, länge sen sist....är här inne och läser då och då men har inte skrivit nåt på evigheter. Nu behöver vi lite infallsvinklar. 
Det är nämligen så att våra barn aldrig är tysta.
Och nu skojar jag inte....man ska väl akta sig för att prata om normala och onormala saker men ibland uppfattar vi som att deras pratande nästan är tvångsmässigt, som om tystnaden är farlig. Det är så tråkigt, många stunder p-r-a-t-a-s sönder helt enkelt. De missar ibland själva upplevelsen kan jag tycka. Ni måste förstå att jag inte skulle ta upp detta om jag inte tyckte att det näst in till är avvikande.... 
Visserligen är vi en pratsam familj, men detta går oss nästan över huvudet! Det finns inte kapacitet att ta in hur mycket information som helst och även om man vill lyssna/ge respons så går det bara inte rent fysiskt! Vi har ju ett liv som pågår runt omkring oss också. Vi försöker regelbundet säga "lugn, nu får du vänta till dess att jag har gjort detta färdigt så att jag kan titta/höra ordentligt, kommer strax" och liksom få ned frenesin. Även under social delaktighet så går truten i ett så det är liksom inte det att de lämnas åt sitt öde.
Det är främst stora killen, men även lillebror är en pratkvarn. Faktum är att de tävlar om att få prata, t ex på kvällen när de gått och lagt sig (delar rum) så kan man höra "nej, nej nu är det JAG som ska prata, jag ska bara säga en grej.....bla bla bla".
Stora killen pratar alltså hela tiden, han referar hela tiden vad han gör om han t ex bygger lego så beskriver han hela tiden bitarna och varför de ska vara där, han kommer och visar och har målande beskrivningar om hur det är tänkt/effekter o.s.v. Jättebra för språket men.... Idag har vi bakat pepparkakor och han pratade oavbrutet om allt och ingenting och allt ska gå så fort så fort. T o m om han spelar dataspel så "refererar" han vad som händer och "kolla här". Och ingen av dem ger sig förrän de har fått en bekräftelse på den senaste kommentaren (vilket oftast blir ett jaha, oj då eller så....). Den upprepas x antal gånger till dess att bekräftelsen kommer.
Vad gör vi för fel? Vi tycker att vi försöker ha SAMTAL varje dag. Att vi tar oss tid att LYSSNA på dessa målande beskrivningar och verkligen fokusera på det åtminstone flera gånger om dagen. Vi delar ofta upp så att någon av oss gör något med dem varje dag, t ex lägger pärlplattor/pussel eller nåt så att man kan umgås så. De har sina sysslor i vardagen och vi har för övrigt inga särskilda problem. Lite trots på lillebror men det är fullt hanterbart.
Det är egentligen bara när den stora ser TV som han kan vara tyst (och knappt då) några minuter. Även när vi läser böcker går det skapligt, då är det lillebror som avbryter och ska fylla i och berätta men det ser jag som positivt och kreativt.
De är kolossalt livsglada, positiva, nyfikna, vetgiriga och självgående så egentligen ska man väl inte klaga men detta är otroligt påfrestande och jag kan se att en del kompisar också tycker att det är lite jobbigt när 5-åringen hela tiden ska prata sönder situationer. Jag behöver väl inte tillägga att de har ett STORT ordförråd....? Det är förstås också kul men.....På dagis tycker de också att de är otroligt pratsamma (även om den yngre är lite mer tystlåten i större grupp och pratar mer på tu man hand) och ibland får både dem och vi helt enkelt säga åt dem att de får vara tysta så att någon annan får en syl i vädret!
Ibland har jag tänkt att det är för våra långa promenader i vagn när de var små då jag gick och pratade med dem mest hela tiden, pekade ut bilmärken o.s.v. De kanske tror att man MÅSTE prata hela tiden?!
Någon som känner igen sig? Tips på hur man kan få ordflödet att minska en aning och ge tystnaden, reflektionen och ron lite plats? Detta är inget nytt "problem" och det kanske kan verka futtigt, man ska ju vara glad för glada barn med stort ordförråd, men det är faktiskt påfrestande och också lite av en social fråga. Förr eller senare kommer ju någon annan att be dem knipa igen med stora bokstäver.
Den frågan fick jag av Anna W vid något tillfälle när jag gnällde lite... 
, tror du alltså att det kan finnas ett sånt samband som det genetiska? 8) Skämt å sido så är jag fullt medveten om detta men även med det som utgångspunkt så går detta utanför ramarna.