Ja, att kunna komma iväg och vara kreativ och vara jag i en annan situation, samtidigt som mina barn har det bra, det är ju det ultimata.
När jag landade i min yrkesroll och i vårt nya hus, landande Arvid också. Jag glömde liksom bort hur beroende han var av att jag var nöjd med mitt liv. Han är så enkel att förstå, min lilla Arvid. Vi har ett underbart liv tillsammans, jag och barnen och jag, Daniel och barnen. Jag behövde inse och värdesätta det, för att vi skulle komma på banan igen.
Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag höll på att skjuta honom ifrån mig, att min raslöshet höll på att kosta honom hans trygghet i hemmet. Men försöker se det som en nyttig erfarenhet istället. Vi har hittat tillbaka till varandra igen, hela familjen. Eller ja, barnen har ju hela tiden varit där. Bara jag som inte sett det.
Kramar