efter varje pass och sedan tackat och berömt och lagt undan dem.
Är det rätt? Ska jag låta henne känna mer, eller inte alls?
/LO
PS. vi pratade färger i helgen. Hade legobitar och sa färger. 4-5 gånger totalt på två dagar. Idag plockade hon upp en helt annan sak från golvet, gav mig den och sa gul, vilket den var.
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum
Senast redigerad av Kit den mån 08 maj 2006, 12:38, redigerad totalt 2 gång.
Jag sökte en Bibel och fann Barnaboken. Matte till minilejon som ramsas i spinn. Det är inte för att det är svårt, som du inte vågar. Det är för att du inte vågar, som det är svårt.Å vad roligt /LO! Detta går ju som en dröm! Låt henna bara undersöka korten, det gör inget. Om hon inte smakar och böjer för mycket på dom, för då blir de svårhandterliga. Litt av idéen är ju att man skal kunde byte kort snabbt. Hon kan undersöka, och du kan ju hålla henne informerad om hvilket kort det är hon för tilfället undersöker.
Men varken mattekort eller läskort är leksaker, hur mycket barnen än vil. Efter passen ska de förvaras på et "barnasäkert" ställe. Om barnen får fri tillgång till korten förlorar de lite av sin "magiska" verkan, och "hungeren" till att lära mer blir svår att upprätthålla. Minns ni själva när ni var små? Om ni fick äta så mycket glass ni ville, då ville ni först bli illamående, och sen inte ha det minsta lust på mer glass. Men våra kloka föräldrar posjonerte ut i omgångar, lite i taget, sånn att vi aldrig fick nog. Lite å tänka på idag, när många barn får så mycket läsk de vill. Vad trist det är när det då blir kalas, och man inte får något fästligara att dricka än... läsk.
Och tack Kit
, men det är nog inte jag som är klok. Detta är Glenn Doman sina idéer, som jag ödmjukt spridar vidare.
Men varken mattekort eller läskort är leksaker, hur mycket barnen än vil. Efter passen ska de förvaras på et "barnasäkert" ställe. Om barnen får fri tillgång till korten förlorar de lite av sin "magiska" verkan, och "hungeren" till att lära mer blir svår att upprätthålla. Minns ni själva när ni var små? Om ni fick äta så mycket glass ni ville, då ville ni först bli illamående, och sen inte ha det minsta lust på mer glass. Men våra kloka föräldrar posjonerte ut i omgångar, lite i taget, sånn att vi aldrig fick nog. Lite å tänka på idag, när många barn får så mycket läsk de vill. Vad trist det är när det då blir kalas, och man inte får något fästligara att dricka än... läsk.
Och tack Kit
, men det är nog inte jag som är klok. Detta är Glenn Doman sina idéer, som jag ödmjukt spridar vidare.Hej, hoppas det är OK att jag slinker in i traden och skriver mina fragor?
Jag är en san som läser pa forumet varje dag men skriver ytterst sällan. Har följt allt som skrivits i temat och har blivit "biten"
Ovan nämnda böcker är inhandlade och jag och maken har precis satt igang att läsa.
Jag har tva fragor som jag hoppas ni kan svara pa:
1) Vara barn blir ju 2-sprakiga (sve och ty) kan man blanda spraken eller ska man halla isär dem? (att jag kör svenska och pappa tyska)
Annelie kan redan nu sära pa spraken och kör ofta simultan tolkning at endera föräldern
2) Har sökt med ljus och lykta efter hart papper att köpa men har inte hittat ngt. Tycker det är lite dyrt att beställa korten fran USA, sa jag tänkte göra egna.
Är det nagon som har hittat nagot bra alternativ? Kanske pa internet?
Tusan Tack
Anki
Jag är en san som läser pa forumet varje dag men skriver ytterst sällan. Har följt allt som skrivits i temat och har blivit "biten"
Ovan nämnda böcker är inhandlade och jag och maken har precis satt igang att läsa.
Jag har tva fragor som jag hoppas ni kan svara pa:
1) Vara barn blir ju 2-sprakiga (sve och ty) kan man blanda spraken eller ska man halla isär dem? (att jag kör svenska och pappa tyska)
Annelie kan redan nu sära pa spraken och kör ofta simultan tolkning at endera föräldern
2) Har sökt med ljus och lykta efter hart papper att köpa men har inte hittat ngt. Tycker det är lite dyrt att beställa korten fran USA, sa jag tänkte göra egna.
Är det nagon som har hittat nagot bra alternativ? Kanske pa internet?
Tusan Tack
Anki
Bor i Wien och ?r mamma till Annelie (juli-03) som kurades vid 9 manader och
Erik (juni-05) som fick en mjuk kurning vid dryga 5 manader!
Erik (juni-05) som fick en mjuk kurning vid dryga 5 manader!
Kjäre Anki
Vad roligt att höra att du tänker gå igång! De flesta mammor (och pappor) som börjar med läs-program för sina barn berätter om att de får en bättre kontakt med sina barn, ett stärkara band på nåt sätt därför att läsingen bringer barn och föräldrar så tätt samman. De har roligt, men samtidigt sker det något i förhållendet som man har svårt med att definera. Nästan alla berätter at läsingen är något av det bästa de har gjort samman med sina barn.
Du skal inte alls bekymra dig för barnen och de två språken. Barn är från födselen språkliga geni, och har inte alls problemer med att sära på bara två språk. Glenn Doman har berättat att han engång mötte en nio-år gammal pojke, med normal intelligens, som kunne förstå, läsa och skriva på nio språk - flytande! Han var född i Kairo (franska, arabiska och engelska), och hans (tyrkiska) morfar bodde med dom. Då han var fyra flyttade familjen til Israel där hans (spanska) farmor flyttade sammen med dom. I Israel lärte han tre språk till (hebraiska, tyska och jiddish), och då han var sex år flyttade familjen til Brasilien (portugisiska). Föräldrarna hans höll språken "i live" vid att prata med ham på alla dessa språk, och han hadde ingen problemer alls med det.
Korten måste du inte köpa färdiga, dom går utmärkt att göra själv. Jag beställde via mitt jobb som hadde leveransavtal med en firma som sållde kontorrekvisita, och köpte hem 100 styva papper i plakatstorlek. Dom kom på pall, och var inte jättemycket handtervänlig, men jag tog dom med till ett tryckeri som kuttade papprene i den storlek jag ville ha. Det gick smidigt, och kostade bara en liten peng.
Jag tror slika styva papper i plakatstorlek går att köpa i en pappershandel/bokhandel också. Jag rekomenderer att man gör dem i storlek 15cm x 55 cm. Man bör införskaffa tjockaste röda tusjen som går att få tag i, bokstav-strecken måste vara minst 1 cm breda, hälst 1,2 cm.
Om du vill kandu kolla inn videoklippen på www.iahp.org och se själv hur tekniken är när man viser kort. Det är underbart att se en sexmånaders baby lära sig läsa ord som cucumber, medan hon skrattar med hela sig.
Lycka till, och hör gärna av dig om hur det går. Inget är så inspirerande som att höra att slika saker går att göra i verkligheten också, inte bara i amerikanska böcker.
Kram, Hege
Vad roligt att höra att du tänker gå igång! De flesta mammor (och pappor) som börjar med läs-program för sina barn berätter om att de får en bättre kontakt med sina barn, ett stärkara band på nåt sätt därför att läsingen bringer barn och föräldrar så tätt samman. De har roligt, men samtidigt sker det något i förhållendet som man har svårt med att definera. Nästan alla berätter at läsingen är något av det bästa de har gjort samman med sina barn.
Du skal inte alls bekymra dig för barnen och de två språken. Barn är från födselen språkliga geni, och har inte alls problemer med att sära på bara två språk. Glenn Doman har berättat att han engång mötte en nio-år gammal pojke, med normal intelligens, som kunne förstå, läsa och skriva på nio språk - flytande! Han var född i Kairo (franska, arabiska och engelska), och hans (tyrkiska) morfar bodde med dom. Då han var fyra flyttade familjen til Israel där hans (spanska) farmor flyttade sammen med dom. I Israel lärte han tre språk till (hebraiska, tyska och jiddish), och då han var sex år flyttade familjen til Brasilien (portugisiska). Föräldrarna hans höll språken "i live" vid att prata med ham på alla dessa språk, och han hadde ingen problemer alls med det.
Korten måste du inte köpa färdiga, dom går utmärkt att göra själv. Jag beställde via mitt jobb som hadde leveransavtal med en firma som sållde kontorrekvisita, och köpte hem 100 styva papper i plakatstorlek. Dom kom på pall, och var inte jättemycket handtervänlig, men jag tog dom med till ett tryckeri som kuttade papprene i den storlek jag ville ha. Det gick smidigt, och kostade bara en liten peng.
Jag tror slika styva papper i plakatstorlek går att köpa i en pappershandel/bokhandel också. Jag rekomenderer att man gör dem i storlek 15cm x 55 cm. Man bör införskaffa tjockaste röda tusjen som går att få tag i, bokstav-strecken måste vara minst 1 cm breda, hälst 1,2 cm.
Om du vill kandu kolla inn videoklippen på www.iahp.org och se själv hur tekniken är när man viser kort. Det är underbart att se en sexmånaders baby lära sig läsa ord som cucumber, medan hon skrattar med hela sig.
Lycka till, och hör gärna av dig om hur det går. Inget är så inspirerande som att höra att slika saker går att göra i verkligheten också, inte bara i amerikanska böcker.
Kram, Hege