Våra barn är inte Våra --- men hur mycket ska man påverka?!

[Lenamari]

Nej, våra Barn är inte våra, utan, som Kahlil Gibran så vist sa, Livets längtan efter sig självt... Men, hur mycket ska man egentligen påverka sina barn i den riktning man själv vill - utan att bli en förälder som lever sitt liv genom barnen och vill uppfylla sina egna önskningar genom dem?
Låter kanske flummigt och luddigt, men...
Jag växte själv upp (född 57) med EN Tvkanal, svartvit, inte många barnprogram... Högsta lyckan var att gå ut i skogen med mamma, pappa och hunden, med fikakorg, upp på berget, plocka mossa inför vinterns Juleljusstakar...
Hemma hjälpte man mamma baka, vika lakan, plantera fröer för vårens tagetes och blåklint... Lyckan och friden var total.
Nu har jag själv en dotter. Inte vill hon gå i skogen! Plocka bär eller mossa! Vika lakan - eller ens baka kakor! Som liten var det väl okej, men nu, vid 9 års ålder - BLÄH! Sitta vid datorn, yes! Kolla på TV och DVD - yes!Leka med kompisar med samma intressen, yea! Streetdance och Cheerleading! Coolt!
Jag uppmuntrar henne givetvis, använder henne i hemmet --- men inte går hon den väg JAG trodde mitt barn skulle gå... Och, ska jag villigt erkänna, det smärtar mig lite...
Hur upplever ni era barn, kontra er egen barndom och era egna "planer" på hur det "skulle bli" när ni själva fick barn? Hur mycket ska man egentligen slita i barnen för att de ska hitta de rikedomar man själv upplevde (och upplvever!) som ovärdeliga och oersättliga? Ska man låta dem helt gå sina egna vägar, även de vägar man (jag...) upplever som tomma, fattiga, futtiga och trista...?
Dottern spelar musik, sjunger, älskar djur... men ut i skogen vill hon INTE! Själv kan jag inte tänka mig ett liv utan skogen! Ska jag försöka få med henne ut, sparkande och skrikande (jo, det gör jag...) eller låta henne vara? Hur gör ni?

[K-ina]

Äsch... Jag skrev jättelänge och sjabblade bort allt... Jag upprepar min sista mening (för det är den jag ännu minns... )

Jag tror att man måste respektera barnens egna val.

Med det menar jag inte att du ska sluta locka med tjejen till skogen. Men du ska kanske inte tjata! Du kanske ska be henne hänga med för din skull och acceptera att hon inte älskar skogen!!!
Hänger du med och kollar på hennes streetdance? Är du DÄR. Dvs. närvarande eller gör du det bara för att du måste? Kanske det är så det är här i livet för både liten som stor. Ibland gör man saker för att man måste - för någon annans skull. Kan ni mötas nånstans på mitten? Tills hon är tonåring och totalvägrar... 8)

[Susanne*]

Hej
Ja du...ibland undrar man. :-k Eller typ alltid kanske.

Jag tycker nog att det är vårt jobb att visa världen. Både vår värld och andras värld. Dessutom att deltaga i deras värld, en värld som vi kanske inte förstår men som dels ger ett utbyte med varandra och som dels kan visa oss saker vi inte visste fanns.

Och med att det är vårt jobb med att visa världen så menar jag att man får genomdriva det, fast under respekt förstås. Man behöver inte fråga "vill du" utan mer "och nu ska vi...plocka mossa etc". I en anda av sjävklarhet typ. Jag tänker ofta på att de vet ju inte vad de inte vill. De sitter i en värld av just nu och har svårt att föreställa sig nästa och varför det ska vara nödvändigt. Det är inte förrän barn/ungdomar är runt 20 som hjärnan är fullt utvecklad i att tänka framåt och konsekvenser. Stärk dig med det och led din dotter, respektfullt, i den värld som du vill visa. Som AW sagt så gäller också att om man själv står upp för sina värderingar så har barnen något att ta avstamp ifrån.

Jag tänker ofta på att mina föräldrar sällan gjorde saker med oss på helgerna när vi blev lite äldre. Jag har frågat mamma och hon sa "ni ville ju alltid vara med kompisar". Jo, så var det säkert men det var ju det vi visste och det som pockade på.

Lite sena söndagsfunderingar...

Kram

[Susanne*]

Inser när jag läser att jag kanske inte riktigt svarade på alla dina funderingar.

Visst är det svårt att acceptera att de inte köper det som vi tycker gör livet värt att leva. Och vissa saker försöker vi genomdriva för deras skull, och vissa säkert för oss själva... Jag tror man får tänka lite som det jag skrev ovan när de är små och mellanstora och sedan beundra dem för deras val och deras intressen när de så småningom kommer längre. Som K-ina skriver - aktivt deltaga. Lite se det som att vi lär av varandra men att vi vill ge dem en grund att stå på.

Jezzes. Känner jag blir hur flummig som helst och ska nog stänga av datorn nu istället. "Pratar" gärna vidare men får nog återkomma annan dag.

Kram igen

[Lenamari]

Tack för fina och kloka svar!! Jag har inte skrivit i mina trådar på några dagar, då jag haft problem med inloggningen bl.a.
Jo, jag respekterar henne totalt och följer hennes självvalda intressen och aktiviteter (och de är många och fascinerande!) med glädje och engagemang! Jag tror mest jag jämför dagens datorsurfande och alla dessa aktiviteter som alla tycks gå ut på att bli "idoler", och som på nåt vis känns väldigt tomma och själlösa, med de aktiviteter jag själv minns från min egen barndom och som gav rikedomar jag fortfarande idag har enorm glädje av. Att vistas i naturen, lära sig namnen på växter och djur, plocka bär och svamp, samla mossa till Julens adventsstakar, sticka raggsockor (!), drömma och fantisera... Ja himmel hur jag låter, men jag hoppas ni förstår lite av vad jag menar. Jag vill ju absolut inte att dottern ska bli nån annorlunda kuf med udda beteende, men ibland känns det så svårt att ens få med henne ut på en skogspromenad om söndan - helst vill hon sitta hemma och "vara på datorn"! När hon väl kommer med ut tycker hon det är roligt - men nästa söndag är det samma visa igen och vi får släpa ut henne. Vilket känns så tråkigt.
Samtidigt har hon talanger (inom musiken inte minst) som är häpnadsväckande och sååå glädjande - jag tror egentligen mest att jag så gärna vill att hon också ska få ta del av de rikedomar som känns så ovärderliga i mitt liv. Och då undrar jag, om jag borde puffa och locka och pocka åt de hållen också, eller ... Oj. Tankarna kändes så tydliga när jag startade tråden, och känslorna gör det fortfarande, men hur ska jag beskriva dem...

[inger]

När hon väl kommer med ut tycker hon det är roligt - men nästa söndag är det samma visa igen och vi får släpa ut henne. Vilket känns så tråkigt.
- jag tror egentligen mest att jag så gärna vill att hon också ska få ta del av de rikedomar som känns så ovärderliga i mitt liv. ..

Det är klart att vi föräldrar får påverka våra barn. Jag har läst Barnaboken och har den som inspirationskälla.
Men allra mest påverkas mina barn av mina värderingar. De har sina talanger och personligheter mig förutan också.
Men visst påverkar jag. Jag deklarerar tydligt var jag står i andliga frågor, jag har ett sätt att resonera som jag i min tur har från mina föräldrar etc.
Jag vill också att mina barn ska del av det som känns ovärderligt i mitt liv.

Min son är med i scouterna. Det är ingenting han kommit på själv, utan det är för att jag vill att han ska vara med och likafullt tycker han att det är roligt.
Min dotter lyssnar när jag läser högt ur Selma Lagerlöfs vuxenromaner. Litteratur är värdefullt för mig och det vill jag förmedla. Dotterns främsta intresse är inte läsning men hon läser mer än hon skulle gjort, med en mamma som påverkat mindre.

Jag har mina idéer om vad en familj ska göra tillsammans på fritid, helger och semestrar och där hänger barnen med.

Mina barn är inom en tioårsperiod vuxna. Då kan de välja hur de vill forma sina liv. De kan ta ställning till om mina värderingar var bra eller inte och de har upplevt ett familjeliv och en barndom.

Den unga vuxna förkastar, väljer, tar till sig och väljer vilket liv han eller hon vill leva.
Det gör vi alla utifrån det vi upplevt.

Visst våra barn är inte våra barn utan de tillhör livet och så vidare.

Men så länge de växer upp och lever under våra tak så lever de också under våra värderingar, vare sig vi är tydliga med det eller inte.

Jag har valt en väldigt tydlig linje.

[K-ina]

Och du har skrivit ett alldeles fantastiskt svar Inger!

Jag håller i grund och botten med dig men att jag ändå har svårt för tjatandet och lockandet och pockandet.... Om ni förstår hur jag menar.

Jag är också tydlig i mina värderingar och visar på alternativ till dator och spel, men jag tycker också att jag måste ge möjlighet till valfrihet. Det är en balansgång det där... Klart jag önskar att barnen hela tiden skulle leka kreativa lekar, måla, läsa, vara ute osv. Men när jag ser hur stort utbyte de har av att "hänga vid datorn" så kan jag inte missunna dem det heller. Jag tycker att mitt uppdrag, tills de blir vuxna, är att ge dem alternativ och hjälpa dem till balansen mellan uteliv, kulturupplevelser och "bara hänga"...

Typ.... Om ni förstår?!

[Ewa]

Förstår precis. Och det där med att bara hänga, kanske inte behöver vara bara hänga. Som ju Annas Linus beskrev så fantastiskt bra i sin artikel, som Anna länkat i annan tråd här på forumet. Men nu passar den ju lite grann in här också:
http://medieradet.se/Radets-rost/Kronik ... rearingar/

Barn som får tillgång till ALLT av det som här diskuterats torde väl vara de som blir allra rikast och friast att på ett (även i föräldraögon) vettigt sätt ta sig fram för egen maskin

[K-ina]

En riktigt bra artikel som jag hade missat.

Vår nioåring ska få sin första digitalkamera för att han behöver den till sina repotage. Han har skrivit tidningar sen han var sex och har alltid fått rita sina bilder eller så har han googlat och klippt in dem i word. Nu ska det bli på riktigt! Han surfar hej vilt och i morse (när han hade feber) diskuterade vi källkritik. Vi funderade över det här med wikipedian... KP-webben kommer att kosta 19 kronor i månaden snart. Självklart kommer han att få fortsätta "hänga" där. Han har kul och jag har oftast kontroll... (Oftast får man väl medge för det vore naivt att tro att man vet allt!!!)
Lillebror lever i sin starwars-värld. Brorsorna hjälps åt med att leta fram starwars-musik på Spotify och hitta bilder på google. Lillebror älskar sitt PS2 spel med starwars och efter en stunds spelande när det börjar krypa i benen så överger han tvn och sätter sig och ritar sina älskade figurer.
Jag kan se hur datorn, tvn, spelen befruktar skrivandet, målandet, rollekarna och legobyggandet.

Jag tänker som du Ewa. Barn som får del av allt blir rikast! Själv fick jag leka med barbiedockor och kolla på Dallas eftersom att min mamma inte var ett dugg politiskt korrekt! Mina starkaste barndomsminnen är INTE barbie och Dallas. Jag minns kvällarna vid sommarstugan, bad i tjärnen, konsert i kyrkan, julskyltningar, äventyr med kompisar i skogen mycket, mycket starkare!!! Det RIKTIGA är det som biter sig fast!!!!

[Susanne*]

Och då undrar jag, om jag borde puffa och locka och pocka åt de hållen också, eller ... Oj. Tankarna kändes så tydliga när jag startade tråden, och känslorna gör det fortfarande, men hur ska jag beskriva dem...

Hej igen
Jag tycker du bekriver dem finfint. Och mitt svar är JA. Du gör allt det där andra som vi pratat om ovan, och ger ett brett register som K-ina och Ewa pratar om. Så också ditt register. Det är en bit som inte kommer till dem automatisk idag utan en bit som vi får tänka om. Kanske göra henne delaktig i VAD ni ska göra i skogen? Typ... Vad ni ska plocka, grilla och vart ni ska gå? Jag saknar att barnen får ett djup och ett lugn idag så det är vad jag jobbar för också - även om kanske inte jag är en förebild.

Kram