Nu är alltså lillebror snart 1,5 år och våran förhoppning är att han ska kunna vara hemma tills han blir 3 år. Vi jobbar nu deltid båda två och maken utnyttjar just nu de sista föräldrardagarna, sedan han vi vårdnadsbidrag...
Vi har kyrkis och barnsång/rytmik och barntimmen i närheten, men eftersom det är ont om jämnåriga där till storebror och våra vänner har mindre barn, så tänkte vi att det kanske vore bra för storebror att gå i förskola 15 h/v.
Det började jättebra, men tvärr blev han rejält sjuk precis efter inskolningen, och sedan har det varit mer problem. Vissa dagar går det jättebra, andra inte alls och de senaste veckorna har det blivit fler och fler dagar då han absolut inte vill iväg. Han känner sig ensam och har ingen att leka med tycker han. En del dagar när han funnit någon att leka med ett tag så har det varit bättre men nästa morgon är det samma visa igen. Många gånger när jag hämtar honom så är han inte riktigt glad utan har väntat på mig, men andra gånger har han haft kul säger han. Han har lite svårt med uttal och det kan ju vara att de andra barnen inte alltid hör vad han säger..
Förra veckan (torsdag) lämnade jag honom hysteriskt gråtande, arg och förtvivlad, trots att jag egentligen inte ville det, men förskolelärarna tyckte att ´jag skulle prova det. Det gör jag aldrig igen. Jag tror ju inte själv på att man ska göra så, det ska ju vara en positiv upplevelse menar jag!
Jag försöker ju prata positivt om allt det roliga och så när vi ska iväg, men han vill helt klart inte dit. Jag vill sluta på förskolan säger han...
För min del får han gärna sluta, vi är ju hemma i alla fall, men är den gruppen nog åt honom så att säga? det pedagogiska är jag inte orolig för, det klara jag själv, och förberedelse för skolan, det hade inte jag heller (gick själv aldrig på dagis) men jag tänker på det här med att ingå i en grupp...
HJÄLP mig snälla!!!! Det gör ont att "tvinga" iväg honom, men så tänker man ja! när han haft en rolig dag...
