barnaboksfilosofina liv och leenden...

[noanamn]

Hej alla! Jag funderade nyligen på själva barnaboksfilosofin, och vilka bitar man mest känner sig dragen till -
och inte minst hur vi lever de tankarna i våra egna huvuden och vardagar.

För mig är det en ganska underbar blandning och helhet av sådana saker som jag också kommit i lite kontakt med i andra sammanhang: montessori, lite waldorf och kanske till och med ett stänk av continuum concept - men även nyare rön och varianter. (Sånt är väl inte så viktigt iof, och Barnaboken bygger ju på Annas erfarenheter och iakttagelser. Dock har ju liv och tankar en förmåga att inte bara vara unika, utan ganska universella också, och jag älskar att upptäcka spår, av både kiselstenar och diagram lite överallt.)
Som det här med att ett barns utveckling bara behöver några få basala förutsättningar, inte föräldrar som petar och pedagogiserar. Att uppgiften inte är att bygga sina barn, utan istället att inte förstöra dem.

Och rytmen i livet! och den tomma tiden! och att prioritera! Och att barn ska finnas i, men inte utgöra, centrum.

Teorierna bakom sömnen känner jag mig mer främmande inför, och har inte gjort dem till en del av mig. Å andra sidan har såklart mina barns nätter påverkats oerhört positivt av deras barnaboksdagar.

Hur ser det ut för er andra! Vad är viktigast, varmast, vardagligast i era dagar och nätter och huvuden, hjärtan och händer... sådär ungefär? Jag är nyfiken.

[Trebarn]

Hej noanamn!

Hmmm, intressant diskussion! Få se nu... hur sammanfattar jag barnaboken för mig???

Fantastisk uppslagsbok;
Ex., jag trilskas och våndas över något världsproblem hemma med något av barnen, slår upp "ett-åringen", "tvååringen" eller "fyraåringen" och - Voilá där hittar jag förståelsen för BARNEN och hur de ser på livet och våra gemensamma världsproblem...

Ledorden "lära, visa, leda, hjälpa";
I all sin enkelhet är de helt geniala. Att stå på en lekplats och höra alla "NEJ!", "inte så!", "fy!", "aja baja!" - och så själv stå där med "Ja, så kan vi göra, klappa fint!", "Ja, nu kan vi stå här och vänta på din tur!", "Ja, när du har gungat färdigt kan du säga "din tur!" till lillasyster, så vet hon att du vill att hon ska gunga!" osv.... det är......... magi. För vem ser resultat? Jag eller "nej-föräldrarna"?

Social delaktighet;
Nyckeln till så mycket. Det ENDA som hjälpte genom den svåraste trotsen, teambuilding mellan syskon, räddningen regniga dagar (gärna svåra projekt)...

Maten;
Varje gång jag är på bvc frågar sköterskan med menande tonfall och höjda ögonbryn "och hur går det med maten då?" Och jag blir alltid lika överrumplad. Skulle det kunna vara ett problem? Jag sätter fram mat, dom äter så mycket dom orkar, sen tackar vi för maten och dukar av. Och sen går det minst tre timmar till nästa gång och då gör vi om det. Genialt. Enkelt. Självklart. Jag stoppar i en sked i förbifarten ibland i ett-åringen, det är allt, annars petar hon i sig det hon behöver själv.

Sömnen;
Det har varit en berg- och dalbana för mig, och jag kan bara säga att längst har jag kommit i förtroende för att barnen kan och vill sova hela natten genom att läsa barnaboken. Jag har nyligen haft en "fnurra på sömn-tråd" som hjälpt alla tre barnen till en helt otrolig sammanhängande sömn HELA natten i lågt räknat fem dagar av sju. Och jag ser så TYDLIGT hur det är jag som är att skylla varje gång det klickar lite.... en otydlighet i läggningsproceduren, ett osäkert dröjande vid dörren, en deltagande "syndomtyckning" i tonen när det ska läggas - jag är inte där än, men jag lär mig mer och mer att leda. Och dom följer! Och jag märker (som du) att natten ofta är ett resultat av dagen... Efter en "bb-dag" följer en "bb-natt".

Så ser det ut i mitt och vårt liv. Det jag inte har infört alls är "ensamlek", men vem vet, det kanske kommer det också...

Jag är så nyfiken på vad andra svarar, så jag stannar där, återkommer om jag får senare.
Återigen, intressant tråd, hoppas fler hakar på!

Hälsningar Trebarn

[inger]

Social delaktighet, att vara konkret och praktiskt behövda.
Jag är jättedålig på hushållsarbete och får panik inför berg av hushållsarbete så vi har ändå slarvigt hemma.
sömnen. Mina barn sover mycket mer än sina jämnåriga.
Attityden av självklarhet.

[Stilla]

Min familj hittade hit tack vare shn. Och jag blev kvar och läste och läste...

Förståelsen! Jag minns så mycket själv hur det var att vara barn och t ex missuppfatta saker. Och bli skrattad åt. Jag ser på mina barn och minns, minns och känner igen och förstår.

Att ta barnen på allvar. Deras tankar och "filosofier". Jag ser ofta föräldrar le i mjugg eller se överseende ut eller t o m se ut som om de skäms när jag pratar med deras barn, som om det deras barn säger och tänker inte vore viktigt, inte vore värt att ta på allvar... Och som om jag inte var riktigt klok som gör det Men det är ju så fantastiskt!

Att ge barnen förtroende att klara av saker. Om man betror dem så klarar de. (Gäller ju f ö inte bara barn... )

Detta att säga "ja". Förstås. Behöver man ständigt öva på. Och övning ger färdighet!

Att "visa, leda, lära, hjälpa" - det är ju underbart!

Åsså mat- och sovklockan, då.

Dessa tankar, som jag delvis betraktar som mina egna upptäckter, får jag bekräftade och förstärkta av denna underbara s k "barnaboksfilosofi". Vi har inte det där organiserade ensamlekandet och sociala delaktigheten och sånt, utan det är mer som ett tänk i bakhuvudet. Ett tänk som jag får hjälp med här.

[Bluna]

Stilla gav ett svar som stämmer nästan precis med hur jag känner!

Just det här med respekt är så viktigt, jag hade dåligt självförtroende som barn och det vill jag inte att min dotter ska behöva ha. Hon ska kunna känna stöd och trygghet hos sina föräldrar!

Jag hittade också hit på grund av sömnproblemen vi hade så sömnen är en stor del för mig. I början var jag nog lite överkoncentrerad över det för att jag var rädd att förstöra något. Nu har jag en mer avslappnad attityd till det.

Jag ser verkligen på vår dotter att det vi gör är "rätt" för henne, för hon är alltid så glad och pigg, älskar att arbeta med oss osv. Hon har lärt sig att lyssna för att jag lyssnar på henne. Jag kan säga "vänta så ska jag visa dig hur man gör" och hon väntar, för att hon vet att hon får försöka själv när jag visat.

Som sagt, Stilla beskrev allt på sånt bra sätt.

[miniz]

Vilken bra tràd!

Jag tycker som alla andra vadà mainstream....

Och i tillägg tycker jag att humorn är viktig och ett sà bra hjälpmedel för allt möjligt. Att skratta àt saker som blir lite fel och knasigt. Att ta sig tid och ha kul med sina barn, skratta àt svamliga saker.

Och syskonkärleken.
Hur mànga gànger har inte föräldrar och andra fràgat om de är svartsjuka pà varandra och hur det ska gà när bebisen kommer.
Och andra föräldrar som suckar och berättar hur syskonen inte delar med sig eller är snälla med varandra. Jag försöker dà snällt och försiktigt säga att vi jobbar aktivt mot svartsjuka. Om föräldrarna höjer ögonbrynen pà ett intresserat sätt och inte ett jaja-du-vet-inget-om-mina-barn sätt, dà berättar jag lite hur man kan göra. T.ex genom att krama när man ràkar slà eller göra illa sina syskon pà nàgot sätt. Att de arbetar tillsammans som ett team. Att de hjälper varandra. Ta med syskonen i det hàrda arbetet med en bebis och làta bebisen ta del i syskonens aktiviteter.

4 àringen ramlade hàrt och fick tvà stora snygga sàr. Storasystern kastade genast sin cykel àt sidan och sprang för att hjälpa systern hem. Grannfruarna tyckte det var exeptionellt bra gjort! Sà gör man när ens syskon är i hàrt väder.

Kram

[chokladkaninen]

Den här tråden är jätteintressant och jag har tänkt jättemycket på vad som eg är "grejen" med BB för mig.

Jag hittade in i BB-filosofin tack vare Annas fantastiska resonemang om överlevnadsångesten - när jag läste det första gången var min dotter 6 veckor gammal och hade skrikit hela den dagen, vad det kändes som. Och jag minns hur jag grät när jag insåg att hon hade skrikit för att hon trodde att hon skulle dö, och bestämde mig för att hon aldrig mer skulle behöva känna så. Dagen efter började jag mata enl SM. Och hennes lillebror behövde inte ha överlevnadsångest så värst länge....

Så för mig började det hela med att se SM som ett sätt att mata bebisen så att den blir glad och nöjd. Men samtidigt är ju det där med överlevnadsångesten ett exempel på den genomgripande filosofin: se på barnet! Ställ dig i barnets skor och försök förstå hur barnet känner sig! På så sätt blev "mata enl SM" med tiden till "lev enl SM"....

I övrigt har jag mycket nytta av BB (och även forumet), för att humor, uppmuntran och kreativitet inte kommer riktigt naturligt till mig. Jag märker så tydligt skillnaden på mina barn när jag klarar att vara proaktiv och positiv istället för att ligga steget efter och reagera i efterhand på det som ev inte blev som jag hade tänkt mig. Så det jobbar jag på, varenda dag. O:)

[Hege]

BB's "singel most important" för mig har varit Attityden av självklarhet. Med den löser jag varje konflikt, lugnar jag det ledsnaste barn och ger mig själv råg i ryggen.

[miar70]

Det allra första jag anammade ur Barnaboken var att kolik går att bota! Eftersom min förstfödde hade det rustade jag mig inför barn nummer två (och tre och fyra... ) och använde mig av standardmodellen, och det har varit grundstommen i min Barnboksfostran. En annan är att vara sitt barns allra bästa vän i världen; att förstå att barnet faktiskt VILL vara hemma om h*n får välja, att man kan fostra ett barn med glädje och humor istället för med tvång och ilska...

Barnaboken har för mig varit det AW vill att den ska vara: en mycket god vän att hålla i handen Att den senare ledde mig hit in, till alla mina härliga forumvänner, till AW och få läsa och lära om alla andra Barnaboksföräldrar har varit och är en stor, stor rikedom och källa till glädje

[noanamn]

Tack, allihop. Vad intressant och roligt att läsa om olika erfarenheter, ingångar och vardagar.
Att vi är så olika. Och väldigt lika.

Och tanken på att barn är människor förvandlar uppfostran till en fråga om moral, medmänsklighet och... ja, vardag. Allt behöver inte vara så jäkla svårt. Eller enkelt.

[Cyan]

Hej!
Jag kan bara föreställa mig hur mitt liv hade varit utan Barnaboken, eftersom jag hittade den bara några veckor efter mitt första barns födelse (till vår räddning är jag övertygad om). Utan den hade jag säkert resonerat som ”alla andra”. Min bild av föräldraskapet innan jag blev förälder var att jag skulle sitta på golvet och leka med barnet mest hela dagarna. Jag trodde dessutom att jag skulle tycka det var tråkigt och att jag därför nog skulle bli en dålig mamma... Ja hujeda mej! Jag kan verkligen se att jag utan BB nog hade tolkat och hanterat mina barns beteende helt annorlunda.

Följande ”koncept” ur BB är ovärderliga för mig:

• Social delaktighet – att barn ska vara i händelsernas centrum utan att vara händelsernas centrum, få delta i kampen för överlevnaden och känna i märgen att de andra klarar sig sämre utan mig. Man hjälps åt.
• Attityden av självklarhet – att ta ledningen och ansvaret för stämningen i familjen
• Att visa hur det går till här i världen – att min främsta uppgift som förälder inte är att se till att mina barn har roligt, utan att förbereda dem för ett liv utan mig.
• Frågor och handling – att små barns skrik ofta är frågor som kräver svar i handling, samt att större barns handlingar ofta är frågor som också kräver svar i handling, med visst utrymme för komplettering i ord.
• Överkoncentration (frånvaro av) – att ha vett att lämna mina barn ifred att sköta sitt, i synnerhet vid matbordet.
• Undvika nej, inte och diverse hindrande – att se forskningen som något spännande och visa leda hjälpa lära.
• Tilliten – den till barnets förmåga att klara av saker med rätt stöd och ledning
• Att ta barnet på allvar – dess känslor, dess vilja och dess reaktioner. Pakta!
• Konsekvenser – tänket kring dessa och möjligheten att fördöma handlingar utan att fördöma (kränka) barnet
• Ilska och frustration är ok – att sådana känslor inte kan eller bör bemötas med tröst
• Att svara ”Jaha!” – att därmed inte ge sig in och värdera diverse uttalande från liten babbelmun
• Synen på syskon – flocktänk istället för revirtänk, att svartsjuka inte kommer med automatik, etc.

Och säkert några till som jag inte kommer på just nu. Listan på misstag jag tror att jag hade gjort utan BB är väldigt lång. Och kommer väldigt nära hur jag upplever att ”de flesta” gör. En riktig jävla ”vet bättre” blir man.

Förutom Barnaboken har jag tagit till mig mycket av det som Jesper Juul skriver, samt av Active Parenting. Båda tycker jag till mycket stora delar går hand i hand med BB, även om saker och ting givetvis uttrycks på annat sätt.

Just nu funderar jag över en sak i Barnaboken som jag inte förstår riktig och det är ”Att visa på en väg ut”. Vi får se om jag dryftar det i en tråd på Barnafostran framöver.