Mammas dotter skrev:
Hon mår mycket dåligt just nu, hon har många krav omkring sig. Många vuxna som hela tiden talar om minsta fel hon gör. Jag försöker att möta henne och ge henne andrum. Hm...fast nu har jag kanske svarat på frågan själv? Att hon har svårt för att stå för de fel hon gör, för att det är jobbigt när alla hackar på henne? Att det är en frukt av det? Kan det vara så?
Huvudet på spiken, skulle jag säga. Tänk dig själv in i hur det skulle vara att vara ny på jobbet och man vid varje litet misstag eller missförstånd blir utskälld för att man är klantig, hittar på eller är allmänt besvärlig att ha att göra med. Lär man sig ju inte så mycket av. Nog skulle man hellre önska sig att kollegorna visar hur man gör, visar var saker och ting finns, visar på alternativa sätt att ta sig fram och har en och annan historia om hur det var när DE var nya på jobbet och minsann råkade undslippa sig en och annan vit lögn för att inte känna sig alldeles bortgjorda
Och så kan man skratta åt det och fundera vidare på bättre sätt att hantera situationen när man inte får till det precis som man tänkt sig. Tillsammans
Och också inse att en och annan vals kan höra till när man tycker att tillvaron gärna kan förbättras en smula, i vissa åldrar, utan att det för den skull har något med illvilja eller annat att göra.
Har man en bästa vän med sig genom livet så lär man sig oändligt mycket bättre än om de käraste man har klankar ner på en eller vill sätta en på plats. Det är en rätt stor skillnad på förhållningssätt. Utan att för den skull vara det minsta mjäkig. Precis som Inger råder jag dig att låna (eller inhandla) BB och läsa både om Barnafostran, 2-åringen och 9-åringen.
Här följer ett smakprov ur BB om 9-åringen (s. 525ff):
Nio år: Sökaren
Nioåringen är en sökare.
Han söker sig själv, sina kamrater, livets mening, en uthärdlig tillvaro, föräldrarna, ömhet, förståelse, respekt, kärlek, integritet och något roligt att göra.
Inte minst det sista kan vara nog så bekymmersamt.
Nioåringen kan vara en grubblare av rang.
Han kan också vara en dysterkvist i största allmänhet, duktig på att klaga, mindre duktig på att göra någonting åt saker och ting.
Han kan stå glödande på barrikaderna beredd (efter vad det verkar) att till döds försvara sin rätt att vara den han är – nioåringen är ofta invecklad i slagsmål – men efter sina brandtal går han ensam likafullt, med minen hos den som vet att något annat inte var att vänta.
Nioåringen har insett kvaliteterna hos den familj i vilken han lever; i varje fall har han insett sitt eget beroende av tillhörighet, och nu går det prestige i hans lojalitet.
Han och hans kompisar vänder ut och in på varandras familjer, hus, hem, fäders bilar, mödrars egenheter (”Din mamma har lösnaglar!” – ”Det har hon inte alls!”) och det kan bli heta strider. Nioåringen kan bli direkt svulstig i sina skönmålningar. Som hans familj finns ingen på denna jord. Det är inte uteslutet att han bättrar På den genom att uppfinna en stenrik farbror i Amerika.
I detta bär nioåringen sig åt ungefär som den familjefar man kan höra berömma sin fru i alla tonarter på varje fest där inte frun är med. Karln prisar sin lycka, omgivningen tindrar med ögonen och alla förstår att här sitter en man som verkligen älskar sin fru.
Men hemma är samma familjefar som förvandlad och kan inte få ur sig en smekning eller ett enda ord av uppskattning; i stället gnäller han och klagar, surar och demonstrerar, suckar och stönar.
Mången förälder som lyssnar till sin nioårings missnöjda klagan över de flesta sakers tillstånd skulle häpna, om hon eller han kunde höra nioåringen på bortaplan.
Nioåringen tar sällan strid mot auktoriteten. I stället förintar han den. Som ingen annan kan nioåringen konsten att se rakt igenom den vuxna – förälder eller lärare - med isande likgiltig blick.
Detta att frysa ut folk är en hobby som nioåringen utvecklar framgångsrikt. Tyst terror har han aldrig tidigare ägnat sig åt på det sätt som nu: systematiskt och för att uppnå visst syfte.
Nioåringen kan vara en svår mobbare.
Nioåringar är mästare på att reta varandra, och den lilla flicka eller lilla gosse som hittills klarat sig utan att ta till våld gör det knappast längre. Förr eller senare brukar nioåringen bli tvungen att handgripligen försvara sig. Det är inte alldeles ovanligt att nioåringen störtar hem från skolan storgråtande. Eller önskar att han kunde göra det.
Nioåringen är också en ordvässare.
”Jag är större än dej”, säger första nioåringen.
”Lär dej snacka svenska innan du säjer nåt”, fnyser andra nioåringen (med bultande hjärta). ”Större än du, heter det, upplysningsvis.”
Första nioåringen förintad.
Vilket kräver hämnd.
Nioåringen ser framåt. Vad som händer i dag intresserar honom inte lika mycket som det som kan hända i morgon. Inför morgondagen står han med blandade känslor. Dels hoppas han naturligtvis att det ska bli bättre. Dels är han djupt orolig.
Han har en fallenhet att ta ut bedrövelserna i förskott och kan anfäktas av ren ångest att glömma det ena eller det andra eller gå miste om det eller detta.
Han griper sig inte den nya dagen an med åttaåringens frejdiga frimod utan i bästa fall med ett slags misstänksam hoppfullhet.
Nioåringen kan så till den grad förutse sitt misslyckande, att han blir ur stånd att glädja sig åt framgången.
Ska han ha prov i skolan, är han övertygad om att han kommer att göra bort sig katastrofalt. Får han då mot förmodan alla rätt, är det – inser han – bara en tackling av makterna: det är meningen att han ska tro sig vara På den säkra sidan, och sedan ska makterna slå till när han är som mest oförberedd På katastrofen. Därmed trillar han ännu längre ner i helvetet, vilket storligen gläder makterna!
Nioåringen uppvisar inte sällan diverse fysiska krämpor, som har en benägenhet att drabba honom just som han ska diska, läsa läxan eller sopa golvet.
Han måste nödvändigtvis gå på toaletten kolossalt ofta, och särskilt när det inte passar.
Han är ensam, missförstådd och osäker.
Nioåringen befinner sig i en utforskande utvecklingsperiod med dystra förtecken.
Missmodet och oron dämpar hans alerta iver, och hans entusiasm grumlas av verkliga eller inbillade besvikelser.
Han söker sig djupare i världen, livet och sig själv, vacklande vid den avgrunds svarta hål som heter ensamhet.
Nioåringen skulle egentligen behöva sällskap med sig själv som åttaåring.
Han står mitt emellan åttaåringens flaxiga, påhittiga upptäckarlusta och tioåringens fridfulla, balanserade lugn. Vägen mellan de polerna är, som man förstår, en smula krokig. Nioåringen måste helt enkelt stanna upp, och han söker sig inåt och neråt i stället för utåt och uppåt, för att slutligen landa på plats på jorden.
Om åttaåringen var den som skulle se världen, är nioåringen den som världen måste se.
Han måste få vara
någon.
Han behöver inte alls vara så otrevlig som här kanske antyds, inte alls så dyster, missnöjd eller klagande; men vad han än är, kan man saklöst påstå att han
märks.
För nioåringen är ingenting lagom. Antingen är det antingen, eller också är det
inte.
Han kan till exempel gå som ler och långhalm med sin bästis för att plötsligt byta ut honom/henne mot en ny.
Åtskilliga tragedier utspelas bland nioåringar som utan ett ord överger varandra, och de är inte särskilt angelägna om att reda ut saker och ting utan den övergivna får stå där, ratad, avskydd, utfrusen.
Därför bör nioåringen enligt min mening inte hänvisas till kamratumgänge mer än någon timme om dagen. Enligt vad jag förstår orkar han inte med den värld han själv gör hård.
Ty han är känslig, den lilla sökaren, och hans missmod och hans oro ligger nära förtvivlan ibland: han måste
duga, och han tror inte han gör det.
Det är inte ovanligt att nioåringen förhöjer sitt värde i kompisarnas ögon genom att på oärliga vägar förse sig (och dem) med pengar och/eller godis.
Man bör inte utmana ödet genom att låta pengar ligga framme, och man bör inte göra sig några illusioner om sin lilla ängel: i den här åldern stjäl man inte av nöd eller för spänningen utan för att visa att man kan något och är något.
Nioåringen är av sprödare eller i varje fall dystrare virke än den tuffa, frejdiga åttaåringen, och hans så kallade misstag bör bemötas som just misstag.
”Oj då, råkade du ta den där femtiolappen? Det ska du nog inte göra. Jag behöver mina pengar. Förstår du det?”
Man kommer längre med takt, finkänslighet och saklighet än genom att riva upp himmel och jord och dundra moral, och de straff nioåringen beskärs bör vara enkelt och logiskt konsekventa (se ”Hur man gör – om man så vill”).
Nioåringen dömer lätt ut sig själv. Får han då höra att han är en tjuvaktig skata eller en slöfock eller en lögnhals, kan det knäcka honom. Inte så att han trotsar, utan snarare så att han inser att det inte är någon idé att anstränga sig – allt är ändå hopplöst. Eftersom alla förväntar sig det värsta, kan han ju lika gärna uppfylla deras förväntningar.
Hellre än att till exempel skälla honom för slöfock som aldrig städar kan man – efter att fruktlöst ha tjatat på honom – låta vardagsrummet eller köket förfalla, TV:n drunkna belamrad eller hallen korka igen. Det krävs nerver att stå ut, men till sist klagar nioåringen. Då kan man med glimten i ögat urskuldande förklara: ”Jag tänkte vi kanske skulle
sluta städa. Vad tycker du?”
Båda vet vad det betyder, och några domedagspredikningar behövs inte.
En uppenbar lögn är ett misstroendevotum, och hellre än att slå ner På nioåringen och stämpla honom som lögnhals bör man syna hans bristande förtroende i sömmarna.
Nioåringen är inte svår att ha att göra med, om man bara kan få honom att förstå att man verkligen står på hans sida, som hans vän.
Mötet, ömhetsbetygelsen och det dagliga skrattet ger ett gott och växande förtroende.
Och humorn är ett universalmedel.
Nioåringen är en sökare. Man kan inte ge svaren åt honom. Men man kan vara hans vän.
Är så rädd att något jag säger och gör ska skada barnen för livet. Har själv fått utstå en hel del nämligen. Kanske det i sig gör att jag tassar på tårna för mycket...samtidigt som jag kan vara alltför hård mellan varven (för att visa att det är jag som bestämmer). Men jag vill inget av det. För jag har själv fått växa upp så...fått höra att det är mamma som bestämmer och att jag inte har någon talan, när det kommer till kritan...Usch! Jag vill att mina barn ska känna att de har sin fria vilja och att de känner sig uppmuntrade till att vara sig själva. Jag vill att de ska vara fria och trygga. Inte nedtryckta och osäkra. Hur ska jag kunna ge dem denna värme jag önskar, när jag känner mig nedtryckt och osäker själv? Kan någon snälla ge mig ett svar på det?
& Lilltufsan född feb -06