Har lust att flytta hemifrån...
Har lust att flytta hemifrån...
Mina barn, 5,5 år, driver mig emellanåt till ursinne med sin kaxighet. Jag kan tex be dem om att plocka upp alla pennor som vällt ut över golvet och de svarar "NÄ". Fortsätter tjata om pennorna "Skynda dig att plocka upp dem nu så kan vi spela sedan" och till slut blir jag bara j...ligt förbannad och skriker på dem och då flinar de mig rätt upp i ansiktet, för att provocera tolkar jag det som. Om jag var förbannad innnan så var ju det ingenting emot vad jag blir nu. Blir arg på mig själv för att jag låter mig provoceras. Pappan som är spanjor anser att de gör sig förtjänta av en dask i rumpan och jag vet inte vad jag skall tro längre men hoppas ändå fortfarande att det skall finnas ett alternativ till detta. Är det den ena som vägrar så kan jag ta den andra och hitta på ngt kul som man får vara med på då man plockat upp men gäller det båda så har de lika kul på egen hand som att spela med mig. Ofta blir dessutom situationen så att systern plockar upp istället för att vara snäll och hjälpa till varpå jag säger "Nej hon måste göra det själv" och det hela slutar med att båda blir arga på mig, de tar varandra i handen och går in på sitt rum (detta händer även i de situationer då bråket rör sig om att den ena slagit den andra). Det känns som att jag inte har någon taktik för att handskas med detta, framförallt kanske för att jag inte är säker på vad jag skall göra och då alltså inte är konsekvent. Vad gör man då ens barn skrattar en rätt upp i ansiktet? Vad gör man då ens barn gaddar ihop sig mot mig?
Mamma till tvillingarna Emma och Sara f?dda 040712 i v.36+4. Kur paborjad 7/1-05 och sedan dess sover hela familjen gott!
Hej!
Hur har ni det med samarbetet i familjen? Jag tycker livet blir oändligt mycket lättare att leva när alla vet sin plats i tillvaron. Och för att komma dit är tydliga rutiner ovärderliga. Precis som man vet när det är dags att äta, vila och sova, så vet man att innan man börjar ny lek så plockas det tidigare pysslet upp. Tillsammans. Alla hjälps åt. För det gör vi i den här familjen. Precis som man hjälps åt för att få rena kläder på kroppen, få mat på bordet, få fint och städat. Har man den strukturen så räcker oftast en påminnelse: "Oj då, hur är det nu vi gör?" Eller handen om handen. Glatt och sakligt innan man blir för sur. Eller så gör man som på somliga håll och tjatar tjugo gånger och blir tvärsur till slut. Mycket lättare och trevligare för alla att man går fram till barnet och VISAR och LEDER istället för att tjata för döva öron.
Har man inte fått till den här strukturen så finns det inga hinder för att göra det. Och även om man har det får man ibland uppdatera alla på hur vi ska ha det tillsammans. Familjeråd, brukar vi kalla det. Och hela familjen samlas och vi går igenom hur vi vill ha det tillsammans, vilka arbetsuppgifter som finns och hur vi ska fördela dem. Och sedan gör vi bilder som alla i hushållet (förutom katterna) själva kan läsa och förstå. Precis som på en arbetsplats är det lättare att förhålla sig till omgivningen om man vet vad som förväntas av en.
Sedan kan 5,5-åringarna börja närma sig lite 6-årskris. Jag har en sådan hemma. Som är den där ljuvligt kloke och förståndiga 5-åringen mest hela tiden. Men som somliga dagar 6-årskrisar så det står härliga till. Och då hjälper ju rutinerna fantastiskt bra. Och att man själv har sitt förhållningssätt klart för sig. Jag brukar läsa om BB när jag själv märker att jag tappat fokus och förhållningssätt.
Här kommer utdraget ur Barnaboken om just 6-åringen:
"SEX ÅR: DET SVÅRA LIVET
Ljuvlig, harmonisk, trygg och balanserad var femåringen, klok och sansad, behärskad och behärskande. Vid sex års ålder är samma unge mest ett förvirrat kaos. Om omvärlden har svårt att känna igen honom, är det ingenting mot vad han själv har.
Sexåringen skjuter ofta i höjden, och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynklas till. Lika lite som han behärskar sin nya, gängliga kropp, som inte längre är småbarnsgod utan tycks lösligt hopfogad av diverse armar och ben – sexåringen snubblar, törnar emot, stöter till, har sönder saker och är inte överens med motoriken – lika lite behärskar han sitt kaotiska inre, där ingenting stämmer mot det kända.
Framför allt är han full av misstro. (Ingen tycker om mig egentligen. Ingen behöver mig egentligen. Ingen förstår mig egentligen.)
Han söker desperat gemenskap. Kompisarna ska bekräfta för honom att han är något – men han tror dem inte alltid. Mamma och pappa ska bekräfta för honom att de älskar honom och behöver honom – men han tror inte alltid dem heller. Sexåringen är ofta själv sitt svåraste sällskap. Och han misstror alla andra från grunden, därför att han misstror sig själv.
Sexåringens evinnerliga strävan att från omgivningen få bekräftat det han ändå inte tror på gör honom stundtals krävande. Han kan ändra sig från den ena stunden till den andra. Ingenting är bra nog. Han är ungefär lika hållfast i sitt uppträdande som en vindflöjel i halv storm.
Han kan till exempel inte spela spel eller delta i en tävling om han inte oavbrutet vinner. Vinner han inte, bryter han samman, blir aggressiv, hatisk eller i största allmänhet gräslig. Han drar sig inte för att fuska.
Vinner han å andra sidan, är det också fel: han vet ju att ingen tycker om honom egentligen, och nu när han har vunnit, har de andra fått en orsak till att hata honom.
Men han måste vinna – och där är hans dilemma i ett nötskal. Han måste bevisa för sig själv och andra att han duger och att han kan, hur högt priset än är. Och högt är det.
Sexåringen lösgör sig sakteliga från den känslomässiga tillhörighet som varit allenarådande hittills. Från att ha varit en trygg femåring som stod så nära sina älskade, ska sexåringen ut i vargavintern och bli stor.
Han kan ju inte gärna veta att han har några år på sig; han vet inte heller vad som väntar – han känner bara fasa inför förändringen som isande drar genom hans värld.
Han är ungefär som en man eller en hustru som ska skiljas och som tror att i och med skilsmässan förlorar man allt. Sexåringen måste försöka finna ett nytt förhållande till sina föräldrar och sin omgivning, liksom de frånskilda Parterna måste försöka finna en vänskap i stället för den kärlek som brast.
Men sexåringen är på gränsen till vanmakt: han förstår inte hur något sådant skulle vara möjligt. Han erfar bara det han går förlustig.
Sexåringens inre krav på vidareutveckling driver honom ut på det eländiga hav som ska föreställa självständighetens. Och i brist på uppnådd inre färdighet tillgriper han yttre tricks. Det är självständigt att vara smutsig, okammad, trasig och illa klädd; det är självständigt att ha rummet i en salig röra; det är självständigt att inte sätta in frukosten efter sig och att vägra diska...
Här har sexåringen mycket gemensamt med sina kolleger i kris, trotsbarnet och tonåringen. Liksom de skaffar han sig mer eller mindre på trots ett beteende, som ska ta makten över just den brist på självständighet han lider av.
Sexåringen är en liten människa i nöd. Friden och ron är honom ofta lika avlägsna som yttre rymden.
Till tröst önskar han sig vanligen ett litet djur. (Ett sådant kan han dock inte ta ansvar för själv.)
Som väl framgått befinner sig sexåringen i en förändrande utvecklingsfas, och en som följer på den kanske mest markant harmoniska perioden i barndomen: femårsålderns. Krisen som följer blir lika markant.
Sexåringen drivs vidare, ut ur sitt trygga hemma, och söker ett självständigt jag, en vidgad förmåga, ett känslomässigt oberoende, en bas i sig själv.
Han är på väg att så att säga bli sitt eget centrum ( se ”Ur mitt liv. Teorier till tröst”). Han ska bygga en värld kring sig själv, både inom och utom ”flocken” - inte längre kring den eller de vuxna i ”flocken”eller rättare sagt i samma relation till dem som förut.
Hans kris syftar till självständighet. Vägen dit är lång och mödosam. Inte förrän på andra sidan puberteten är jobbet fullgjort. Detta är hans andra förberedelse; den första hade han i trotsåldern.
På vägen till självständigheten får barnet gudskelov stanna upp i olika omgångar, inte minst i den ljuvliga tioårsåldern.
Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen, betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över, och det kvarvarande eländet låter sig kanaliseras; genom skolan, kompisarnas stigande betydelse och inte minst genom sexåringens egna metoder som han snart utvecklar till egen lisa och ro.
Söker han ensamheten, bör han få göra det; han behöver den.
Men sexåringen är ännu liten. Bortom sin ofta karska, utmanande attityd är han desperat behövande av ömhet, kärlek och skratt. Precis som med trotsbarnet får man försöka haffa honom i lugna stunder och ge honom det möte han så väl behöver, och allt det inspirerande intresse man är mäktig.
På samma sätt som man måste ge trotsbarnet stöd i form av motstånd måste man också stå fram för sexåringen i svåra stunder som en person av styrka och rätlinjighet. Om inte, utvecklar han lätt översittarfasoner. Säkert är han själv den som lider mest av att förakta sin omgivning.
Sexåringen kan hota en och även tillgripa våld – utöver de föraktfulla tillmälen, hånfullheter, grimaser och fula miner han ofta gör sig skyldig till.
Går han långt i sina utmaningar, måste man sätta en gräns. (Se ”Hur man gör – om man så vill”, femte delen av Barnaboken.)
Liksom det finns aggressiva trotsbarn men också barn som bara gråter och bryter samman i utbrotten, reagerar sexåringarna olika inför det inre tvånget att ifrågasätta allt och alla (inklusive sig själva).
En sexåring som tiger och går undan gråter kanske inte längre men far illa icke desto mindre, ensam, övergiven och ledsen som han känner sig. Han kan behöva ryckas upp till något handfast och nödvändigt: ”Kom nu här, min älskling, jag behöver hjälp med maten, jag kan inte ensam. Du måste jobba lite med mig.” Den olycklige reagerar med befrielse och lättnad, även om han för syns skull kanske gör motstånd först.
'
Vad sexåringen måste nå – så säger det inre kravet på självständighet – är säkerhet och trygghet i sig själv. Det är därför han inte utifrån särskilt framgångsrikt kan övertygas om att han har ett värde. Han måste känna det inifrån sig själv. Det är inte lättare för en sexåring än för en osäker vuxen att nå det egna värdets insikt.
Han finner det värdet i gemenskapen, och speciellt i den kärleksfulla gemenskap där han gör nytta, BEHÖVS.
Liksom med trotsbarnet får man noga skilja på sexåringens beteende och hans person. Man kan gräla med stora bokstäver på sexåringen, men man bör vara konkret: ”Jag kräver att du beter dig si och så. Om inte, händer det och det.” Det är beteendet som underkänns, om och när något underkänns – inte barnet, inte människan.
Faktum är att man kan kräva mer av en femåring än av en sexåring.
Ett gott sätt att hjälpa sexåringen i kris är att behandla honom som lite mindre, lite ynkligare, lite barnsligare än han är eller verkar eller ”borde” vara. Människan regredierar i kris. Hon blir – behöver få bli – liten ibland."
Du kan även leta vidare här inne på Barnafostran så ser du att det finns rejält med trådar om just 6-årsåldern. Rekommenderas varmt!
Hur har ni det med samarbetet i familjen? Jag tycker livet blir oändligt mycket lättare att leva när alla vet sin plats i tillvaron. Och för att komma dit är tydliga rutiner ovärderliga. Precis som man vet när det är dags att äta, vila och sova, så vet man att innan man börjar ny lek så plockas det tidigare pysslet upp. Tillsammans. Alla hjälps åt. För det gör vi i den här familjen. Precis som man hjälps åt för att få rena kläder på kroppen, få mat på bordet, få fint och städat. Har man den strukturen så räcker oftast en påminnelse: "Oj då, hur är det nu vi gör?" Eller handen om handen. Glatt och sakligt innan man blir för sur. Eller så gör man som på somliga håll och tjatar tjugo gånger och blir tvärsur till slut. Mycket lättare och trevligare för alla att man går fram till barnet och VISAR och LEDER istället för att tjata för döva öron.
Har man inte fått till den här strukturen så finns det inga hinder för att göra det. Och även om man har det får man ibland uppdatera alla på hur vi ska ha det tillsammans. Familjeråd, brukar vi kalla det. Och hela familjen samlas och vi går igenom hur vi vill ha det tillsammans, vilka arbetsuppgifter som finns och hur vi ska fördela dem. Och sedan gör vi bilder som alla i hushållet (förutom katterna) själva kan läsa och förstå. Precis som på en arbetsplats är det lättare att förhålla sig till omgivningen om man vet vad som förväntas av en.
Sedan kan 5,5-åringarna börja närma sig lite 6-årskris. Jag har en sådan hemma. Som är den där ljuvligt kloke och förståndiga 5-åringen mest hela tiden. Men som somliga dagar 6-årskrisar så det står härliga till. Och då hjälper ju rutinerna fantastiskt bra. Och att man själv har sitt förhållningssätt klart för sig. Jag brukar läsa om BB när jag själv märker att jag tappat fokus och förhållningssätt.
Här kommer utdraget ur Barnaboken om just 6-åringen:
"SEX ÅR: DET SVÅRA LIVET
Ljuvlig, harmonisk, trygg och balanserad var femåringen, klok och sansad, behärskad och behärskande. Vid sex års ålder är samma unge mest ett förvirrat kaos. Om omvärlden har svårt att känna igen honom, är det ingenting mot vad han själv har.
Sexåringen skjuter ofta i höjden, och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynklas till. Lika lite som han behärskar sin nya, gängliga kropp, som inte längre är småbarnsgod utan tycks lösligt hopfogad av diverse armar och ben – sexåringen snubblar, törnar emot, stöter till, har sönder saker och är inte överens med motoriken – lika lite behärskar han sitt kaotiska inre, där ingenting stämmer mot det kända.
Framför allt är han full av misstro. (Ingen tycker om mig egentligen. Ingen behöver mig egentligen. Ingen förstår mig egentligen.)
Han söker desperat gemenskap. Kompisarna ska bekräfta för honom att han är något – men han tror dem inte alltid. Mamma och pappa ska bekräfta för honom att de älskar honom och behöver honom – men han tror inte alltid dem heller. Sexåringen är ofta själv sitt svåraste sällskap. Och han misstror alla andra från grunden, därför att han misstror sig själv.
Sexåringens evinnerliga strävan att från omgivningen få bekräftat det han ändå inte tror på gör honom stundtals krävande. Han kan ändra sig från den ena stunden till den andra. Ingenting är bra nog. Han är ungefär lika hållfast i sitt uppträdande som en vindflöjel i halv storm.
Han kan till exempel inte spela spel eller delta i en tävling om han inte oavbrutet vinner. Vinner han inte, bryter han samman, blir aggressiv, hatisk eller i största allmänhet gräslig. Han drar sig inte för att fuska.
Vinner han å andra sidan, är det också fel: han vet ju att ingen tycker om honom egentligen, och nu när han har vunnit, har de andra fått en orsak till att hata honom.
Men han måste vinna – och där är hans dilemma i ett nötskal. Han måste bevisa för sig själv och andra att han duger och att han kan, hur högt priset än är. Och högt är det.
Sexåringen lösgör sig sakteliga från den känslomässiga tillhörighet som varit allenarådande hittills. Från att ha varit en trygg femåring som stod så nära sina älskade, ska sexåringen ut i vargavintern och bli stor.
Han kan ju inte gärna veta att han har några år på sig; han vet inte heller vad som väntar – han känner bara fasa inför förändringen som isande drar genom hans värld.
Han är ungefär som en man eller en hustru som ska skiljas och som tror att i och med skilsmässan förlorar man allt. Sexåringen måste försöka finna ett nytt förhållande till sina föräldrar och sin omgivning, liksom de frånskilda Parterna måste försöka finna en vänskap i stället för den kärlek som brast.
Men sexåringen är på gränsen till vanmakt: han förstår inte hur något sådant skulle vara möjligt. Han erfar bara det han går förlustig.
Sexåringens inre krav på vidareutveckling driver honom ut på det eländiga hav som ska föreställa självständighetens. Och i brist på uppnådd inre färdighet tillgriper han yttre tricks. Det är självständigt att vara smutsig, okammad, trasig och illa klädd; det är självständigt att ha rummet i en salig röra; det är självständigt att inte sätta in frukosten efter sig och att vägra diska...
Här har sexåringen mycket gemensamt med sina kolleger i kris, trotsbarnet och tonåringen. Liksom de skaffar han sig mer eller mindre på trots ett beteende, som ska ta makten över just den brist på självständighet han lider av.
Sexåringen är en liten människa i nöd. Friden och ron är honom ofta lika avlägsna som yttre rymden.
Till tröst önskar han sig vanligen ett litet djur. (Ett sådant kan han dock inte ta ansvar för själv.)
Som väl framgått befinner sig sexåringen i en förändrande utvecklingsfas, och en som följer på den kanske mest markant harmoniska perioden i barndomen: femårsålderns. Krisen som följer blir lika markant.
Sexåringen drivs vidare, ut ur sitt trygga hemma, och söker ett självständigt jag, en vidgad förmåga, ett känslomässigt oberoende, en bas i sig själv.
Han är på väg att så att säga bli sitt eget centrum ( se ”Ur mitt liv. Teorier till tröst”). Han ska bygga en värld kring sig själv, både inom och utom ”flocken” - inte längre kring den eller de vuxna i ”flocken”eller rättare sagt i samma relation till dem som förut.
Hans kris syftar till självständighet. Vägen dit är lång och mödosam. Inte förrän på andra sidan puberteten är jobbet fullgjort. Detta är hans andra förberedelse; den första hade han i trotsåldern.
På vägen till självständigheten får barnet gudskelov stanna upp i olika omgångar, inte minst i den ljuvliga tioårsåldern.
Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen, betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över, och det kvarvarande eländet låter sig kanaliseras; genom skolan, kompisarnas stigande betydelse och inte minst genom sexåringens egna metoder som han snart utvecklar till egen lisa och ro.
Söker han ensamheten, bör han få göra det; han behöver den.
Men sexåringen är ännu liten. Bortom sin ofta karska, utmanande attityd är han desperat behövande av ömhet, kärlek och skratt. Precis som med trotsbarnet får man försöka haffa honom i lugna stunder och ge honom det möte han så väl behöver, och allt det inspirerande intresse man är mäktig.
På samma sätt som man måste ge trotsbarnet stöd i form av motstånd måste man också stå fram för sexåringen i svåra stunder som en person av styrka och rätlinjighet. Om inte, utvecklar han lätt översittarfasoner. Säkert är han själv den som lider mest av att förakta sin omgivning.
Sexåringen kan hota en och även tillgripa våld – utöver de föraktfulla tillmälen, hånfullheter, grimaser och fula miner han ofta gör sig skyldig till.
Går han långt i sina utmaningar, måste man sätta en gräns. (Se ”Hur man gör – om man så vill”, femte delen av Barnaboken.)
Liksom det finns aggressiva trotsbarn men också barn som bara gråter och bryter samman i utbrotten, reagerar sexåringarna olika inför det inre tvånget att ifrågasätta allt och alla (inklusive sig själva).
En sexåring som tiger och går undan gråter kanske inte längre men far illa icke desto mindre, ensam, övergiven och ledsen som han känner sig. Han kan behöva ryckas upp till något handfast och nödvändigt: ”Kom nu här, min älskling, jag behöver hjälp med maten, jag kan inte ensam. Du måste jobba lite med mig.” Den olycklige reagerar med befrielse och lättnad, även om han för syns skull kanske gör motstånd först.
'
Vad sexåringen måste nå – så säger det inre kravet på självständighet – är säkerhet och trygghet i sig själv. Det är därför han inte utifrån särskilt framgångsrikt kan övertygas om att han har ett värde. Han måste känna det inifrån sig själv. Det är inte lättare för en sexåring än för en osäker vuxen att nå det egna värdets insikt.
Han finner det värdet i gemenskapen, och speciellt i den kärleksfulla gemenskap där han gör nytta, BEHÖVS.
Liksom med trotsbarnet får man noga skilja på sexåringens beteende och hans person. Man kan gräla med stora bokstäver på sexåringen, men man bör vara konkret: ”Jag kräver att du beter dig si och så. Om inte, händer det och det.” Det är beteendet som underkänns, om och när något underkänns – inte barnet, inte människan.
Faktum är att man kan kräva mer av en femåring än av en sexåring.
Ett gott sätt att hjälpa sexåringen i kris är att behandla honom som lite mindre, lite ynkligare, lite barnsligare än han är eller verkar eller ”borde” vara. Människan regredierar i kris. Hon blir – behöver få bli – liten ibland."
Du kan även leta vidare här inne på Barnafostran så ser du att det finns rejält med trådar om just 6-årsåldern. Rekommenderas varmt!
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 
& Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 -
Nancy
Hej 
Du har fått en underbart svar från Ewa Jag ville bara berätta lite om min erfarenhet kring detta:
Jag svarade att det berodde på att jag bara säger till EN gång, sen genomför jag ordlöst och med handen om handen. Avslutar med ett kort "bra". Ibland känner man verkligen inte för att maka sig upp men jag lovar att det är värt det i längden.
Kram från Nancy
Du har fått en underbart svar från Ewa
Jag ville bara berätta lite om min erfarenhet kring detta:
Mina tösers pappa har undrat lite hur det kommer sig att flickorna gör som mamma säger men inte alltid som pappa säger...Ewa skrev:Eller handen om handen. Glatt och sakligt innan man blir för sur. Eller så gör man som på somliga håll och tjatar tjugo gånger och blir tvärsur till slut. Mycket lättare och trevligare för alla att man går fram till barnet och VISAR och LEDER istället för att tjata för döva öron.
Jag svarade att det berodde på att jag bara säger till EN gång, sen genomför jag ordlöst och med handen om handen. Avslutar med ett kort "bra". Ibland känner man verkligen inte för att maka sig upp men jag lovar att det är värt det i längden.
Kram från Nancy
Tack för snabba svar. Vi har väldigt strikta rutiner med mat, läggning och läxor (spansk förskola) men erkänner att de inte hjälper till speciellt mkt med hushållsbestyren 
... skall ta tag i detta samt precis som nämt, inte tjata 20 ggr innan jag blir arg utan se till att det hela är ur världen innan. I em kom vi hem, jag bad dem att tvätta händerna för vi skulle äta. Från den ena blev det NEJ och det var för att straffa mig förstod jag "Tänker inte tvätta händerna för du lät inte mig vänta med maten då jag höll på att måla" mitt svar var då att hon skulle tvätta händerna för sin egen skull, för att inte bli kräksjuk, och inte för att göra mig glad och det funkade denna gång men om hon sagt nej där vet jag inte hur det blivit.... Sitta vid matbordet utan att få äta tills händerna e tvättade (=glad för att få slippa äta)? Leda in henne och tvätta händerna på henne (då skrattar hon bara)? Typisk situation i vilken jag antagligen dag 1 låter henne sitta utan mat tills jag fått min vilja igenom och dag 2 leder ut henne på toa och tvättar hennes händer, är inte alls säker på vad som e bäst...
... skall ta tag i detta samt precis som nämt, inte tjata 20 ggr innan jag blir arg utan se till att det hela är ur världen innan. I em kom vi hem, jag bad dem att tvätta händerna för vi skulle äta. Från den ena blev det NEJ och det var för att straffa mig förstod jag "Tänker inte tvätta händerna för du lät inte mig vänta med maten då jag höll på att måla" mitt svar var då att hon skulle tvätta händerna för sin egen skull, för att inte bli kräksjuk, och inte för att göra mig glad och det funkade denna gång men om hon sagt nej där vet jag inte hur det blivit.... Sitta vid matbordet utan att få äta tills händerna e tvättade (=glad för att få slippa äta)? Leda in henne och tvätta händerna på henne (då skrattar hon bara)? Typisk situation i vilken jag antagligen dag 1 låter henne sitta utan mat tills jag fått min vilja igenom och dag 2 leder ut henne på toa och tvättar hennes händer, är inte alls säker på vad som e bäst...Mamma till tvillingarna Emma och Sara f?dda 040712 i v.36+4. Kur paborjad 7/1-05 och sedan dess sover hela familjen gott!
Ni bedriver maktkamp med varandracamilla skrev:I em kom vi hem, jag bad dem att tvätta händerna för vi skulle äta. Från den ena blev det NEJ och det var för att straffa mig förstod jag "Tänker inte tvätta händerna för du lät inte mig vänta med maten då jag höll på att måla" mitt svar var då att hon skulle tvätta händerna för sin egen skull, för att inte bli kräksjuk, och inte för att göra mig glad och det funkade denna gång men om hon sagt nej där vet jag inte hur det blivit.... Sitta vid matbordet utan att få äta tills händerna e tvättade (=glad för att få slippa äta)? Leda in henne och tvätta händerna på henne (då skrattar hon bara)? Typisk situation i vilken jag antagligen dag 1 låter henne sitta utan mat tills jag fått min vilja igenom och dag 2 leder ut henne på toa och tvättar hennes händer, är inte alls säker på vad som e bäst...
. Och dottern har uppenbarligen lärt sig att man straffar varandra när man gjort något som inte gillas. Det förhållningssättet varken LÄR man sig särskilt mycket av, eller får särskilt trevlig SAMVARO tillsammans av. Istället lär man sig bevaka sin lilla rätt och plätt i tillvaron. Minsta petimetriga oförrätt läggs på minne och rättvisa blir viktigare än att nöja sig med allt bra man har. Fundera istället på hur du kan vara en förebild och just VISA, LEDA och LÄRA dina barn hur man lever i världen. Visst kan du leda tösen in och tvätta händerna. Och det kan du göra utan minsta maktkamp. Och skrattar hon då - ja, vad är problemet? Om du anser att det är vettigt att tvätta händerna när man kommer hem utifrån, så ta med dig båda tjejerna in i badrummet, glatt och sakligt:"NU får vi se till att tvätta bort alla baciller från händerna
:-({|= Tvåla, tvåla, gnugga, gnugga, skölj och skölj :-({|= SÅ \:D/ Inga baciller kvar på MINA händer. Får se på DINA "Livet behöver inte vara så svårt. Eller så allvarligt. Eller så prestigeladdat så att någon ska VINNA
. Ni är en familj, som ska vara varandras bästa vänner i tillvaron. Ha lite kul tillsammans. Bjussa på så många skratt du kan. Och involvera barnen i ert gemensamma liv, så ska du se att det blir en helt annan stämning. Är man inte annat än förvisad till en lektillvaro så känner man sig inte heller riktigt behövd i livet. Och det mår alla - stora som små - bra av. Och krav kan man ställa. Utan att bedriva maktkamp. Just genom saklighet och glatt humör, ta med sig barnet och i handling VISA istället för att i ord TJATA och förmana och tro att alla barn automatiskt säger ja och amen och gör som man önskar så fort man yttrat sig en gång. Sådana lydvarelser tror jag ingen vill ha. Men genom SAMARBETE och en GEMENSAM STRÄVAN och genom att VISA, LEDA, LÄRA och HJÄLPA som ständigt mantra tror jag man får en betydligt trevligare samvaro tillsammans Under "Favoriter", längst upp i Barnafostran, hittar du mycket läsvärt om förhållningssätt och annat. Och Barnaboken är en guldgruva som varmt rekommenderas
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Huvudet på Spiken! Maktkamp e precis vad vi utspelar, har nog inte sett det så innan men nu förstår jag att det är just DET . Det är verkligen ingen trevlig tillvaro att befinna sig i då det utspelas (som tur e har vi det trevligt oxå) särskilt eftersom det alltid slutar med bråk... Jag skall verkjligen skärpa till mig, halva jobbet e ju nästan gjort nu då jag, tack vare all hjälp, kunnat ställa en "diagnos" på vad som föregått. Återkommer garanterat med fler frågor då jag kör fast.
Tusen Tack alla för att ni finns där på nätet när man behöver hjälp
. Det är verkligen ingen trevlig tillvaro att befinna sig i då det utspelas (som tur e har vi det trevligt oxå) särskilt eftersom det alltid slutar med bråk... Jag skall verkjligen skärpa till mig, halva jobbet e ju nästan gjort nu då jag, tack vare all hjälp, kunnat ställa en "diagnos" på vad som föregått. Återkommer garanterat med fler frågor då jag kör fast.Tusen Tack alla för att ni finns där på nätet när man behöver hjälp
Mamma till tvillingarna Emma och Sara f?dda 040712 i v.36+4. Kur paborjad 7/1-05 och sedan dess sover hela familjen gott!
Hej!
Skall meddela att maktkamperna har blivit betydligt färre, jag tjatar inte lika mycket utan tar dem i handen och leder dem till toaletten för tandborstning osv. men... de ber själva om att jag skall hålla min hand runt deras vid tandborstning vilket jag gör även om jag låter dem styra över tandborsten, det känns lite som att de "kör med mig" och jag vet inte om jag skall tillåta detta? En annan sak som händer dagligen och som jag inte får bukt med är att jag får höra att jag är knäpp, fet, ful, dum, elak häxa, äcklig etc etc hur tacklar jag detta? då jag säger tex att det är inte så roligt att höra sådana saker och att de inte heller skulle tycka om att jag sa det till dem så skrattar de och säger att det kan jag göra om jag vill för de bryr sig ändå inte (erkänner att jag får bita mig i tungan för att inte göra det ). 5 min senare så kommer de och ber "snälla mamma kan vi inte tex baka", skall jag då ställa upp på detta och låtsas som att jag inte kommer ihåg vad de sagt 5 min tidigare? Jag har ingen lust att bjuda till efter att de uppfört sig så mot mig men vet inte om jag skall säga att det är anledningen. Andra kommentarer kan vara "hur många gånger skall jag behöva säga att du skall hälla upp vatten till mig" etc. De behandlar mig helt respektlöst känns det som, och jag är ingen "mes" som person utan kan bli riktigt arg och ryta ifrån. HJÄLP snälla någon!
Skall meddela att maktkamperna har blivit betydligt färre, jag tjatar inte lika mycket utan tar dem i handen och leder dem till toaletten för tandborstning osv. men... de ber själva om att jag skall hålla min hand runt deras vid tandborstning vilket jag gör även om jag låter dem styra över tandborsten, det känns lite som att de "kör med mig" och jag vet inte om jag skall tillåta detta? En annan sak som händer dagligen och som jag inte får bukt med är att jag får höra att jag är knäpp, fet, ful, dum, elak häxa, äcklig etc etc hur tacklar jag detta? då jag säger tex att det är inte så roligt att höra sådana saker och att de inte heller skulle tycka om att jag sa det till dem så skrattar de och säger att det kan jag göra om jag vill för de bryr sig ändå inte (erkänner att jag får bita mig i tungan för att inte göra det
). 5 min senare så kommer de och ber "snälla mamma kan vi inte tex baka", skall jag då ställa upp på detta och låtsas som att jag inte kommer ihåg vad de sagt 5 min tidigare? Jag har ingen lust att bjuda till efter att de uppfört sig så mot mig men vet inte om jag skall säga att det är anledningen. Andra kommentarer kan vara "hur många gånger skall jag behöva säga att du skall hälla upp vatten till mig" etc. De behandlar mig helt respektlöst känns det som, och jag är ingen "mes" som person utan kan bli riktigt arg och ryta ifrån. HJÄLP snälla någon!Mamma till tvillingarna Emma och Sara f?dda 040712 i v.36+4. Kur paborjad 7/1-05 och sedan dess sover hela familjen gott!
Hej
Härligt att maktkamperna har blivit bättre och att du känner du hanterar det på annat sätt. :thumbsup:
I övrigt det du beskriver så låter det absolut att de små raringarna kör med dig, och att du låter dig köras med.
Du får fundera igenom noga hur ni vill ha det och vad du vill förmedla till tjejerna. Jag tycker det låter som om de skriker på att få fostran och gränser. Ingen mår bra av att köra med någon - inte heller små raringar.
Läs under favoriter, speciellt beteendefostran, samt om saklighet:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18665
Jag är inte riktigt med vad du menar med om handen trots att de styr tandbortsningen? Antingen gör du det eller så gör de det själva, eller så hjälps man åt att hitta tandtrollen. En linje som ska hållas.
Gällande språket och bemötandet till dig så är det, enligt min mening, fullständigt oacceptabelt och du får också fundera över vad de lär sig ha för attityd till dig, er och vuxna i allmänhet. Kanske varandra också. Att straffa ut funkar inte och jag hänvisar igen till beteendefostran samt att du läser del två i Barnaboken noga - Fostran - hur man gör om man så vill.
Här krävs en attitydförändring ifrån dig och ett annat förhållningssätt. Svårt att ge enklar svar och lösningar för nu får du jobba med en helhet och ett långsiktigt tänk.
Tänk också på social delaktighet samt familjemöte där ramar bestäms för agerande mot varandra.
Jag förstår att det kan vara svårt med konsekvens när de är två och har varandra som stöd. Men du får planera och genomföra. Sära på dem när de krävs och sätta i olika uppgifter.
Läs de två länkarna under beteendefostran först och kom tillbaka med funderingar och reflektioner så kan vi tillsammans bolla hur du kan skapa en ny bas.
Stor kram
Susanne
Härligt att maktkamperna har blivit bättre och att du känner du hanterar det på annat sätt. :thumbsup:
I övrigt det du beskriver så låter det absolut att de små raringarna kör med dig, och att du låter dig köras med.
Du får fundera igenom noga hur ni vill ha det och vad du vill förmedla till tjejerna. Jag tycker det låter som om de skriker på att få fostran och gränser. Ingen mår bra av att köra med någon - inte heller små raringar.
Läs under favoriter, speciellt beteendefostran, samt om saklighet:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18665
Jag är inte riktigt med vad du menar med om handen trots att de styr tandbortsningen? Antingen gör du det eller så gör de det själva, eller så hjälps man åt att hitta tandtrollen. En linje som ska hållas.
Gällande språket och bemötandet till dig så är det, enligt min mening, fullständigt oacceptabelt och du får också fundera över vad de lär sig ha för attityd till dig, er och vuxna i allmänhet. Kanske varandra också. Att straffa ut funkar inte och jag hänvisar igen till beteendefostran samt att du läser del två i Barnaboken noga - Fostran - hur man gör om man så vill.
Här krävs en attitydförändring ifrån dig och ett annat förhållningssätt. Svårt att ge enklar svar och lösningar för nu får du jobba med en helhet och ett långsiktigt tänk.
Tänk också på social delaktighet samt familjemöte där ramar bestäms för agerande mot varandra.
Jag förstår att det kan vara svårt med konsekvens när de är två och har varandra som stöd. Men du får planera och genomföra. Sära på dem när de krävs och sätta i olika uppgifter.
Läs de två länkarna under beteendefostran först och kom tillbaka med funderingar och reflektioner så kan vi tillsammans bolla hur du kan skapa en ny bas.
Stor kram
Susanne
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Nu är jag tillbaks igen, mycket klokare efter att ha läst i BB och trådarna jag fick rekommenderade. Allt som jag läst är ju bara så logiskt och självklart, man ser det då man läser det, dock har jag en del praktiska frågor.
Tex då E kallar mig för knäpp så ber jag henne att sluta med det, om hon då inte gör det utan fortsätter att gå på så skall ju jag då alltså förvisa henne, det jag undrar är om det skall räcka med att jag säger till en gång innan jag tar till förvisningen eller om hon skall få fler "chanser"?
Då jag säger till henne skall jag då påminna henne om vad som kommer hända om hon fortsätter, dvs att det blir förvisning?
Förvisningsplatsen: jag har alltid förvisat in på rummet men det är ju fullt med leksaker så hon tycker inte det gör så mycket, å andra sidan skall det ju inte vara ett straff... Hon delar ju rum med systern och används det som förvisningsrum så kan ju inte lilla S få tillträde till det.
Vi har mycket "bilbråk", framförallt då jag hämtar dem från förskolan så drar de igång och bråkar med varandra och med mig, de kan kalla mig för allt möjligt eller sitta och sparka i stolsryggen. Ofta har ju detta gått över innan vi kommer hem och då känns det lite konstigt att förvisa in ungen på rummet, eller?
Ett annat problem som ibland uppstår är att E inte vill lägga sig och sova, hon lägger sig på golvet eller sätter sig i dörröppningen, för att få henne att stanna kvar i sängen måste jag sitta och vakta henne något som hon tycker e kul
skall jag sätta på pokerfejset och sitta där som om jag inte hade något bättre för mig?
Angående det med tandborstningen; jag håller ju min hand runt hennes som håller runt tandborsten, jag har låtit henne föra tandborsten fram och tillbaka, skulle jag kanske styra hela borstningen menar du? med hennes inaktiva hand "till hjälp"?
Du har nog rätt i att det är lite svårare med tvillingar för de är ju liksom dubbelstarka och försvarar i stort sett alltid varandra och går emot mig fastän orsaken till bråket kan vara att den ena slagit den andra, något de verkar glömma väldigt fort 8)
Än en gång, stort tack för all hjälp och hoppas på ytterligar några tips!
Tex då E kallar mig för knäpp så ber jag henne att sluta med det, om hon då inte gör det utan fortsätter att gå på så skall ju jag då alltså förvisa henne, det jag undrar är om det skall räcka med att jag säger till en gång innan jag tar till förvisningen eller om hon skall få fler "chanser"?
Då jag säger till henne skall jag då påminna henne om vad som kommer hända om hon fortsätter, dvs att det blir förvisning?
Förvisningsplatsen: jag har alltid förvisat in på rummet men det är ju fullt med leksaker så hon tycker inte det gör så mycket, å andra sidan skall det ju inte vara ett straff... Hon delar ju rum med systern och används det som förvisningsrum så kan ju inte lilla S få tillträde till det.
Vi har mycket "bilbråk", framförallt då jag hämtar dem från förskolan så drar de igång och bråkar med varandra och med mig, de kan kalla mig för allt möjligt eller sitta och sparka i stolsryggen. Ofta har ju detta gått över innan vi kommer hem och då känns det lite konstigt att förvisa in ungen på rummet, eller?
Ett annat problem som ibland uppstår är att E inte vill lägga sig och sova, hon lägger sig på golvet eller sätter sig i dörröppningen, för att få henne att stanna kvar i sängen måste jag sitta och vakta henne något som hon tycker e kul
skall jag sätta på pokerfejset och sitta där som om jag inte hade något bättre för mig?Angående det med tandborstningen; jag håller ju min hand runt hennes som håller runt tandborsten, jag har låtit henne föra tandborsten fram och tillbaka, skulle jag kanske styra hela borstningen menar du? med hennes inaktiva hand "till hjälp"?
Du har nog rätt i att det är lite svårare med tvillingar för de är ju liksom dubbelstarka och försvarar i stort sett alltid varandra och går emot mig fastän orsaken till bråket kan vara att den ena slagit den andra, något de verkar glömma väldigt fort 8)
Än en gång, stort tack för all hjälp och hoppas på ytterligar några tips!
Mamma till tvillingarna Emma och Sara f?dda 040712 i v.36+4. Kur paborjad 7/1-05 och sedan dess sover hela familjen gott!
Hej igen
Härligt att du känner att det trillar ner lite poletter och att du ser själv hur du kan lösa situationen. Din frustration "hörs" mycket mindre idag.
I ditt läge hade jag definitivt kört en "kur" men en varning och absolut inget mer. Just nu gäller för dig en mycket konkret, saklig handledning om hur ni ska ha det hemma - utan minsta utrymme för att du ska vackla och låta dig köras med. För den delen ska du absolut inte glömma humorn och att det också går att ta det den vägen också.Du kan gott både ha tonen och glimten i ögat om du förstår. Glöm heller inte att HUR är det som alltid gäller. I och med att de själva är så inkörda på sitt eget beteende så vet de inte riktigt själva hur de ska komma ur det. Överhuvud taget tror vi att barnen bara ska fatta HUR utan att man säger något. Och visst ibland går det in på vägen men väldigt ofta är det faktiskt oförstående till HUR. Tänk också på att uttalar du minsta hot så ska du genomföra det. Whatsoever.
Om E säger att du är knäpp så kan du då...för mig hade det varit lite beroende på hur det sett ut innan etc samt min egen toleransnivå. Budskapet är detsamma men vägen dig är lite annorlunda. Då skulle man kunna argumentera att jag är oförutsägbar förstås men jag tror att nyanserna är av godo så länge som budskapet är detsamma.
ojdå, så säger vi inte till varandra här hemma. Man kan istället säga "oj vad jag älskar dig min pussgurka" och så börjar du pussa henne och skoja. Hur kan man säga mer - vad är ok?
ojdå, så säger du inte till mig och jag säger inte så till dig. Om du inte kan bete sig som folk så kan du inte vara bland folk.
Om hon av någon anledning är upprörd så får man ju bekräfta att man får vara upprörd och föra fram sitt budskap, men att man inte får säga vad som helst. Man får dock tänka vad som helst.
Jag hade kört rummet ändå och systern hade fått göra annat en stund.
Gällande bilen så hade jag direkt stannat den och sedan hade bilen inte gått längre innan de slutade. Ta med en bok och sitt cool...
För övrigt när gäller saker som inte kan hanteras på en gång så beskriver Anna utförligt i dagistråden som var bland länkarna. Såg du det? Det med gottgörelse är mycket bra.
Japp, jag hade tänkt bok och pokerfejs. Tänk saklighet och nollställd.
Japp, det är du som borstar. Föräldrar borstar tills de är x ålder och du får gärna borsta själv när jag är klar.
Får lite känsla av att humor och bus kanske kommit bort bland irritation? Var lite galen och försök hitta tillbaka till humor och bus tillsammans. Har man roligt tillsammans så är det bra mycket lättare att samarbeta.
Vad tror du?
Kram
Härligt att du känner att det trillar ner lite poletter och att du ser själv hur du kan lösa situationen. Din frustration "hörs" mycket mindre idag.
I ditt läge hade jag definitivt kört en "kur" men en varning och absolut inget mer. Just nu gäller för dig en mycket konkret, saklig handledning om hur ni ska ha det hemma - utan minsta utrymme för att du ska vackla och låta dig köras med. För den delen ska du absolut inte glömma humorn och att det också går att ta det den vägen också.Du kan gott både ha tonen och glimten i ögat om du förstår. Glöm heller inte att HUR är det som alltid gäller. I och med att de själva är så inkörda på sitt eget beteende så vet de inte riktigt själva hur de ska komma ur det. Överhuvud taget tror vi att barnen bara ska fatta HUR utan att man säger något. Och visst ibland går det in på vägen men väldigt ofta är det faktiskt oförstående till HUR. Tänk också på att uttalar du minsta hot så ska du genomföra det. Whatsoever.
Om E säger att du är knäpp så kan du då...för mig hade det varit lite beroende på hur det sett ut innan etc samt min egen toleransnivå. Budskapet är detsamma men vägen dig är lite annorlunda. Då skulle man kunna argumentera att jag är oförutsägbar förstås men jag tror att nyanserna är av godo så länge som budskapet är detsamma.
ojdå, så säger vi inte till varandra här hemma. Man kan istället säga "oj vad jag älskar dig min pussgurka" och så börjar du pussa henne och skoja. Hur kan man säga mer - vad är ok? ojdå, så säger du inte till mig och jag säger inte så till dig. Om du inte kan bete sig som folk så kan du inte vara bland folk. Om hon av någon anledning är upprörd så får man ju bekräfta att man får vara upprörd och föra fram sitt budskap, men att man inte får säga vad som helst. Man får dock tänka vad som helst.
Jag hade kört rummet ändå och systern hade fått göra annat en stund.
Gällande bilen så hade jag direkt stannat den och sedan hade bilen inte gått längre innan de slutade. Ta med en bok och sitt cool...
För övrigt när gäller saker som inte kan hanteras på en gång så beskriver Anna utförligt i dagistråden som var bland länkarna. Såg du det? Det med gottgörelse är mycket bra.
Japp, jag hade tänkt bok och pokerfejs. Tänk saklighet och nollställd.
Japp, det är du som borstar. Föräldrar borstar tills de är x ålder och du får gärna borsta själv när jag är klar.
Får lite känsla av att humor och bus kanske kommit bort bland irritation? Var lite galen och försök hitta tillbaka till humor och bus tillsammans. Har man roligt tillsammans så är det bra mycket lättare att samarbeta.
Vad tror du?
Kram
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Vi har haft ett par riktigt trevliga dagar hemma hos oss, faktiskt
Jag bestämde rakt av i förrgår att nu kan man borsta tänderna själv (eftersom jag ju vet att de kan) och protester och dyl besvarades med att "du kan komma ut från toaletten då du borstat tänderna" och sedan dess så har det inte verit minsta problem, de har tom själva hämtat tandborsten utan att jag bett dem
På fm hade jag dock några incidenter med Emma som slog systern, satt och slog i porslinet och var allmänt ohyfsad etc etc Hon blev avvisad ett par gånger och till slut sade jag att jag var hemskt ledsen men att barn som uppför sig så kan jag inte ta med mig till lekplatsen för att åka rullskridskor (något som var inbokat) osv hon blev då riktigt ledsen, inte arg utan bara väldigt ledsen så jag fortsatte som om jag inte hunnit avsluta meningen och sade att hon skulle få en chans att visa att hon kunde uppföra sig och följa med till parken. Snabbt som ögat plockade hon ihop alla sina grejer, bytte kläder, åt upp hela lunchen snabbt och var som en solstråle resten av dagen. Där blev jag lite orolig att jag mjuknat för fort och att hon alltså skulle börja bråka igen men hon fattade tydligen att det var allvar...
Angående bilen: precis så gjorde jag innan, att jag stannade och väntade ut, satte på redion på högsta volym för att överrösta skriken. Skall börja med det igen.
då hon blir förvisad skall jag då kräva att hon sitter på sängkanten eller e det OK att hon leker?
Angående humorn så har vi mycket roligt ihop, dels för stt vi är mycket tid tillsammans, de har 5 tim skoldag, och dels för att de är väldigt roliga och lättroade ungar, vad vi än hittar på så tycker de att det är kul, men jag erkänner att jag haft svårt att se det lustiga i de situationer som många gånger uppstått, det känns lättare nu då jag ingriper i tid, innan jag e svinförbannad och kokar inombords. 8)
Jag bestämde rakt av i förrgår att nu kan man borsta tänderna själv (eftersom jag ju vet att de kan) och protester och dyl besvarades med att "du kan komma ut från toaletten då du borstat tänderna" och sedan dess så har det inte verit minsta problem, de har tom själva hämtat tandborsten utan att jag bett dem
På fm hade jag dock några incidenter med Emma som slog systern, satt och slog i porslinet och var allmänt ohyfsad etc etc Hon blev avvisad ett par gånger och till slut sade jag att jag var hemskt ledsen men att barn som uppför sig så kan jag inte ta med mig till lekplatsen för att åka rullskridskor (något som var inbokat) osv hon blev då riktigt ledsen, inte arg utan bara väldigt ledsen så jag fortsatte som om jag inte hunnit avsluta meningen och sade att hon skulle få en chans att visa att hon kunde uppföra sig och följa med till parken. Snabbt som ögat plockade hon ihop alla sina grejer, bytte kläder, åt upp hela lunchen snabbt och var som en solstråle resten av dagen. Där blev jag lite orolig att jag mjuknat för fort och att hon alltså skulle börja bråka igen men hon fattade tydligen att det var allvar...
Angående bilen: precis så gjorde jag innan, att jag stannade och väntade ut, satte på redion på högsta volym för att överrösta skriken. Skall börja med det igen.
då hon blir förvisad skall jag då kräva att hon sitter på sängkanten eller e det OK att hon leker?
Angående humorn så har vi mycket roligt ihop, dels för stt vi är mycket tid tillsammans, de har 5 tim skoldag, och dels för att de är väldigt roliga och lättroade ungar, vad vi än hittar på så tycker de att det är kul, men jag erkänner att jag haft svårt att se det lustiga i de situationer som många gånger uppstått, det känns lättare nu då jag ingriper i tid, innan jag e svinförbannad och kokar inombords. 8)
Mamma till tvillingarna Emma och Sara f?dda 040712 i v.36+4. Kur paborjad 7/1-05 och sedan dess sover hela familjen gott!
Vad härligt att höra att ni fått en så mycket bättre kommunikation!
Förvisningen är inget straff, bara en konsekvens av att man inte kan vara bland folk om man envisas med att slå på dem, skrika åt dem eller på annat sätt göra illa folk. Vad man gör när man då är för sig själv har vi överhuvudtaget inte med att göra. Hon får slå på kudden eller leka med sina grejor, vad hon nu har behov av. Men bland folk kan hon inte vara så länge hon gör dem illa - är ju själva poängen. Konsekvens, alltså - inte straff.camilla skrev: då hon blir förvisad skall jag då kräva att hon sitter på sängkanten eller e det OK att hon leker?
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Va bra! Det var ungefär så jag tänkte... Nu kör jag vidare på detta sätt. Idag duschade de helt själva för mamma var ju såå ootroligt trött såå hon kunde bara ligga ned på soffan 
De har gjort sina uppgifter, städa toaletten, dammsuga rummet och ge mat till katten och sköldpaddorna och man märker att de tycker det är ganska roligt att vara såå stora.
Hör av mig då jag stöter på nästa problem, so far soo good 8)
Camilla
De har gjort sina uppgifter, städa toaletten, dammsuga rummet och ge mat till katten och sköldpaddorna och man märker att de tycker det är ganska roligt att vara såå stora.
Hör av mig då jag stöter på nästa problem, so far soo good 8)
Camilla
Mamma till tvillingarna Emma och Sara f?dda 040712 i v.36+4. Kur paborjad 7/1-05 och sedan dess sover hela familjen gott!