Soc.del. och olika tankar/åsikter om fostran

[Agnetha84]

Jag är lite nyfiken på hur andra ser på den sociala delaktigheten. Går ni enligt ålder eller barnets utveckling? Jag har nämligen en dotter på snart 10mån som är ganska sen gällande utvecklingens alla aspekter (utreds av orolig mamma). Hur får man till den sociala delaktigheten när man har en tös som inte förstår något vidare än eller "kan" göra så värst mycket. Skall jag då hålla den passiv? Jag brukar ibland visa med tex att styra hennes hand. Börjar det låta som jag tvingar på något och bara gör det til len besvärlig sak?
När det "skall vara" 20min pass social delaktighet, skall det alltid vara samma syssla vi utför? Eller hur skall jag se det för min 10månaders? Jag är själv uppostrad enligt principen "barns jobb är att leka", så jag har hamnat lära mig den svåra vägen.

Det andra jag funderar över kanske inte hör hit alls, men jag skulle gärna vilja höra hur andra gör när det gäller uppfostran. Jag och pappan är VÄLDIG olika gällande..ja nästan ALLT (ibland undrar jag hur detta förhållande blivit till ). Hur får ni anrda olika tankar gällande barnafostran att gå ihop?? Samma fråga gällande hemuppgifter. Min sambo är VÄLDIGT ointresserad att delta. Kan man skola om??? Inget får vara strukturerat och "regler" får inte finnas (t.ex. man talar inte i mobil vid matbordet osv..basic stuff) det gör allt så begränsat tycker han. Har länge haft på känn att detta inte är hållbart i längden, men har lite svårt att ge upp. Dock är det ju så att andra kan man inte ändra på, endast sig själv


Nu kom det mycket personligt med, men jag vill gärna ha andras synpunkter och kanske ideér a la "hur lösa problemet".

[inger]

Jag har gått efter utveckling. Mitt ena barn gick inte förrän vid två års ålder, så han fick prova på att dammsuga senare än sin syster som kunde prova vid ett års ålder. Diskningborde väl funka bra för din dotter. Även om ni har diskmaskin så brukar det ju finnas lite som behöver handdiskas. Sonen älskade sitta på diskbänken och hjälpa till och den sysslan kan man dra ut på. Likaså steka saker i pannan ihop med förälder, och dra ut kläderna ur tvättmaskinen.
Fortsätt du att styr med hennes hand, se det som att du visar leder och hjälper henne.
Tror att det kan vara bra med samma sysslor som återkommer i social delaktighet. Barnet känner igen sig.

Din sambo har jag svårt att uttala mig om. Du har nog svaret själv när du skriver att man bara kan ändra sig själv och inte andra.

Barnafostran i egentlig bemärkelse bedriver man inte förrän barnet kommer in i trotsen.

Rekommenderar dig att köpa eller låna Barnaboken.

[chokladkaninen]

Hej!

Jag tror att det är ganska vanligt att den ena parten inte är lika intresserad av rutiner, regler och struktur och bara ser det som en extra-börda, inte som ett hjälpmedel. Oftast är det ju den parten som inte går hemma som har den typen av invändningar... Mitt argument har alltid varit att om du inte tycker att det system jag har tänkt ut är bra så måste du ha ett konstruktivt motförslag att komma med, så att vi kan diskutera/förhandla sedan. Att bara kritisera utan att presentera några egna idéer gillas inte här. O:)

Och du - min man var inte heller van vid hushållsarbete när vi träffades... men han har intellektuellt kommit att acceptera att sånt arbete är lika mycket hans uppift som min, och gör nu sin del utan att knorra. Så jag vill faktiskt gå emot den gängse visdomen att man inte kan ändra på andra än sig själv. Det kan man visst! Frågan är bara om det är värt besväret - så det får man ju fatta någonsorts beslut om, hur man än gör.

[Agnetha84]

Jag tänker liksom framåt i tiden då jag talar om fostran Inte att vi nu börjar fostra dottern, men att vi är mer förberedda...och har samma linje/åsikter. Är hälsopromotör och vill se på allt med förebyggande ögon. Kanske jag ändå är lite tidigt ute när jag diskuterar sådant med sambon??
Sedan vet jag itne hur länge det bara är att vänta att den andra skall inse detta. Lite bättre är det ibland, men är så svårt att kräva att det skall vara på mitt sätt typ "vill du vara med mig så fungerar "allt" såhär. Då tar jag ju inte honom i hänsyn. Men han skall ta mig???? För just nu så fungerar väldigt lite. Vi är mer två nästan skillt (jag och dottern och sedan han för sig)levande under samma tak. Jag värderar gemenskap, vi jobba tillsammans, rutiner, tradition, äta tillsammans osv. Han ser inte något av dessa som viktigt. ja tradition kanske, med sina egna släktingar..inte med mig!!!!!

[TorsMamma]

All soc. delaktighet måste ju anpassas efter barnet så anpassa det så det passar er. Det viktiga med det hela är att barnet ÄR MED. Ibland lite passivt, ibland lite aktivt. Beroende på humör och tålamod. Sitta i vasken brukar vara poppis för nästan alla.

Ang. olika mammor och pappor...

Här hemma var vi jätteöverens om hur vi skulle vara som föräldrar, INNAN jag blev gravid! Sen läste jag BB under graviditeten och ändrade mig... Sen ändrade jag mig igen osv... MIn man har varit snäll och låtit mig ändra mig, kört mycket på "sin grej" och låtit mig köra min grej.

Han har gått på "active parenting" kurs och tyckte den var så där, var nog riktigad till större barn än vad vi hade samt att vi liksom redan hade det mesta på plats redan.
Men vi har haft lite samma regler här hemma, har man synpunkter får man göra det själv typ. Vi läser i BB lite tillsammans. (eller JAG läser BB och hänvisar vissa kapitel till min man) och ibland ger jag honom trådar på forum här att läsa för att få lite info om hur vi kan hantera situationen.

Det är OFTA som jag lagt fram ett problem till mannen och sagt ta fram en handlingsplan för detta. Du har 1 vecka på dig. Sker det inte så har jag tagit fram en som han helt enkelt får leva med och stötta. Kan man inte komma med något bättre själv så kan man hålla sina åsikter för sig själv... Kanske tufft men funkar bra hemma hos oss. Jag i min tur håller tyst om andra saker som jag kan mindre om.

På samma sätt tänker jag inom barnafostran, det är lätt att säga vad vi INTE vill att våra barn skall göra. Men svårare att säga vad vi vill att de gör istället!

Mitt bästa exempel..

Tänk INTE på en elefant med rosa öron och ljusblå stövlar!

- Vad såg du framför dig? japp, Elefanten!

TÄnk INTE på ett barn som hoppar upp och ner i soffan!

- Vad tänker du på? Barn som hoppar i soffan!

så, sitt ner i soffan!

(barnen sitter i soffan, visst?)

Hjärnan kan inte processa ordet INTE så varför använda det mer än nödvändigt?

Säg VAD du vill ha istället för vad du INTE vill ha är vårt motto i familjen. Detta kör vi med stenhårt även oss vuxna emellan.

[Agnetha84]

Tack för svar och inser att jag borde ha vetat mer och antagit midre..innan.

[Agnetha84]

Jag märkte först nu att jag inte nämnt nåt om sambons aspergers diagnos.
Jag har läst en hel del men känner ibland att jag itne riktigt får grepp om saken. Känns som om det hela är så brett och diffust. Fick även tips om en bra bok men jag har inte nu haft råd att skaffa den. Undrar om någon har erfarenheter att komma med, möjligtvis tips om hur mycket man kan kräva och vad man kan förvänta sig av en med aspergers? "Symtomen" kan variera mycket, gäller samma för funktionsförmågan och hur personen kan sätta sig in i saker???

[inger]

Alla individer är olika.
Min pojke fick diagnosen klassisk autism vid tre års ålder.
Senare tillägget utvecklingsstörning. Vi dnio års ålder fick han utvecklingsstörningen borttagen och läser nu in grundskolan i en grupp med jämnåriga barn som har diagnosen högungerande autism/asperger. Inte helt lätt efter tre år i särskola kan jag säga.
Personalen där ifrågasätter nu om min pojke verkligen har klassisk autism.
Varför skriver jag detta.
Jo för att jag tror inte att någon av dessa diagnoser adhd/asperger högfungerande autism är något som man en gång för alla kan fastställa hos ett barn eller hos en vuxen.
Jag kan utifrån min pojke säga något om vad jag tror att din sambo behöver.
Han behöver struktur och tydlighet och viss fyrkantighet. Jag tror att det är bra att du visar leder och hjälper här. När det gäller barnafostran så får du berätta konkret och praktiskt vad det innebär i er vardag. Jag tror att du måste vara beredd att se dig själv som ledare för er familj, då personer som fått den här diagnosen tenderar att ha svårt att se helheten.

Många barn och vuxna som fått de här diagnoserna som jag inte tror är en gång för alltid fastställd sanning om personen, har blivit hjälpta av kostomläggning.
Vår pojke äter glutenfritt och vi är restriktiva med mjölkprodukter.
Många har blivit hjälpta av en diet fri från gluten, mjölk och soja då personer som har fått de här diagnoserna i grunden kan ha svårt att bryta ner vissa ämnen.
Det finns barn som med hjälp av alternativa metoder inte längre uppfyller kritieriena för diagnoserna inom autismspektrat.
Vi har i vårt arbete med vår son haft god hjälp av homeopati, men då har vi också haft en mycket seriös homeopat med egen erfarenhet av autism i familjen.

Läs gärna mer på forumet alternativa metoder som inte är ihap.
Jag har också ett boktips, Barnet i glaskulan redigerad av Birgitta Rubin.
Läs särskilt berättelsen om Benjamin där. I den berättelsen får man verkligen upp ögonen för att det här med en diagnos inom dessa spektran verkligen är en färskvara och inte för evigt beständig.

[inger]

Det andra jag funderar över kanske inte hör hit alls, men jag skulle gärna vilja höra hur andra gör när det gäller uppfostran. Jag och pappan är VÄLDIG olika gällande..ja nästan ALLT (ibland undrar jag hur detta förhållande blivit till ). Hur får ni anrda olika tankar gällande barnafostran att gå ihop?? Samma fråga gällande hemuppgifter. Min sambo är VÄLDIGT ointresserad att delta. Kan man skola om??? Inget får vara strukturerat och "regler" får inte finnas (t.ex. man talar inte i mobil vid matbordet osv..basic stuff) det gör allt så begränsat tycker han. Har länge haft på känn att detta inte är hållbart i längden, men har lite svårt att ge upp. Dock är det ju så att andra kan man inte ändra på, endast sig själv


".

Nu kom de thär citatet av dig i en helt annan dager när jag fick veta att din sambo har asperger. Mobilen vid matbordet, där får du nog ge vika.
Man får kompromissa. Personer med asperger/högfungerande autism kan ofta ha en överkänslighet för intryck i vardagen och vara helt slut efter en vanlig dag på jobbet. Det beror på att sinnesintycken är mycket starkare än hos vanliga. Min son hade förut ont i håret när man klippte honom och ont i naglarna när de klipptes.
Gunilla Gerland har besrkivit hur hon hellre tar ett bad än duschar för att det kan kännas för starkt med strålarna från duschen.
Tror att din sambo måste ha tid i lugn och ro och mycketn för sig själv tid.
Jag tror att du också måste bestämma mer än i en vanlig familj.
NU ska Cecilia lägga sig 19 får du säga i stället för vilket schema tycker du att vi ska ha.

Är din sambo bra på någonting i hushållet? Sortera tvätt? Laga någon maträtt?
Jag tror att han måste börja ansvara för sånt han redan kan.
Sen behöver ni två prata öppet om hans aspergerdiagnos och om hur den påverkar honom.

[Agnetha84]

Nej han är inte riktigt bra på något sådant. Han vill inte göra saker och tycker inte jag skall kräva sådant av honom heller.
Funderar nu på dottern. Cecilia är väldigt sen och vi går hos fysioterapeut som anser att Cecilia är överkänslig i hä'nder och fötter. Jag tycker hon ärvt autismen av sin far. Jag VET att hon bara är 10mån, men det finns så MYCKET som tyder på detta. Undrar nu bara när jag kurat Cecilia då hon var 5 mån och kännt att jag aldrig riktigt lyckats. Kan det vara så att det är "omöjligt" med en autistisk. Att kura alltså? Även om det är lindrig autism?

[inger]

Jag har inte varit så insatt i SHN-kuren men jag hjälpte min son att sova hela nätter när han var ett år.
Det har varit skönt att i alla utredningssituationer kunnat svara att han sover sina 12 timmars nätter och när han var yngre även dagslurar.
Han hade mer sömnbehov än barn i motsvarande ålder kan jag se när jag läser på forumet.
Upp till ca 4 års ålder behövde han och sov 14 timmar per dygn.

Så här ska du skilja på din oro för funktionshinder och på själva kurningen.
Läs på om och om igen om kurningen och genomför den som om hon var vilket barn som helst tycker jag.

Det finns en ärftlighet när det gäller autism. Det finns då också mycket man kan göra förebyggande i stället för att oroa sig.

Jag ska leta upp en tråd åt dig som handlar om hur en mamma har arbetat med sin treåring. Återkommer.

[Agnetha84]

Pust säger jag. TACK för svaret och så snabbt. Ja jag oroar och ja, detta har jag hört tidigare, att jag skall behandla som vilket barn som helst. Vilket jag ju gjort..men kanske mina tankar/min oro ställer till problem ibland. Underbart med detta forum. Jag läser så gärna tråden. Väntar med iver. Cecilia är alltså nu 10månader, så en tid sedan kuren är det ju, men hon har nog väldigt svårt med sömnen och sover hela tiden mindre än vad andra kurade barn här på forumet gör.

[inger]

Här är tråden som jag rekommenderar att du läser.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=20401

Återkom gärna sen inne på det forumet som tråden är på så kan vi bolla vidare, gällande tankar kring autism där.

[inger]

Jag skulle också rekommendera att du kurar om, läser på igen och skaffar SHN- boken om du inte redan gjort det.

Om din oro för autsim är befogad så är sömnen själva basen för att hon ska orka med träning och att äta bra av sånt som är bra att äta.

Eftersom sinnesintryck kan te sig så starka för personer med diagnoser inom autismspektrat så finns det ännu större orsaker att få ordning på sömnen.

Här finns väldigt många kunniga människor att rådfråga på kurforum .