Nu vet jag inte längre vad jag skall göra. Här är det kaos i min dotter så det räcker och blir över...
Och jag är inte tillräcklig!Den senaste månaden har varit som att åka berg och dalbanan med henne varje dag. Och jag gör fel, och sen fel, lite bra och sedan fel igen. Jag hittar ingen väg ut ur detta skrik och gap och orimliga önskningar!!!!! Det är inte det att jag inte förstår henne eller för den delen känner med henne, men jag hittar inget sätt att guida henne. Litet exempel från scener ur ett sex års liv:
Hon har köp tyg med sin pappa och kommer hem jätte glad. Vi tittar på tyget tillsammans och hon börjar spåna på ideer. "kan vi sy en klänning till mig och en till lille bror?" "Tyvärr, tyget räcker inte till det, men det kan räcka till var sitt linne" "Men klänningen behöver inte vara så lång" "Det räcker ändå inte"
"Det här är den värsta kvällen i mitt liv!!!!!!" (Hon springer och gömmer sig bakom soffan)"Jag trodde vi skulle ha kul men nu blev allt förstört!!!!!!" osv.
Hon har ju precis börjat "0:an" och kommer inte riktigt in i det. Hennes jätte goa kompis går i samma klass och min dotter säger att hennes kompis hittat nya vänner men att hon inte våga leka med nån. Hon tycker det är för många barn. Så idag när hon visste att hennes kompis inte var i skolan vägrade hon helt enkelt gå... Hon satt på sin säng i bara underkläderna och upprepade om och om i gen. "Jag kommer aldrig mer gå till skolan" Allt slutade jätte dålig för jag känner att jag har inga medel att hjälpa henne längre!
Tillslut efter en halvtimmes övertalande, förklarande, tröstande, lyssnande bar jag helt enkelt ut henne i badrummet. Borstade tänderna, klädde på henne mot hennes vilja. Det kändes inte alls bra. Hon blev kränkt och grät hela vägen. Som tur var blev vi mötta av hennes super fina fröken och vi satte oss ner alla tre och pratade. Hon var ledsen när jag gick. Jag är ganska säker på att tiden och dem trevliga fröknarna kommer lösa hennes kompis problem i skolan tids nog. Men hon är ju här och nu. Hon är lite blyg och har en heldel integritet men hon är världens snällaste när man lärt känna henne!
Vad gör man med alla dessa utbrott? Vad gör jag när hon verkar uppleva minsta motgång som en kränkning? Och inte minst... Vad gör jag med en sexåring som inte vill gå till skolan?!
Kan tillägga att vi har så mycket socialdelaktighet det går att få in i vår vardag just nu. Hon vill gärna pyssla och leka för sig själv en stund när vi kommer hem också, så matlagning (hon ansvara helt för en dag i veckan) och lite städ och tvätt är vad som finns på schemat.
Ber ödmjukast om HJÄLP!
Mo
Blomman
Men till mitt försvar få jag nog ändå tillägga att det kommer den här typen av "omöjliga önskemål" ett par gånger om dagen. "Kan X komma hem till mig nu" (klockan är då 19.00...) "Jag måste packa ner alla min gosedjur och ta med till skolan" "Jag vill inte gå till simskolan idag" osv. När hon hör svaret "Nej" går världen under! Hon skriker, rymmer (till sandlådan), gråter.
Hon tycker en massa om dem andra barnen (förutom sina två tidigare vänner) de är "högljuda" "bestämmer för mycket" tex. säger hon. Hon säger också att hon blir blyg och inte vågar prata. Och som jag skrev tidigare, hennes bästa vän leker och blir kompis med många andra, men hon stöter inte bort min fina tjej, som tur är! 
) och förklarade att där kan man ta upp sånt man funderar på och så pratar vi om det och kommer fram till nått som vi alla tycker är ok. Hon tyckte det lät jätte bra, men undrade genast om hon kunde ta upp att man fick sitta upp i sängen tills man blev så trött så man var tvungen att lägga sig ner...hmmm 8). 
(Det blev en kompromiss, en halv timme längre på Fredag och Lördag.)