Hej Torsmamma och tack för ditt snabba svar!
Jag har märkt att det oftast redan hjälper lite att skriva till er. Man vet: Nu ska jag hitta en väg ut, nu ska allt vänder sig till det bättre.
Igår kväll har jag tydligt märkt att det är främst den saknande attityden som saboterar allt. Lilla F sover ju fortfarande med oss i samma rum och då jag gick och lade mig igår kväll då lyckades jag väcka henne bara av att jag fanns i samma rum (och var orolig om hon återigen skulle vackna så många gånger). Hon stannade vaken i en timme och fick flera ramsor tills hon äntligen sov om. Som akutåtgärd flyttade jag själv till ett annat rum så att hon kunde sova ensam. Det kändes genast bättre. Jag visste att hon verkligen störde henne med min oro. Och hon sov hela resten av natten utan uppvak! Så jag beslöt att nu var det dags för egen säng och syskonrum. Idag började vi med att bygga upp sängen och imorgon ska hon sova tillsammans med storebror. Den här natten sover hon ensam i vardagsrummet, i alla fall inte längre tillsammans med en alltför tveksam mamma.
Tack också för länken! Precis så kände jag! Man kan känna paniken växa om man inte kan hjälpa barnet precis därför att man är rädd för att inte kunna gjöra någonting. Idag har jag försökt lugna mig och återvinna den känslan att allt är ok och att hon får allt hon behöver. Men fortfarande är jag inte lika säker som jag var förut. Före den här krisen kunde jag gå in och ut i hennes sovrum för t.ex. hämta någonting och var inte rätt att väcka henne alls. Men den här säkerheten har jag inte återvunnen än. Men jag jobbar på att hitta den igen.
Som handlingsplan har jag bestämt mig att göra så lite som möjligt, dvs. jobba bara med ramsan när hon vaknar och samtidigt bli lugn och inte oroa mig för någonting.
Jag tror att mycket av den här krisen beror på att jag stressade mig själv den senaste veckan, dumt nog. Min man fick jobba över mycket den där veckan, jag var ensam med barnen hela dagen och fick nattar dem utan pappa, också lillans förkylning, därpå fick jag en diagnos från läkaren att hon utvecklades lite långsamt och att hon känske inte var helt frisk (min inre röst säga egentligen inte att hon är allvarligt sjuk, men läkaren lyckades i alla fall oroa mig först). Detta ska inte låter som ett klagande, bara som en förklaring (för mig själv) hur det kunde hända att vi fick en sådan sovdesaster.
Angående maten: Ju det har du rätt i, tror jag. Lillan åt inte mycket dessa dagar hon sov så dåligt. Men nu på helgen när allt känns lite bättre har hon ätit mer, mycket mer kan man säga. Jag har också tillsatt mer ölja till maten och på kvällen åt hon hela grötportionen igen.
Angående ålningen: Ju, det är ett problem (se ovan). Hon rör sig entligen inte mycket, kan inte vända sig än och åla inte heller. Det gör också att hon snabbt blir frusterad nu när hon ensamleker. Hon tycker det är tråkigt att ligga på rygg och inte kan vända sig, och liggandes på magen orkar hon inte hålla upp sig på armarna alltför länge. Så där tycker jag verkligen att hon behöver träna mera.
Angående schemat: Hon har fortfarande 15 timmar sömn på schemat, men sover faktist oftast bara 14,5, eller även lite mindre. Men jag ska fortfarande erbjuda 15 timmar.
Tack Torsmamma för tipps och råd (mitt i prick som alltid
)
Jag tror vi är på rätt spår igen och ska förhoppningsvis (säkert ska jag bättre säga) hitta tillbaka till den goda sömnen som fanns förut!
Conny
P.S.: För att undvika nya tvivlar när syskonen ska sova ihop: Ska det bli problem av att lillan lägger sig och går upp en timme tidigare en storebror? Jag tänkte ha det så här så länge jag ammar på morgonen, så att lillan kan äta i lugn och ro innan storebror går upp. Hittils har vi ju inte stört storebror under natten och nu ska det vara morgon för lillasyster, medans han fortfarande ska sova. Senare ska dem har samma sovtider förstås.
Jag känner egentligen inte att det är något fel med nytt dagschema, men konstigt att hon nu vaknar efter 45 min (gjorde hon annars bara under dagslurarna) och att jag inte kan lugna henne med ramsan. Ska jag då inte bekräfta, eller hur? Men man ska ju ha sista ordet. Vad är det som är fel? Man ska ju ser framsteg och inte baksteg i processen ...
Skulle det kunna ligga något i det?
För även om hon inte skulle vara strukturellt övertrött, om man säger så, så kan hon ju bli det genom lite skarvar och strul nu medan du sätter schemat. 
Så jag skulle nog ändå rekommendera ett schema med "rätt" sömnmängd - i kombination med lite mer tålamod! 
