2 års ångest?!?

[Anna & Vilma]

Hej

Vi hör till de lyckligt lottade som har en tjej som från det hon var 6 månader har sovit i eget rum hela natten (peppar, peppar... ). Hon har börjat dagis för ca 5 veckor sedan och det har gått galant, hon pratar inte om annat än dagis, fröken och barnen.

Nu till "problemet" (om det nu blir ett sådant). I dag när jag skulle lämna henne på dagis ville hon INTE att mamma skulle gå - MAMMA STANNA! Hon klängde sig fast och ville inte släppa taget. Med fröknarnas goda hand så lirkade dom henne till andra tankar så jag gick trots några tårar. Jag vet att detta ÄR vanligt men för oss har det aldrig varit så tidigare.

Sen nu i kväll när det var dags för nattning, samma procedur som alltid tandborstning osv och när jag lägger ner i sängen och säger godnatt - ok - pappa säger god natt - ok - vi släcker lampan och jag ska precis till att gå ut och då, vad hände Ja det undrar jag än... Hon börjar skrika, grina, försöker ta sig ur sängen och är helt hysterisk När jag går fram till sängen klamrar hon sig fast vid mig och säger hela tiden "Mamma komma" jag pratar lugnt och stilla och förklarar att mamma är här, nu ska vi sova men hon är otröstlig. Hade inte hjä'rta att gå ut bara då detta aldrig har hänt utan jag stod kvar men hon ville absolut inte lägga sig. Efter en stund (ca 10 min) sa hon att hon ville kissa på pottan, jag tänkte att hon kanske hade ont i magen (den krånglar) så vi gick upp på pottan (har aldrig heller hänt tidigare att vi gått upp efter läggning). Hon lugnade då ner sig men sen när det var dags för sängen igen efter att hon kissat så blev det samma visa igen . Det hela slutade med att jag och pappa hjälptes åt att (tolka mig rätt) "tvångs hålla " henne och efter bara max 2 minuter så låg hon som vanligt och jag kunde efter lite smekande på huvudet säga god natt och gå ut.

Vad jag nu undrar är kan det vara någon form av separations ångest som uppståt Jag ångrar mig nu att jag tog upp henne på pottan för nu tror hon kanske att om hon säger att hon vill kissa så får hon komma upp igen dom är ju smart dom små liven...

Någon som känner igen sig eller som har tips och råd vad jag nu gör OM samma visa uppstår i morgon kväll

Tacksam för svar innan nattningen i morgon /Anna

[jennyjenny]

Det är ju så svårt att spekulera i orsaker. Jag kan bara dela med mig av mina egna erfarenheter. Min äldsta dotter gick igenom någonting liknande när hon skulle smygstarta på dagis vid två års ålder. Det var ungefär som att det tog några veckor innan hon förstod att vi faktiskt hade tänkt att dagis var en plats som hon skulle vara på vissa dagar, och då kom så att säga separationsångesten in i bilden senare än vi skulle ha gissat. (Nu hör det till saken att hennes dagis bara var skräp och vi tog henne därifrån så småningom - ni verkar ha varit mer lyckligt lottade med ett bra ställe!).

Det som "funkade" vid nattningen var att vi förklarade för henne varje kväll vad som skulle hända, ungefär som om det var första gången hon skulle läggas. "Nu tar vi på pyjamasen, sen säger pappa gonatt, sen släcker vi lampan, och så lägger mamma dig i din sköna säng, sen säger mamma godnatt och sen kommer du att sova sååå skööönt och mamma och pappa kommer att höra när du har somnat, då låter det så här (snark)." Glöm inte skrattet-till-gonattet: se till att hon BUBBLAR av skratt (om inte annat så av kittel).

Efter det är det det gamla vanliga goddag-yxskaft som gäller. Alltså: Attityden. När hon känner att "det här har mamma och pappa tänkt ut åt mig och det tycker de är toppen" så accepterar hon det. På med kaptensmössan bara!

[Anna & Vilma]

Tack för tipset, vi har nog slarvat med skrattet på siståne bra att bli påmind ibland. Det har ju funkat så bra fram till nu så vi har fallit in i nya rutiner och vanor. Håll tummarna nu för nu ska vi till att gå upp om bara 10 minuter 8) . Har satt på mig kaptensmössan så nu kör vi /Anna

[jennyjenny]

Bra!!!

Och glöm inte att ibland se det så att de små liven också har sina ups-and-downs, under en period kan det vara lite knaggligare än annars. Så är ju livet, och i backspegeln kommer ni att titta tillbaka på det som en fas som skulle gås igenom. Det viktiga är att ni som föräldrar inte vacklar på det ni en gång fastslagit: det är detta som gäller. Och det gäller oavsett om hon testar det eller inte. Det finns ju inga alternativ! Man kan ju inte tända lampan, helt plötsligt börja sjunga sånger eller sitta bredvid sängen tills hon somnat (som min sambo fick för sig ett tag vilket slutade med att vi nästan fick börja från början). Nej, jag säger som AW: det går ingen nöd på dessa barn! Och du är en JÄTTEduktig mamma!