Vår dotter kan ibland, som idag och nu för stunden, få helt upp-och-ner-vända långlurar. Hon vaknar som efter en dröm och är LEDSEN, så ledsen. Förra gången, två veckor sedan gick jag upp och ramsade och tycktes då väcka henne och göra det etter värre. Då blev hon HYSTERISK och jag gick in och tog upp henne i mörkt rum, hon gick knappt att trösta i min famn (är ju inte van vid den på det sättet ju). När hon lugnat sig la jag henne o ramsade ut, glatt och tryggt. Hon lugnade sig men sedan kom gråtattackerna i omgångar i ca 20 minuter tills det var dags att plocka upp. Vi väntade tills hon var lugn och tyst i nån minut, och tog då upp enligt riktigt GLAD tradition.
Så idag, samma sak. 30 min in på luren. Idag tänkte jag att jag inte skall störa i onödan. Smög in och klappade henne på huvudet, hon verkade sova så jag gick ut trots att hon snyftade en del, tänkte hon hittar lugnet snart. Men icke, hon har fått STORA gråtattacker i omgångar nu i 40 min. Jag har husljudat, småpysslat, har på musik här nere. Har påmint ett par gånger, högt och tydligt att "du kan detta, allt är bra och nu kan du somna om så gott". Sen fortsatt med mitt. Men attackerna har kommit och gått. För tio minuter sen "fick jag lite nog" och gick upp och gav en snäll men bestämd "nu får det vara bra"-ramsa "somna nu så gott, det kan du."
Dessa tillfällen är så sällsynta och känns så konstiga. Jag KAN ju detta och hon KAN ju detta, utan och innan, har aldrig sovsvårigheter eller uppvak annars. Sover hela vägen fram till klocka på nätterna och hela lurar.
Kan jag göra något mer eller missar jag något tro?
Kram i förväg!
om du är med. 
