Men på sista tiden har han börjat prata mycket om en pojke där som han saknar.
En kväll när han gjorde det var jag ganska trött och jag sa i inte alltför trevlig ton
- Vad är det för märkvärdigt med den där pojken då!
Min son tittade på mig med stora ögon.
- Mamma det är helt enkelt så att jag tänker bara på allt roligt vi haft, sa han i sin mest änglalika ton.
Om jag sagt att jag saknade en arbetskamrat och min man då svarat, vad är det för märkvärdigt med den personen då, hade jag flugit i taket.
Men inte min son som bara högst änglalikt förklarar att han tänker på allt roligt de haft.
Jag har i allafall gjort gottgörelse genom att följa med sonen och ringa på där pojken bor. Tyvärr var ingen hemma eller så hade de flyttat, vet inte vilket.
I mars ska han iallafall besöka sin gamla skola. Den kan ju få finnas kvar inom honom även om han nu går på en bättre skola har jag lärt av detta.
För visst tilltalar man ju ibland barnen på ett sätt man aldrig gör med vuxna...