Jag tycker inte om min dotter längre

[Siobhan]

Visst hon är mitt i trotsen och hon trotsar och trotsar enligt alla konstens regler. Men detta kan jag hantera, detta har jag läst om...och visst är det oehört jobbigt och visst är hon OEHÖRT trotsig...men som sagt, detta är normalt och detta kan jag hantera även om jag blir uppstressad.

Det jag däremot har EXTREMT svårt för är det konstanta GNÄLLET. Hon gnäller från morgon till kväll...gnäll gnäll gnäll gnäll....gråt gråt gråt gråt. Vi har en väldigt rutinerad dag, mat på samma tid varje dag, lekplatsen på förmiddagen, middagslur...och sedan äventyr utomhus på eftermiddagen innan vi går hem och lagar middag, badar och gör oss redo för kvällen. På eftermiddagen brukar jag hitta på något lite roligare, inget jätteavancerat utan typ att titta på traktorer eller mata ankorna i parken etc. Idag åkte vi ner till hamnen för att titta på båtarna (hon älskar båtar och hade sett fram emot det hela dagen) Men det var konstant gnäll gnäll gnäll. Visst hon gillade båtarna, men hon ville sitta i dem....hittade en båt på land som hon satt i...men hon var inte nöjd med det utan ville vara på vattnet etc etc. Tillslut sa jag till henne att detta inte var roligt längre och tog hem henne. När hon uppför sig dåligt utomhus så brukar jag ge henne ett par varningar och sedan plockar jag upp henne och tar hem henne. På senare tid har varenda utflykt slutat på detta sättet.

Anledningen till varför jag inte tror att detta konstanta gnällande är del av hennes trotsbeteende är för att så fort ett annat barn är i närheten så slutar det helt. Hon kan uppföra sig om hon ser någon hon vill leka med, men när det bara är gamla tråkiga mamma så anser hon att hon kan bete sig hur som helst.

Jag kan hantera mycket...men konstant gnäll får mig att vilja springa till systemet och köpa den största flaskan gin de har. Jag orkar inte med det! Jag är mycket påhittig och kreativ och tycker om att göra saker tillsammans med min dotter...men hon är helt enkelt inte rolig alls! Det är en plåga att vara med henne. Jag vaknar pigg och glad och redo för en ny dag...efter tio minuter av hennes gnäll börjar jag längta tills hennes läggdags. Det är helt enkelt inte roligt längre. De enda gångerna hennes sällskap är uthärdligt är när hon har andra barn att leka med, men det går inte alltid att ordna och varför ska jag? Världen snurrar inte kring henne och jag vägrar att ge mig på detta.

[annawahlgren]

Hon gnäller från morgon till kväll...gnäll gnäll gnäll gnäll....gråt gråt gråt gråt.

Tror du att hon möjligen tar efter mamma

--- hon älskar båtar och hade sett fram emot det hela dagen. Men det var konstant gnäll gnäll gnäll. Visst hon gillade båtarna, men hon ville sitta i dem....hittade en båt på land som hon satt i...men hon var inte nöjd med det utan ville vara på vattnet etc etc. Till slut sa jag till henne att detta inte var roligt längre

Tror du att det möjligen fanns en rejäl glädjedödare med i bilden "Detta var inte roligt längre", tyckte du och tog hem henne. Fick det lov att vara roligt alls Försökte du dela hennes glädje eller förväntade du dig den (enligt modell "Efter allt vad mamma gjort för dig så borde du vara tacksam )

När hon uppför sig dåligt utomhus så brukar jag ge henne ett par varningar och sedan plockar jag upp henne och tar hem henne. På senare tid har varenda utflykt slutat på detta sättet.

Kära Siobhan, förlåt att jag säger det men det är DU som uppför dig dåligt utomhus, och DU som borde plockas upp, tas hem och förvisas till ditt eget dåliga humör bakom stängd dörr Tills du var beredd att komma ut och uppföra dig som folk.

Anledningen till varför jag inte tror att detta konstanta gnällande är del av hennes trotsbeteende är för att så fort ett annat barn är i närheten så slutar det helt.

Naturligtvis. Barnen, särskilt främmande barn, har ingen som helst anledning att bombardera henne med negativa förväntningar som du. De ser henne som det hon är, en unge som är kul att titta på, spännande att närma sig och kanske leka med. Trots riktar sig inte mot andra människor - små eller stora - än den eller dem som dikterar livet för barnet i vardagen.

Hon kan uppföra sig om hon ser någon hon vill leka med, men när det bara är gamla tråkiga mamma så anser hon att hon kan bete sig hur som helst.

Och det är bara jobbiga, gnälliga ungen mamma anser sig hon kan bete sig hur som helst emot. Jag tror inte du skulle bete dig som du gör mot ett främmande barn, eller mot en annan vuxen, eller mot någon människa överhuvudtaget som mådde mindre underbart för dagen.

Jag kan hantera mycket...men konstant gnäll får mig att vilja springa till systemet och köpa den största flaskan gin de har. Jag orkar inte med det!

De har inte så stora - men en sjuttifemma räcker långt Ordna något trevligt för barnet där hon - ursäkta - slipper dig, och sup dig full. Då kan du klaga över baksmälla nästa dag, det är åtminstone befogat

Allvarligt talat, Siobhan. Du är inte dum. Vad tror du barnet försöker säga dig Det är de små barnen som är våra bästa pedagoger

Jag är mycket påhittig och kreativ och tycker om att göra saker tillsammans med min dotter...men hon är helt enkelt inte rolig alls!

Ta och låt HENNE vara påhittig och kreativ, som omväxling. Till det krävs att du lär dig respektera och stå tillbaka, ställa frågor, lyssna och vara uppriktigt intresserad. Det kan kanske hjälpa dig att erinra dig din lycka när hon föddes - för mindre än tre år sedan.

Det är en plåga att vara med henne.

Skäms Hur kan du säga så? Fattar du inte att problemet ligger hos DIG

Jag vaknar pigg och glad och redo för en ny dag...efter tio minuter av hennes gnäll börjar jag längta tills hennes läggdags. Det är helt enkelt inte roligt längre.

Tänk till. Tänk efter. Sansa dig. Jag skulle vilja rekommendera en idog, noggrann läsning av Barnaboken. Visserligen handlar halva boken om barnet upp till ett år, bara. Men det kan löna sig att läsa resten också. Du behöver en helt ny förhållningsattityd

De enda gångerna hennes sällskap är uthärdligt är när hon har andra barn att leka med, men det går inte alltid att ordna och varför ska jag?

Ja, varför ska man alls försöka se till de små barnens glädje här i världen Försök leva dig in i hennes bedrövliga situation, med utgångspunkt från din egen. Hon har en mamma som helst av allt vill slippa henne. Så låt henne då slippa dig Hon har det inte lättare än du, tro mig. Hon behöver vila från DITT gnäll.

Världen snurrar inte kring henne och jag vägrar att ge mig på detta.

Världen snurrar sannerligen inte kring dig heller. Jag vet inte vad du menar med att "jag vägrar ge mig på detta", men hela din inställning luktar maktkamp lång väg.

Har jag någonsin ansett det nödvändigt att utdela en skarp gnällvarning - och den gäller DIG, inte barnet - är det nu.

Skärpning nu, Siobhan. Du kan bättre. Du vet bättre!

=;

[sömnlös]

Hej!
Jag minns att vi varit igenom en sådan period när Sessan var runt 3 år.
Konstant gnäll, hur mycket vi än försökte hitta på för att det skulle bli bra. Allt var dumt. DUMMA POTTA, DUMMA GAFFEL, JAG VILL INTE; JAG KAN INTE osv. Det höll i sig ett bra tag, men varade inte för evigt .

Jag minns att paktning och bus var effektivast för oss.
Tävla mot mamma som knasar sig var också populärt. (Tänk vad många konstiga trassel det kan bli när man ska sätta på sig en jacka ).

Även att försöka vända ett nej till något positivt funkade bra.
Ex. gnäller "Mamma ska läsa kvällssagan" :-({|= .
Jag svarar "Idag läser pappa, men IMORGON läser jag".

Sen VAR det viktigt med kompisar för henne redan då. Vi gjorde många nya bekantskaper då i lekparker och ÖF.

Kanske du redan provat allt det och då hoppas jag någon annan kan hjälpa.

[Siobhan]

De enda gångerna hennes sällskap är uthärdligt är när hon har andra barn att leka med, men det går inte alltid att ordna och varför ska jag?

Ja, varför ska man alls försöka se till de små barnens glädje här i världen Försök leva dig in i hennes bedrövliga situation, med utgångspunkt från din egen. Hon har en mamma som helst av allt vill slippa henne. Så låt henne då slippa dig Hon har det inte lättare än du, tro mig. Hon behöver vila från DITT gnäll.



=;[/quote]

Utmärkt ide Anna! Ska genast sätta upp henne på fulltid på dagis. Då får hon träffa andra barn OCH slippa mig. Tack för förslaget!

[Sussi]

De enda gångerna hennes sällskap är uthärdligt är när hon har andra barn att leka med, men det går inte alltid att ordna och varför ska jag?

Ja, varför ska man alls försöka se till de små barnens glädje här i världen Försök leva dig in i hennes bedrövliga situation, med utgångspunkt från din egen. Hon har en mamma som helst av allt vill slippa henne. Så låt henne då slippa dig Hon har det inte lättare än du, tro mig. Hon behöver vila från DITT gnäll.



=;

Utmärkt ide Anna! Ska genast sätta upp henne på fulltid på dagis. Då får hon träffa andra barn OCH slippa mig. Tack för förslaget![/quote]

Ja, det är ju ett sätt att lösa problemet på. Ett annat kan vara att försöka jobba lite med sig själv och förändra sitt förhållningssätt. Lycka till, hur du än väljer att göra!

[annawahlgren]

Jag förstår att du känner dig sårad när jag beklagar lilla barnet och inte dig. Man får hoppas det går över till förmån för något mera konstruktivt.

Ja, det är ju ett sätt att lösa problemet på. Ett annat kan vara att försöka jobba lite med sig själv och förändra sitt förhållningssätt. Lycka till, hur du än väljer att göra!

Tack, Sussi!

[-o< O:)

[miniz]

Hej!

Jag har inte tid nu, men vill svara dig senare.

Ville bara kommentera citatet.

Anledningen till varför jag inte tror att detta konstanta gnällande är del av hennes trotsbeteende är för att så fort ett annat barn är i närheten så slutar det helt. Hon kan uppföra sig om hon ser någon hon vill leka med, men när det bara är gamla tråkiga mamma så anser hon att hon kan bete sig hur som helst.

Det kan visst vara trots. Barn trotsar med föräldrarna, för att det är föräldrarna som sätter normen. Som i dagis t.ex sà är barnen hur lugna som helst och direkt föräldrarna hämtar dem, börjar de trotsa.

Jag àterkommer.
Kram

[inger]

Det jag däremot har EXTREMT svårt för är det konstanta GNÄLLET. Hon gnäller från morgon till kväll...gnäll gnäll gnäll gnäll....gråt gråt gråt gråt. Vi har en väldigt rutinerad dag, mat på samma tid varje dag, lekplatsen på förmiddagen, middagslur...och sedan äventyr utomhus på eftermiddagen innan vi går hem och lagar middag, badar och gör oss redo för kvällen. På eftermiddagen brukar jag hitta på något lite roligare, inget jätteavancerat utan typ att titta på traktorer eller mata ankorna i parken etc. Idag åkte vi ner till hamnen för att titta på båtarna (hon älskar båtar och hade sett fram emot det hela dagen) Men det var konstant gnäll gnäll gnäll. Visst hon gillade båtarna, men hon ville sitta i dem....hittade en båt på land som hon satt i...men hon var inte nöjd med det utan ville vara på vattnet etc etc. Tillslut sa jag till henne att detta inte var roligt längre och tog hem henne. När hon uppför sig dåligt utomhus så brukar jag ge henne ett par varningar och sedan plockar jag upp henne och tar hem henne. På senare tid har varenda utflykt slutat på detta sättet.

.

En reflektion. Hela ditt liv verkar kretsa kring detta barn och din relation till henne.
Där behöver du arbeta med ditt förhållningssätt till henne.
Gör iordning ett schema som du följer slaviskt som handlar om saker som du måste uträtta och som skulle uträttats henne förutan, där hon inte är i centrum alls.

Det jag läser i ditt inlägg är att du helt saknar tillvaro där barnet inte är i centrum.
Detta är inte ovanligt när man har ett enda barn.
Ett barn speglar ofta de vuxnas känslor.

Hon säger på barnspråk
Skaffa dig ett liv, låt mig slippa vara hela ditt centrum.

Barn ska vara i händelsernas centrum, utan att för den sakens skull vara centrum.

Man hanterar gnäll på ett sätt när man har häcken full med nödvändiga sysslor och på ett annat sätt när man på ett osunt sätt bara har barnet att leva för.

[inger]

Hej!
Jag minns att vi varit igenom en sådan period när Sessan var runt 3 år.

Jag minns att paktning och bus var effektivast för oss.
Tävla mot mamma som knasar sig var också populärt. (Tänk vad många konstiga trassel det kan bli när man ska sätta på sig en jacka ).

Även att försöka vända ett nej till något positivt funkade bra.

Sen VAR det viktigt med kompisar för henne redan då. Vi gjorde många nya bekantskaper då i lekparker och ÖF.

Kanske du redan provat allt det och då hoppas jag någon annan kan hjälpa.

Paktning bus och att försöka vända ett nej som sömnlös föreslår fungerar ofta.
Det har också skrivits en del trådar, orkar inte leta upp dem nu om förvisning på ett sätt som inte kränker barnet.

Sen kan man faktiskt ibland vara trött som människa och som mamma också och då kan det hjälpa som du skriver själv att ta en paus och supa till eller vad man nu gör när man växlar om.
Att skaffa ett nätverk där man hjälps åt att avlasta varandra är ingen dum idè. Titta in på i stället för dagis, där hittar du konstruktivare alternativ än 50-timmars dag på dagis.

[miniz]

Nu, har jag tid och lugn.

Som jag skrev längre upp, sà kan detta gnällande vara en del av trotsbeteendet. Det kan ocksà vara en dàrlig vana hon fàtt eller att hon hittat ett effektivt sätt att fà mamma att reagera.

Min mellantjej var ocksà gnällig och ramlar dit titt som tätt. Det är sà lätt att ta till gnällrösten.
Det vi gjorde var att inte förstà gnället, man förstàr helt enkelt inte vad hon säger. Man fàr säga; Prata vanligt, älskling, för jag förstàr inte vad du säger. Och detta màste man göra utan att själv ha gnäll eller irritation i rösten. Vänligt och lugnt. Hon kan fortsätta gnälla, men du förstàr ju inte, sà hon kommer ingen vart med det.

När ni är ute och leker, ta med dig en bok, sysselsätt dig själv, sà fàr hon gà och klättra i bàtarna eller krypa under eller hitta andra lekkompisar, utan dig. Hon fàr vara pà upptäcksfärd utan dig, hon vet att du sitter där med din bok och hon kan lugnt leka och utforska.

Nu när hon är i trotsàldern behöver hon mycket social delaktighet. Hon behöver känna sig behövd och nyttig. Att ni tvà klarar er bättre tillsammans, ni är ett team, ni jobbar tillsammans, för er tvà.

När man själv blir irriterad och less pà allt trots och gnäll, är det svàrt att hitta tillbaks till humorn. Men det är sà viktigt!
Skratta tillsammans, varje dag.
De är lättroade, de smà liven, sà hitta hennes skratt-knappar och använd dem.

Kram

[cissii]

Hej

Jag vet hur du känner. Och dom känslorna ger ångest. Usch. Mitt bästa tips är att ta en dag och bara ha roligt. Ät maten på golvet och gunga och skit i allt, bara en dag. Ligg på golvet och rulla ihop, busa och kittlas, ät glass eller vad som helst. Hela dagen. Och öppna ögonen igen för hur fin och rolig din dotter är. Bara för att bryta tankemönstret. Efter den dagen kan du sen sätta dig med penna och papper och tänka ut en mer hållbar plan för hur du ska komma tillrätta med tillvaron. Men med lite mer positiv energi tankad.

[joda]

Hej!!!
Vill inte döma dig på något sätt, för dina känslor är ju dina känslor. Men det låter som om du gett upp din dotter.. Hon är ju väldigt klok(din dotter ) som märker detta och gnäller. Hon gnäller säkert så fort du matar henne tillbaka med irritation. Jag har själv varit en dotter som min mamma inte orkat med och vet att man gnäller och skriker allt vad man kan för att mamma ska märka att HON inte mår bra. Hon ger inte upp din uppmärksamhet. Hon ger inte upp dig... Jag håller med föregående inlägg att försök hitta glädjen och glömma gnället... Sen kommer du få resultat...
Men det tar kanske lite mer tid men med en mycket bättre och roligare vardag....
Sedan kanske du behöver mer eller mindre dagis det vet jag inte hur mycket tid eller hjälp du har och får...
Lycka till