Orkar inte mer?Fått nog av gnäll och skrik? Små betraktelser

[Luvisen]

Sö: Fin restaurang. Ivriga svärföräldrar vill ha med bebis till FIN restaurang. Detta var helt otänkbart innan kuren. Det var otänkbart under de första veckorna av kuren. Det var KLUMPEN i magen som grusade sådana eskapader. Svärföräldrar föreslår tid i samband med att bebis dagslur tar slut. Det kommer gå fin fint, tänker jag. Saboterande partner och jag kommer överens om att träffa svärföräldrar på restaurang. Då kan bebis sova ifred fram tills det är dags för social samvaro. Toppen! Det är första gg jag klär mig fint på 2 år… Känner mig glad och ser framemot god mat. Saboterande partner känner sig stressad och låst av bebis schema. Det tar udden av min munterhet. Saboterande partner undrar när vi ska gå till restaurang. Jag säger att vi kan ta bussen. Saboterande partner undrar över bebisens dagslur. Han sover på buss, säger jag. Vi går i GOD tid. Småprat. Går till busshållplats. Känner liten oro att svärföräldrar kan vara på buss… Jag går lite före Saboterande partner. Jag får syn på svärföräldrar vid busskur. Neeeej! STOR KLUMP i magen, igen! Fasen! Svärföräldrar har inte sett mig. Jag går blixtsnabbt undan. Stegar bort fr kur och ställer mig en bra bit bort. Saboterande partner går fram med vagn till sina föräldrar. Han är stressad. De tjoar och tjimar. Neej! Jag kan inte med att bebis väcks för att därefter försöka äta med trött bebis… Lyssnar 1 sek, bebis gråter inte. Saboterande partner drar vagn fram o tillbaka. Varför gör han det? Orkar inte titta. Vänder mig om. Stampar lite i marken. Fasen!! Tar djupt andetag. Stretchar mina smilband. Tvingar mig själv till GENERÖST leende. Saboterande partner tittar på mig blick som säger: Vad håller du på med?! Jag tänker: Skärpt dig NU! Går fram. God dag, god dag. Vilken underbar tillfällighet att vi sammanstrålar redan här! Min hjärna är tom. Buss kommer. Saboterande partner känner sig villrådig. Ska du el jag ta vagnen? Ska du ta mitt busskort? Vi måste kliva på! Jag tar busskort. Liten PLAN i huvud: Jag DISTRAHERAR ivriga svärföräldrar. Snackar goja glatt. Sätter mig liten bit bort fr vagn och ber dem berätta om sin helg. De vill titta på bebis. Jag pladdrar på: Nej, men vad treeevligt! Berätta mer! Tillsist kan inte Faffa hålla sig. MÅSTE titta på bebis. Går fram till vagn. Försöker titta in. Går ej. Filt för. Faffa vill ta bort den. Går ej- regnskydd är fastspänt ovanpå vagn. Saboterande partner blir irriterad. Pappa, han soooover! Jaså, jaha! Faffa vet inte vad han ska göra. Sätter sig igen. Mer snick snack. Gäsp. Färden går väldigt fort. Kommer komma fram alldeles för tidigt. Liten KLUMP bildas… Jag förslår att vi går av och går resten av biten. Bebis sover ändå bäst ute. Svärföräldrar vill också komma med. HUA! Går ej att skaka av dessa två! Får hålla mer låda. Väl framme vid restaurang vill svärföräldrar se bebis. Men lur är inte över. Bebis är inte vaken. Faffa är väldigt otålig. Går fram o tillbaka. Börjar gorma om garderob och var ska vagnen ställas mm. Bebis vaknar. Drar i sin filt. Suck! Tänker jag. Måste ta nytt DJUPT andetag. Tar bort filt. Hälsar bebis VARMT välkommen till FIIIN restaurang. Heeeej! Buuuusråtta! Bebis jätteglad. Skönt. Faffa får äntligen hålla bebis. Han får visa restaurang för bebis. Han känner sig uppskattad. Jag tar tillfälle i akt. Jag ÄTER. Gott gott! Bebis smakar av fin mat försiktigt och nogsamt. Svärföräldrar imponerade. Försöker roa bebis. Behövs ej. Bebis är mkt upptagen med att undersöka omgivning samt äta smakprover. En riktig liten gentleman. Svärföräldrar helt betagna. Bebis äter även mellis med GOD apitit. Ännu mer beundran. Jag håller med! Saboterande partner otroligt imponerad av mig och bebis. Saboterande partner gillar äntligen kur och rutiner!!

Present: Bebis ”pratar” allvarligt med sin mössa. Sååå gulligt!
Tack igen för kommentarer, det uppskattas så!

[Luvisen]

Glömde nytt förhållningssätt! När bebis vaknade på restaurang tänkte jag: INGET som irriterar mig ska GÅ UT ÖVER bebis. OCH har jämt ess i ärmen: 5 min power nap!

[lilla mia]

vad fint du klarade av situationen! all heder åt dig som lyckades hålla en sån trevlig ton gentemot svärföräldrarna! det är inte det lättaste! och vad härligt att partner också börjar inse fördelarna med fasta tider!

KRAM!

[Bluna]

Så nu är det kanske inte en saboterande partner längre?

Du skriver helt underbart! Känner igen de där klumparna i magen men jag tycker du tacklar dem bra. Man lär sig med tiden att slappna av lite. 8)

Väntar med spänning på nästa rapport!

[Luvisen]

Må. Gammal vän. Det har varit tyst sedan jag fick ”problem”. Och ännu tystare sedan jag började kura. Gammal vän ringer. Hon har fått en till bebis. Hon har 5 nu. Denna människa är vad man kallar en KLIPPA. Det finns INGET som kan rubba hennes lugn. Hon tycker att det är naturligt att bebisar skriker. Det bekommer henne inte. Jag sökte hennes hjälp när jag mådde pest. Barnflicka var hennes svar. I övrigt förklarade hon att klaga bara gör saken värre. Kände mig övergiven av henne. Hon vill ses. Hon blir förvånad att jag verkar så glad och tvärsäker på när jag vill ses. Vi ska äta lunch allihop. Bebis också. Hon tycker det låter bra men betvivlar att bebis kommer äta på utsatt tid. Ett möte med denna person kunde få mig att känna mig urusel, misslyckad. Nu känner jag mig upprymd. Nytt förhållningssätt: Jag VILL visa kurad bebis för henne! Vi kommer ngt försent. Hon blir genast imponerad av bebis tillväxt. Hon vill hälsa. Det får hon. Jag får inte peta på hennes barn men jag tycker det är skönt. Jag är så kär i min egen bebis. Hon berättar om hur svårt det är att få de små att äta. Jag ger bebis mat. Bebis vill ha allt och min mat också. Hon blir förbluffad. Han måste verkligen GILLA mat! Jag berättar om skratt-terapi. Hon blir skeptisk. Bebis skrattar. Hon blir förvånad. Bebis är i gasen. Han vill stå, krypa, prata. Allt på en gg. Ja, det är ju så, de vill ju så gärna stå. Har du ont i ryggen? Nej. Jag har BB-knep- tänker jag. Lite knas är det ju alltid med sömnen. Mina är ju uppe ibland fortf. Sover han ok nu? Han sover prima! säger jag. Fr 7 till 7! Ok. Säger hon imponerad. Men då sover han inte på dan? Jo. Säger jag. Jaha… Hon blir fundersam. Dagslur infaller. Gammal vän måste gå på pianolektion med sin bebis. Inget kan stoppa denna kvinna, tänker jag. Hon bräcker mig alltid! Jag stoppar om bebis i vagn. Kommer han sova nu? Undrar hon. Bebis gäspar. Vilken uppvisning! Jag är imponerad av bebis! Hon frågar hur länge bebis sover. Till 14 säger jag. Hon blir ännu mer förbluffad. Vad sa du att boken hette? BB. Jaha den. Men, den har ju jag! Den är förstås bra när man har ett PROBLEM att lösa… Suck! Tänker jag. Jag har inte PROBLEM! Lite ont i magen. Bebis börjar gråta. Hon sneglar på vagn. Äh! Tänker jag. Jag fortsätter konversation. Bebis somnar om. Där satt den! Tänker jag. Vi säger hej då. Känner mig glad. Tar en promenad för att jag VILL det. Treeevligt!

Present: Bebis sitter blixtstilla när jag klipper fin frisyr på honom. Cooolt!

[Luvisen]

Ons: Skriket. Djupdykning nu. Det var uppenbart redan när bebis låg i magen att han var en ÖVERLEVARE. STARK röst. I början var min kropp precis som vanligt. Mina öron också. Nyfödd skrek. Varsamt och stadigt tog jag hand om honom. Han var lugn som en filbunke och sov som en stock. Sedan kom Vakande mor och frågor fortplantade sig till min hjärna. Ännu var kropp opåverkad. Sedan krånglade amning. Då började svettningarna. Bebis skrek så blodet frös. Rysligt. Amatör som professionell sa: De orkar inte hålla igång på det viset särskilt länge. 15 min räcker för att de blir utmattade och då somnar de. Bebis skrek 1 tim. Då bestämde jag mig att mata, mata och mata. Med flaska. Gick MKT bra. BVC tyckte det var ok MEN amning är sååå mkt bättre. Vågade inte ge bebis flaska FÖR mkt. Bebis grät och skrek mer. Svettningar tilltog och kroppen blev spänd. Professionell sa: Bebis kommer att ge upp, var lugn. De somnar till slut. Det gjorde inte bebis. Tillsist sov jag upprätt i säng med bebis på mage och ammade som en tok. Blev väldigt trött. Såg i kors. Bebis skrek när det blev natt. Jag började få ont i magen. KLUMPAR bildades som aldrig gick bort. Mina öron kändes varma och jag kunde känna skriket och gråten i kroppen INNAN bebis startade sirenen. Jag jagade sömn med barnvagn, 6 tim per dag. Fick äta på stående fot. Brysk syster sa: leta efter mönster. Inget mönster sågs till, bebis kunde vakna när som och var som. Även när vagn var i rullning… Min kropp slappnade aldrig av. Jag kunde höra minsta lilla knyst bebis gjorde i min sömn. Jag ville att bebis skulle få sova gott. Ingen förstod varför det var så viktigt för mig. Kändes mkt ensamt. När jag började kura blev skillnad markant. Bebis sov men JAG kunde inte sova! Jag kände att min kropp hade varit så spänd att jag inte kunde slappna av. Kroppen sa: Jag känner…jag känner att det kommer ett skriiiiik. Sluta! Fick jag säga till mig själv. Men det fortsatt ändå! Och så vaknade bebis, skrek och grät. Detta ljud dubblerades i min kropp. Den formligen vibrerade av bebisen gråt. Bebis blev FÖRTVIVLAD. Jag fortsatte kura men blev ofta BESVIKEN. Varför kan jag inte nå fram?! Saboterande partner spädde på det onda med att vilja plocka upp bebis eller säga: Det här går inte. Varför ska just vår bebis vara så jobbig. Jag blev arg. Då gick det ännu sämre. Jag var tvungen att rulla in mig i en filt, kasta mig i sängen och rulla ihop mig hårt. Dit bebis gråt inte kunde komma in. Jag fann värme i några sekunder. Gick sen stillsamt och ramsade. Bebis somnade tvärt. Saboterande partner blev förbluffad. Efter div insikter har nu MIN kropp sakta KURERATS. Klumpar borta, spända axlar sjunkit ner, klåfingriga fingrar stillats, öron svalnat och hjärnans besatthet avletts. Kropp sattes på prov. Granne BORRAR sent på kvällen! Argh! Alla människor sover alltså INTE som grisar… Bebis vaknar inte. Men Saboterande partner blir sakta orolig och irriterad: bebis kommer att vakna!! Suck! Det blir tyst. Verkar som granne slutat. 30 min senare. STOR BORR BORRAR! Gud vad irriterande! Jag knackar i vägg: Gå och lägg dig, granne! Bebis vaknar. Bebis undrar: Är det vargen som morrar? Jag ramsar: Nej, det är en IDIOT som BORRAR. Förövrigt är du sååå himla gullig! Sov du så sött! Bebis somnar. Noterar att kropp är totalt opåverkad. Hör vad bebis säger MYCKET bättre!

Present: Bebis låter sig falla bakåt när han står och bli fångad av mig. Snacka om tillit! Bebis skrattar så han kiknar. Som jag väntat på detta!

[MamMalin]

Tack för att du fortsätter skriva!

[Luvisen]

Lö: Dopet. När vi började kura fick vi reda på att en vän skulle ha dop för sin dotter. Jag blev väldigt ivrig. Klart vi ska gå! Saboterande partner sa: Vi får se. Tittade i trådar på forum. Läste upp lite för Saboterande partner. Han tyckte det ingalunda liknade Vidunderlig frihet! Tiden flyger iväg. Dags att åka på dop! Lite osäker. Vet ej praktiska förutsättningar. Måste åka just när bebis lunch infaller. Vill bolla med Saboterande partner. De vill inte han. Han tycker allt är krångligt. Jag blir irriterad. Jag VILL åka! Tjafs. Jag fixar bil. Snöstorm kommer. Saboterande partner VILL INTE att bebis ska med. Känner mig låg. Jag fixar gourmetgryta och drottningdessert till bebis. Packar bebis saker. Är tyst. Saboterande partners kompisar vill ha skjuts. Han hämtar bil. Jag säger: Vi åker bara! Det är en baggis! Saboterande partner blir villrådig. Vad ska packas? Hur?När? Ta det här! Säger jag. Stånk, stön! Bebis vill inte sitta i bilbarnstol. Men febril aktivitet gör bebis nyfiken. Jag känner mig jätteglad. Hälsar glatt på vänner! Proppar in bebis i bil. Fäller ihop vagn. Bebis äter lunch i bil. Vän vill också ha gryta, luktar gott! Glatt prat hela vägen. Framme. Vänner springer in före. Saboterande partner blir stressad. Vi kommer försent! Ställer sig beredd med bebis jacka i högsta hugg utan för bil. Han tror bebis kommer frysa ihjäl.. Jag frågar. Har du packat ur vagnen? Va? Vaddå vagn? Ta ut vagnen, säger jag LÅNGSAMT så Saboterande partner hänger med. Dörr smäller igen. Jag tar loss bebis fr stol. Bebis beredd. Bebis vill stå! Saboterande partner dyker upp med vagn. Rycker upp dörr. Tar bebis. Hastar iväg med bebis i yrsnö. Lämnar vagn som rullar iväg. Jag tycker han är fånig. Jag sätter på mig jacka, tar vagn och GÅR till kyrkan. Saboterande partner hittar inte in. Han har lite panik. Bebis undrar vad som står på. Jag visar dörr. HÄR är det. Saboterande partner dyker in och blir LÄTTAD. Han vill bära runt på bebis. Han kan inte få nog av bebis. Vi tittar på dop. Bebis håller låda och lutar sig bakåt. Bebis vill ta på ljus och guld. Bebis är betagen. Lur infaller mitt i. Jag går ut i förrummet och packar ner bebis. Det är VÄLDIGT kallt. Usch! Känner mig tveksam till hur skönt det är att sova i iskall vagn. Bebis tjuter. Nej! Måste lugna ner mig! Blåser varmt i bebis vantar och prånglar på dem. Bebis slutar gråta. Orolig okänd mamma kommer STÖRTANDE. Tittar på SIN vagn. Hennes bebis snarkar. Hon tittar på bebis. Väck med dig! Tänker jag. Bebis tjuter . Jag packar in bebis NOGA. Vagnar 2 tag. Tyst. Lättnad. Ramsar lågt en gg. Bebis sover. Går in och tittar på dop. Saboterande partner sneglar nervöst. Jag gör tummen upp. Dop klart. Gemensam lunch. Promenad på rad till stuga. Mkt snö. Bekant tar vagn, hon tycker jag verkar klen. Känner mig bortskuffad. Väljer att inte ingripa. Viktigast att vagn åker säkert istället för VEM som drar den. Bekant kör in vagn i stuga. Jag tycker det är dålig idé. Folk väller in. Jag tar tillfälle i akt. Det är så trångt, vi är i vägen, säger jag . Tar ut vagn. Äldre kommer genast till undsättning. Ställ vagn i sidorum! Det är för kallt ute! Det finns plats! Jag kommer, säger jag TYDLIGT. Äldre går in. Skönt! Fler föräldrar går förbi. Det vill att vagn ska stå inne. Jag ställer in den SEN, säger jag. Väntar. Alla har gått. Saboterande partner kommer ut. Tänk om han fryser ihjäl… Jag gör det här VARJE dag, säger jag LÅNGSAMT så Saboterande partner lägger ner. Vi går in. Mingel. Kan se vagn fr fönster. Perfekt! Lunch. Smakar mkt bra. Känner mig jätteglad. Alla undrar var bebis är. Jag säger att han sover. Vilket mirakel, säger vän. Nja, tänker jag. Saboterande partner njuter av tillställning. Vi håller händer. Kärlek studsar mellan händer. Dagslur håller på att ta slut. Jag tar in vagn som är helt snötäckt. Väntar på att snön ska smälta bort. Lite mer mingel. Orolig okänd viftar. Jag går bort till vagn. Är han vaken? Bebisen GRÅÅÅÅTER! Jag lyfte på filt och stoppade in min hand! Säger okänd stolt. Idiot! Tänker jag. Rynkar panna. Slätar ut kvickt. Nytt förhållningssätt: Okänd har ingen aning om SHN eller BB, jag MÅSTE förlåta henne. Funkar bra! Irritation vips borta! Jag öppnar utan brådska. LUGNAR bebis. Bebis genast nyfiken. Vill utforska. Det får han. Alla finner bebis oerhört charmerande! Bebis mumsar sin gourmetmellis. Saboterande partner är JÄTTENÖJD, STOLT och fann utflykt VÄLDIGT treeevlig. Vänner är mkt imponerade av bebis.

Present: Bebis skojar. Han kryper iväg snabbt och väntar på att bli fångad. Skrattar hejdlöst. Verkligen roooligt!

[Bluna]

Ha ha jag ser verkligen allt framför mig och känner igen mig så, vill läsa mer mer mer! Vilken cool mamma du är. 8)

[Luvisen]

Tack för den! /Luvis

[Luvisen]

Må: Mamma identitet. År innan bebis kom till världen tänkte jag en del på olika typer av mammor. Jag försökte också föreställa mig vilken typ av mamma jag skulle bli. En klippa. Bestämde jag mig för. Som gravid blev jag sjuk, mådde pest. Jag blev ynkligare för var dag som gick. Alla var mkt spända och FÖRVÄNTASFULLA. Jag tyckte inte om det. Jag hängde inte med. Brysk syster var orolig. Hon måste komma och hjälpa lilla syster. Öm moder var stolt som en tupp- du kommer bli FANTASTISK mamma! Så kom då den lille prinsen. Jag titta och titta och titta. Är du min? Får jag ta med dig hem? Bebis kikar. Trött. Orkar inte svara. Jag också trött. Vi struntar i det! Vi hade det bra. Kom till BVC. BVC sa Ojoj! Vilket gensvar, den här lille vill verkligen kommunicera. Jaha, tänkte jag. Hur fasen ser du det? Tänkte jag men var tyst. Oj vad han pratar! Är det du som fått honom till det? Va? Tänkte jag. Gav sköterska frågande blick. Du måste TALA med honom! Det är MKT viktigt. Jaha. Tänkte jag. Gick hem. La bebis på säng. Vi tittade på varann. Inte mkt konversation. Får hitta på ngt. Heeej! Hur är det med dig? Du är väl en riktig liten spjuverix! Bebis ger synnerligen skeptisk blick. Ja, du har rätt. Så här brukar din mamma ALDRIG bete sig. Det var sköterskan som envisades. Jag har inte så mkt att säga. Sorry. Tänkte att bebisar med stum mamma också lär sig tala. Det blir nog ok. VI kommunicerar med ögonen. Kärlek kastas mellan våra ögon. Det räcker fullt för mig. Sedan kommer Vakande mor, Tvärsäker far och Tjo o tjim Farfar o Farmor. Du måste tala med honom! Det gillar de små sååååå mkt! Man kan viska. Man kan tala glatt. Det älskar det! Jaha. Tänker jag. Känns synnerligen onaturligt. Försöker igen. Känns som monolog. Känns ensamt. Ger upp. Kanske ngt fel på mig? Jag kanske inte kan bli mamma? Känner mig mest som Skojmoster. Hans riktiga mamma kommer nog snart och hämtar honom. Jag passar honom till dess. Månader går. Sköterska: Pratar du med honom? Ser du vad han gör? Ser du vad han kan? Vilken blick! Vilket leende! Uppmuntra honom! Jaha, tänkte jag. Hej hopp! Bebis! Nä. Det känns konstigt. Har ohyggligt svårt att komma på namn. Trodde det skulle komma till mig. Bebis känns mest naturligt. Brysk syster blir irriterad å bebisens vägnar. Du måste ge honom ett namn! Ja , ja. Frågar Saboterande partner. Tjatar om namn som inte säger mig mkt. Det blir bra. Vi tar det. Blir trött mamma. Blir brysk mamma. Blir frustrerad mamma. Snuddar vid elak mamma. Blir rädd! Hjälp! BVC säger : Vi sjukskriver. Sjuk mamma? Nej! Ammar, ammar, ammar. Känner mig inte som mamma. Känner mig som STOR napp. Min personlighet försvinner. Blir suddig i kanterna. Börjar kura. Ska bli BRA mamma! Nej, det gick inte. Käck mamma? Nej, det funkade inte heller! En GLAD mamma. Den tar vi. Går och sjunger med mammor. De sjunger om sin lilla ängel. Jag börjar gråta. Varför känner jag inte så? Bebis är ju väldigt söt. Vad man kallar vacker bebis. Dvs inte så mkt bebis. Mer liten pojke. Kurar, kurar, kurar. KURERAR kropp. Aha! Hittar tillbaka! Jag är mig själv, IGEN. Jag har fånigt leende hela tiden. Jätteglad. Jag är jag. Och bebis är bebis. Vi är bästisar! Jag behöver inte ngn speciell mamma identitet. Jag är bara jag. Otroligt SKÖNT! Nu är jag synnerligen sugen på att visa livets goda för min bebis. Jag vet PRECIS vad jag kan visa! Kom med mig, bebis!

Present: Bebis tar sitt första steg!!! Bebis stolt värre! Jag med!

[Stilla]

Jag ler och jag känner igen och jag gråter . Tack än en gång du för det du skriver.

[Luvisen]

Lö: Frustration. När jag var Skojmoster betraktade jag andra föräldrar och deras barn med nyfikenhet och irritation. Allt från att tycka att en del barn var jobbiga och deras föräldrar ännu jobbigare till att bli illa berörd av sönderstressade föräldrar som ryckte i sina barn. Jag hade en hel del åsikter. Var det något jag var säker på var det att mitt tålamod var oändligt när det gällde barn. När jag passade andras barn var det sanslöst enkelt att få alla att vara glad och förnöjda. Tänkte att om det är ens eget barn måste det var ännu enklare. Nästan skrattretande. Hade därmed INGA tveksamheter. Ensam eller ej- ett barn skulle vara toppen. Tvekade dock om jag ville att barnet skulle växa upp i denna värld. Tänkte dock att just mitt barn skulle plocka russinen ur kakan. Så kom då min dyrgrip. Allt förändrades och trots tapperhet så tog tålamodet till sist slut. Jag var alltså inte bottenlös. När kurningen började gå vägen började min resa som delar av den finns dokumenterade här. Först befann jag mig i en bubbla av bomull med bebis. VI hade det bra. Sedan började andra barns gråt nå mina öron. Jag blev illa berörd. Började inse att ganska många barn är olyckliga och deras föräldrar ovetande om AW eller inte vill varken kura eller tänka om. Försökte påverka. Ingen respons. Försökte tala om för vänner. Förlorade vänner. Försökte inte tänka på andra barn. Det finns överallt. TUNG känsla. Bebis undrar vad som står på. Försöker vara glad för bebis. Tung känsla går ej att skaka av. Åker för att inhandla gourmetmat. Ngt som alltid varit roligt. VI åker alla tillsammans. Bebis snarkar i vagn på buss. Handlar GOD mat. Vi myser att vara liten familj. Saboterande Partner måste hasta iväg. Har ärende. Jag blir lite låg men ingen rädsla infinner sig. Jag VET hur jag ska hantera bebis. Bebis vaknar. VI åker buss hem. Bebis studerar nogsamt alla passagerare. Stressad mamma med 3-åring stiger på. Barnet har napp och ligger i STOR vagn. Bebis MKT förvånad. Barnen tittar på varann. 3-åring blir också förvånad av liten utan napp eller tumme. Stort barn vill sitta som alla andra stora. Stressad mamma säger att det inte finns plats. Stort barn börjar gnälla. Stressad mamma rynkar panna. Stort barn börjar gråta. Stressad mamma tar barn i arm och säger till honom att vara tyst. Stort barn börjar skrika och försöka ta sig loss. Stressad mamma trycker tillbaka barn i vagn och väser: Du får vänta! Jag får ont i magen. Jag vill kräkas. Bebis blir fundersam. Jag tar djupt andetag och försöker skapa ny mysbubbla kring bebis. Heeej bebis! Vi åker bussen! Roooligt! Bebis skeptisk. Jag med. Stort barn får nu sitta på vanlig plats. Stressad mamma vill att hennes barn ska sitta i hennes knä. Det vill inte barnet. Mer tjut. Stressad mamma sätter barn hårt ned på plats bredvid och väser: Då får du sitta DÄR! Jag blundar en stund. Vill inte höra mer. Stort barn använder nu gullig röst: Jag vill sitta hos DIG, mamma. Stressad mamma vänder tvärt: Åh gullunge, vill du sitta hos mig? Klart du får! Kramar. Jag mår inte bra. Jag hoppar av med bebis. Funderar. Varför berör det mig så starkt? Därför att den där sidan också finns hos mig. Jag vill inte att det ska vara så, men det bor en drake där inne. Jag kan inte döda allas drakar. Jag kan inte rädda ALLA barn. Nytt förhållningsätt: Jag kan BARA döda min egen drake. Funkar så där. Löfte till mig själv i alla fall: Jag ska JOBBA bort drake fr.o.m nu och alltid! Beskådar bebis. Vilket underverk! Kan se varenda liten detalj. Så tacksam. Bebis strålar. Jag stålar tillbaka! Mkt värme studsar mellan själar.

Present: Dagar passerar i ett behagligt flöde av värme. Bebis försöker krama vår katt. Vilka små vänner!
Tack igen för vänliga ord. Det värmer!

[chokladkaninen]

Hej Luvisen!

Som så många andra uppskattar jag dina betraktelser och känner igen mig i många. Det där med att föräldraskap tvingar fram utveckling är bara förnamnet....

Särskilt träffad kände jag mig av ditt sista inlägg, om andra barn man ser på bussen. Jag har absolut inte löst problemet om hur man kan ta hand om ALLA barn, men jag har med tiden utvecklat några små strategier:

Jag ger alla i bekantskapskretsen som får barn Barnaboken i present. Sedan är det dessvärre upp till dem om de läser den - jag tjatar lite ibland beroende på vilken relation jag har med dem, men framför allt försöker jag hålla koll så att jag kan lotsa in dem IFALL de plötsligt blir mottagliga, t ex sömnproblem. Har också en SHN-bok, trots att jag aldrig har kurat, som jag lånar ut till behövande.
Jag är noga med att ALLTID le mot 3-åringen på bussen. 3-åring var intresserad av bebis, bebis var intresserad av 3-åring, så kontakten var liksom redan etablerad; som förälder är det ju en minimal insats att försöka lysa upp ett annat barns dag med lite glatt och positivt (om än diskret) bemötande.
Med bekantas barn, i lekparken, på öf el dyl där man konfronteras med andra barn VISAR jag alltid de andra barnen HUR MAN GÖR. T ex, en liten pojke drar mössan av Bebbo i sandlådan. Pojkens mamma: Nej Liam, fy, så där gör man ju inte! Jag: Titta, så här gör man! Man sätter tillbaka mössan på Bebbos huvud. Å vad bra du gjorde, titta vad glad Bebbo blev när han blev varm om huvudet igen. Det händer ju förstås att annan förälder blänger då, men det skiter jag i. Barnen brukar bli nöjda så att det förslår!
Ja, och så svarar jag på forumet förstås.
Och när jag nån gång får en riktig lön ska vi ha ett fadderbarn, nånstans i världen, som mina barn ska få skriva till och skicka foton till. Så det så.

Hoppas dessa blygsamma små strategier kan hjälpa dig i kampen mot monstrena.

[Luvisen]

Ti: Affären. Affären är verkligen en tagg i min sida. Jag har sett massor av bebisar och barn som sover som stockar i affären. Både innan och efter bebis. Med eller utan overall. Med eller utan orolig mamma. När jag väl hade fått bebis knatade jag iväg till affären utan minsta tanke på ngt annat än att jag var hungrig och behövde en del saker. Men till min bestörtning vaknade bebis och tjöt. Jättehögt. Blev jättestressad. Tänkte att bebis var hungrig. Nästa gg gick iväg så fort bebis ätit och somnat. Bebis vaknade iaf! Nu började det bli jobbigt. Nu började det bli allt annat än självklart att bebis kunde sova i affär. Jag försökte utforma olika strategier men eftersom bebis blev jättetrött om han inte fick sina långlurar började jag handla fort. Det var det bästa jag kunde komma på. Spänd som en pianotråd dök jag in i affären. Slog på hökögon för att hitta varor. Kraftig prioritering. Ville preja undan allt och alla som var i vägen för min vagn. Hatade praktikanten i hörnan som förde oväsen med lådor och paketeringsmaskin. Förbannade självsäkra affärsmän som gormade i mobiler. Om jag log var leendet plågat. I bästa fall Moder Teresa. Tillsist tänkte jag : Vi MÅSTE ha mat och blöjor. Stretchade axlar och smilband och gick in. Bebis sov då ibland en bra stund. Men min kropp forts att vara stel som en pinne! Slappna av, för tusan! Tänkte jag. Men det gick inte. Jag var lugn en stund men sen kom den förbenade tanken tillbaka. Han kanske vaknar snart… skynda dig! Såg stressad mamma med STORT barn. Hon kastade in varor i vagn och hastade ut! Det ska alltså ALLTID vara så här... Kände mig låg. Kurade och kurade. Så var det dags för affären. Gick när det var helg för att ha extra stöd om bebis skulle vakna i affär. Kom till affär. Saboterande partner sa: Jag stannar här ute med vagnen. Det blir bara jobbigt om han vaknar. Ugh! Vi måste få det här att funka! Hur ska jag annars hinna allt i veckan?! Mutter, mutter till svar. Saboterande partner vill inte gå in men tar till sist modet till sig. Jag handlar, bebis sover fin fint. Är nöjd. Men helt plötsligt är Saboterande partner borta! Jag handlar färdigt och går ut. Vad hände? Han kunde ha vaknat, det var så mkt oljud, säger Saboterande partner olyckligt. Suck! Bestämmer att sköta saken SJÄLV: Går till affär. Tar djupt andetag och säger : Det MÅSTE gå! Det går inte alls. Blir uppgiven. Funderar och funderar. Erkänner: Hur mkt jag än VILL så tycker jag faktiskt INTE det är självklart att kunna sova mitt inne i en affär. Nytt förhållningssätt: Jag INSISTERAR INTE att göra ngt som inte är självklart FÖR MIG. Lättnad!! Liten strategi. Går till affären när lur går mot sitt slut. Då kan inte bebis ”förlora” dyrbar sömn. Jag kan handla lugnt, tillsammans med bebis. Jag bryr mig inte om vad ANDRA bebisar har för sig! Skönt!

Present: Bebis GARVAR när jag tramsar mig. Trodde inte spädisar kunde skratta så! Wow!