till er. bibban2009 skrev: Nu ligger den ena och tittar på den andra. Som har somnat. Med alla kläder inkl skor.
Somnat med kläder och skor på, menar du 
Men du kör vädjande-taktiken, vad jag förstår, och den funkar inte särskilt bra på - ursäkta - små bortskämda barn, som lärt sig betrakta vuxenvärlden som en enda stor serviceinrättning.
- sanningen. - i Barnaboken. Gå via registret. Det finns massor 
O:) Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Jag har verkligen försökt. Det har jag. Men nu är det värre än vanligt. Storasyster bryter ihop hela tiden, flera gånger i timmen. Gråter och gråter och gråter. Hon är helt trött av allt gråtande och vi orkar inte lyssna på denna gråt.Ta med barnen i allt detta praktiska.
Det behövs inga listor eller scheman, men bjud in dem i livet, det verkliga livet!
Här är det tjafs om allt ändå. Fastän jag har försökt att tagga ned och "bara vara" lite mera.När barnen är med och känner sig behövda försvinner mycket av det andra tjafset av sig själv.
Mig har det hjälpt att behandla gråten på ungefär samma sätt som ilskan. Jag bjussar mer än gärna på en kram och ett knä, men det brukar inte vara det som efterfrågas, och då gäller samma för ilsken gråt som för skrik och slag. Man får GÄRNA vara ledsen och arg och tjonka av sig när det behövs. Det behöver vi alla nu och då. Men man får göra det i enrum, så att inte alla andra ska behöva utsättas för skriket. Sedan kommer man tillbaka när man är färdigskriken. Rakt, sakligt och konkret. Så småningom inser gråtarna, likväl som skrikarna, att det är roligare att umgås på annat sätt. Och det har de lärt sig utan straff, skuldkänslor eller manipulation. Helt enkelt genom att det sociala umgänget minskar drastiskt om man ska gråta i tid och otid. & Lilltufsan född feb -06 Men när kan man förvänta sig att barnen ska kunna ta på sig till exempel utan tjat. Jag skulle mycket väl kunna visa och leda varje gång vi ska gå út, men då får de ju lite det de söker; att någon tar på dem kläderna. Vi har varit inne flera helger på raken nu, för barnen tar inte på sig kläderna. MÅSTE vi gå ut av någon anledning, så hjälper vi dem på med alla kläder och då kommer vi ut. Men om vi ska ut bara för att vi ska ut, tex på uppfarten och skotta eller ta en ta en promenad eller åka pulka, då har vi sagt att nu ska vi gå ut. Sen händer...ingenting. Vi har inte kommit ut på säkert tre helger, för att vi inte har hjälpt dem att ta på sig. Maken och jag har varit ute i skift, men efter ett par timmar, så har vi tröttnat och då är det oftast dags att laga mat eller något.Ewa skrev:Eller handen om handen. Glatt och sakligt innan man blir för sur. Eller så gör man som på somliga håll och tjatar tjugo gånger och blir tvärsur till slut. Mycket lättare och trevligare för alla att man går fram till barnet och VISAR och LEDER istället för att tjata för döva öron.
), dammsuga och torka golven, tvätta två tvättar... Och sedan kanske vi ska se vad vi kan göra av alla snöklossar ute. Vad kan man bygga av dem tro? :-k " Och vips så har man glömt att man skulle kivas om påklädning och i bara farten är första ungen ute och den andre snabbt efter. & Lilltufsan född feb -06 Jo, antingen hänger alla i hallen och det händer ingenting eller så är det massa hejarop om hur kul det är ute. Eller så fortsätter de med sin verksamhet och så kommer de och frågar; skulle vi inte gå ut? Jo, när ni har tagit på sig. Sen har de försvunnit igen. Att jag skulle "hota" med städning eller liknande är inte att tänka på, då ska jag organisera upp sådana saker mitt i utgången. Det är inte så att de hänger med för att någon säger så, om de inte vill själva.Ewa skrev:Vad händer hemma om de inte klär på sig?
Har de möjlighet att leka vidare, pyssla med något som tar uppmärksamheten från allt annat kul som finns att upptäcka i livet? Och vad händer om alternativet till att inte gå ut blir att städa toaletten (kanske dåligt exempel för det är mina ungars favoritsyssla
Det är det INGA barn som är 8) Det är ett ständigt pågående och högst medvetet arbete, en livsfilosofi, som gör att barnen (oftast) inte ifrågasätter rutiinerna. Och NÄR de ifrågasätter (vilket tillhör livets gång att göra både nu och då) självklart inte själva bestämmer när och om någonting ska göras i sådana här självklara situationer som har med vardagens rutiner att göra. Det bestämmer JAG. Och genomför även de gånger det blir protester. Självklart och utan förebråelser eller tjat. Jag påminner en eller två gånger, sen görs det med handen om handen om så behövs. Sedan kan man agera som att det är de själva som utfört handlingen. Men att det skulle vara upp till barnen om vi kom ut, fick städat, lagat mat eller inte. Ja, det finns inte. Där är jag ledare och tar mitt ansvar som sådan. Om det kan du läsa mer i BB, Fostransdelen, om andan faller påbibban2009 skrev: Men inser samtidigt att dessa råd kanske inte funkar på mig och mina barn. Som inte gör på ett sätt bara för att man säger si eller så.
& Lilltufsan född feb -06