Snäll och mycket Mammig 2,5 årig pojke.

[vincent]

Sitter här och funderar varför vissa barn verkar av naturen vara vilda o orädda.
Min son 2,5 år är väldigt snäll, försiktig och artig. Tackar och ber om saker.
På dagis blir han lite rädd när dom andra barnen knuffar undan o puttar osv.
Hans pappa o jag jobbar som vanligt folk men pappa reser mkt i perioder.
Pappa försöker vara delaktig i lek osv men är nog inte den lekia typen, Blir bättre med tiden men han känns lite "måste" leka pappa.
Vi har en Hushållerska som han haft som Nanny sedan 1 år ca och hon är toppen med honom och han gillar henne.Känns bra! Hon är väl aningen snäll mot han och ger med sig för hans önskan ofta.
Men till saken är att lille sonen är så Mammig, alltid varit men just nu så kan jag inte lämna rummet eller gå på toa utan han blir ledsen och är rädd att jag går.Han visar tydligt att han vill ha mamma mera. Jag är hos han så fort jag kan. Hem från jobbet och direkt ner på golvet för lek eller kramas.
Han har alltid velat känna att jag är runt honom jämnt, måste tala om för han när jag går en trappa upp eller om jag går på toa, ber om lov nästan för jag är räädd att han blir ledsen. Vad gör jag för fel. Om pappa går och jag är hemma säger han bara, mamma o jag leker o mamma hemma. Pappa får inget när jag är hemma. Men om jag är borta då är pappa okey. Jag vill göra honom tuff så han klarar dagis som tuffa killar. Jag vill att han ska känna sig trygg i att jag inte försvinner. Sova hela natten och äter och han är glad. Super duktig på allt, räknar, sjunger allt från Abba - Beatles på engelska helt enkelt en kille som gillar att lära sig. Alla gillar han o på dagis säger dom att han är lite försiktig av sig, gullig mot andra barn o dom mindre.
Vad händer, vad skall jag göra för att få han bli tuff och orädd. Trygg i mig o vilja vara med pappa?

[inger]

Sitter här och funderar varför vissa barn verkar av naturen vara vilda o orädda.
Alla gillar han o på dagis säger dom att han är lite försiktig av sig, gullig mot andra barn o dom mindre.
Vad händer, vad skall jag göra för att få han bli tuff och orädd. Trygg i mig o vilja vara med pappa?

Min fråga till dig är varför du inte accepterar honom precis som han är.
Det ligger inte alls i det lilla barnets intresse att bli jämförd med andra ban.

Sedan får jag en spontan reflektion. Hur har ni det med den sociala delaktigheten? Får han varje dag känna att han är konkret och praktiskt behövd?
Då menar jag att han får delta i sysslor som är nödvändiga för hela familjen.
Det kan vara att vattna blommor, plocka i och ur diskmaskinen, bistå vid matlagningen. Helst ska det vara sysslor som är återkommande.

Det är bra att pappan leker med pojken, men det är inte nödvändigt alls. Det som är livsnödvändigt för pojken är att pappan tar med honom i sin verklighet i något som är nödvändigt för pappan att göra. De kan tvätta bilen ihop, sätta på en tvättmaskin. Det är inte så viktigt vad det är. Men det ska vara en nödvändig syssla som pojken och pappan gör tillsammans.

Att få vara konkret och praktiskt behövd stärker självkänslan hos såväl stora som små.

Om du inte har Barnaboken tycker jag att du ska antingen skaffa eller låna den och läsa på om de avsnitt som handlar om social delaktighet.

[vincent]

Jag tror inte du har uppfattat mig rätt, han har jätte mkt stimulans, han hjälper till med allt.
Pappa arbetar på kontoret och när han inte gör det så byter han inte däck eller vanliga sysslor, det blir gärna sovmorgon med film o víncent tiden känns ibland som ett måste..sedan tror jag att om barn inte känner att man är med och leker av egen vilja så vill barn hellre leka eller vara med den som visar att vi har kul, eller vi ska handla vill du med?
Nu skrev jag oxså att pappa blir bättre med tiden men det sitter i..

2,Jag är nöjd men min son och vill inget annat än att han är den han är, men jag vill inte att han ibland är så artig och försiktig att andra barn krossar han med sina armbågar, det är en viss skillnad.
Jag har en19 årig dotter och en 2, 5 år son vincent, ett barn i magen BF januari.
Det jag ville ha råd med är hur får jag honom att knuffa tillbaka, eller stå kvar om någon visar att jag vill knuffa dig. Vet andra föräldar som upplever samma med sina barn på dagis.Vincent går på dagis just av den anledning att han skall lära sig den tuffa skolan med andra barn men han behöver råd påvägen eller att vi som hans föräldrar bygger upp hans självförtoende att " vara tuff" alla barn är ej tuffa och kanske blir tuffare med åren men jag tror att det hjälper om man är lyhörd redan nu och försöker bidra med några tankar!
Att han sedan är mammig undrar jag om vi kan råda bot mot så han ibland känner att han kan lämna mig utan synhåll. Det går bra när vi är ensamma men när vi är fler Nanny eller pappa eller annan så vill han ha koll att jag inte är borta. Hh
/hh

[Ewa]

Hej!

Om man ser på sitt barns utveckling hela vägen från liten sötnos till vuxen, självständig människa tror jag det är lättare att tänka att man kan stödja små typer i den personlighet de är, snarare än att göra om dem för att passa in en kort stund i en djungelmiljö där starkast vinner. Se istället hans kvaliteter som någonting som kommer att löna sig i det långa loppet. Vem vill anställa eller gifta sig med en buffel som trycker sig fram i tillvaron på andras bekostnad, när det finns artiga och trevliga människor som kan åstadkomma något här i livet också genom att visa hänsyn?

Jag har själv en liten försiktig magister, som har blivit mindre försiktig med åren. Och det tror jag säkert din blir också, bara han får utvecklas till den personlighet han är, i en takt som han mäktar med. Ge honom istället verktyg att använda när andra bufflar på. Vi har haft samma problem med min stora som har åkt på några kängor nu när han börjat förskola. Men istället för att han ska tuffa till sig och ge igen med samma mynt, tycker jag det är omgivningen som behöver fundera över hur man beter sig mot varandra här i världen. Och gett min son de verktyg som JAG kan stå för. Nu är det stor skillnad på någon som är 3 år äldre och som har mer verbal förmåga och därmed kan hitta andra alternativ, som att bjuda in i leken eller försöka visa på ett annat sätt att umgås. Men när det inte funkar - och för mindre barn säger jag:

–Är någon taskig, förstör eller bufflar sig - gå därifrån. Kan folk inte bete sig på ett vettigt vis har man ingen förpliktelse att umgås med dem, förrän de kan bete sig på ett trevligare vis.

Och sedan tycker jag du ska bolla tillbaka till personalen. Hur jobbar de med gruppen, hur låter de barnen få ta plats utifrån sina förutsättningar, hur styr de verksamheten så att inte barnen är utlämnade till fri lek eller i övrigt själva ska hantera "kompiskonflikter". Till de är de rent för små. Under hela förskolan skulle jag vilja påstå. Där ska vuxenansvaret in.

Ett par trådar som kanske kan ge något:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11420
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17195
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15565
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17511
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17166

Utöver det tycker jag Annas beskrivning av de olika personligheterna i BB är ljuvlig läsning som ger stor insikt!

[vincent]

Hej Inger, Tack det lät som kloka tankar....man blir lätt lite ledsen när barn/vuxna inte begriper hur man ska uppföra sig.
Åh andra sidan är det som du säger, lille Vicnet är en mycket verbal och duktig kille så han säkert försvara sig med ord lite längre fram.

Tack...

[inger]

Jag tror inte du har uppfattat mig rätt, han har jätte mkt stimulans, han hjälper till med allt.
Vincent går på dagis just av den anledning att han skall lära sig den tuffa skolan med andra barn men han behöver råd påvägen eller att vi som hans föräldrar bygger upp hans självförtoende att " vara tuff" alla barn är ej tuffa och kanske blir tuffare med åren men jag tror att det hjälper om man är lyhörd redan nu och försöker bidra med några tankar!
Att han sedan är mammig undrar jag om vi kan råda bot mot så han ibland känner att han kan lämna mig utan synhåll. Det går bra när vi är ensamma men när vi är fler Nanny eller pappa eller annan så vill han ha koll att jag inte är borta. Hh
/hh

Och jag tror inte att du har uppfattat mig rätt. Jag har inte frågat dig om han har mycket stimulans.
Min fråga till dig är om han varje dag känner att han är praktiskt och konkret behövd. Jag vet att alla människor har ett behov av att vara det. Det stärker självkänslan. Jag behöver inte vara en stimulerad människa, bara för att andra människor behöver min arbetsinsats.
Men jag tror att det är nödvändigt att vara behövd praktiskt och konkret men inte nödvändigt på samma vis att vara stimulerad.
Men som sagt var det står mer om det i Barnaboken.
Om han är konkret och praktiskt behövd så stärker det hans självkänsla.
Nu talar jag tråkiga hushållssysslor. Så fint du dammsuger, vad bra det är för oss alla.

Jag läse rockså in att det är en viss överkoncentration kring honom. Tänk dig att du hade 18 kor och 10 andra barn att ta hand om. Sen tror jag på det här med att inta en attityd av självklarhet. Lämna över honom till pappan utan att ha ett frågande ansiktsuttryck eller kroppsspråk. Barn läser av sånt.

Jag fattar fortfarande inte dina tankar om att vara tuff och om att lära av livets hårda skola genom att gå på dagis.
Jättekonstiga tankar när man har en tvååring tycker jag.


Verklig självkänsla kommer innefrån och av att vara praktiskt och konkret behövd.
Barn som är lite äldre och som har fått självkänslan från sin familj och av att vara konkret och praktiskt behövd kan tuffa till sig och lära sig en hel del genom lagsporter scouting med mera.
Men då pratar jag barn som är väsentligt äldre än två år, barn i tioårsåldern.

Världen måste få vara liten innan den kan bli stor.

[Ewa]

Hej igen!

Åh andra sidan är det som du säger, lille Vicnet är en mycket verbal och duktig kille så han säkert försvara sig med ord lite längre fram.

Glöm nu bara inte att bolla tillbaka till förskolepersonalen också. Det är deras jobb att styra verksamheten så att alla personligheter får plats. Och det GÅR. Men det kräver en aktiv tanke och en aktiv handling och en gemensam syn på vad man vill ha för typ av verksamhet och för typ av samvaro.

Jag hoppas du fick lite tips på hur ni ska hantera sonens mammighet också

Ha det gott!

[Susanne*]

Hej Vincents mamma
Du har fått tänkvärda och kloka svar av Ewa och Inger.

En liten tanke från mig. Du kan inte göra något för att få sonen att acceptera pappan eller att vara mer med honom. Det är helt och hållet pappans ansvar och upp till honom. Ju mer du pushar Vincent att vara med pappa, desto mer motstånd gör han. Tryck skapar mottryck du vet. Barn ger förtroende när de känner att de kan ge förtroende och förtroende kräver tid, närhet och intresse. Vad du kan göra är att lämna dem ensamma och skapa utrymme för dom att få tid tillsammans, samt förstås att uppmuntra mannen till att skapa band för livet. Pappor, upplever jag, kan ibland vara lite sena i starten i relation till mammor för vi håller de små så nära och har både ett naturligt försprång och intresse. Där spelar pappaledighet samt egen tid och ansvar med barnet en stor roll. Tror jag.

I övrigt vill jag bara tillägga att ge ditt barn självkänsla och självförtroende att vara den han är. Djungelns lag är det sista jag skulle vilja lära ut, eller vilja att mitt barn lärde sig. Det är inget konstruktivt lärande att hantera varken sociala relationer eller problem. Saker av vikt för hela livet. Jag tycker snarare synd om de barnen som tvingas leva det livet och din son är klok som avvaktar och lär sig den vägen. Han är ännu alltför liten för sådana resonemang och vad du kan ge honom är struktur, glädje och att visa och lära hur han gör tillsammans med människor. På riktigt och konstruktiva bra sätt.

Kram
Susanne

[vincent]

Tack igen för kloka ord. Det där med Pappans egna vilja och att inte pucha har varit /är lite svårt. När Vincent tackar nej blir pappa ledsen och förstår vad som bottnar till nej tack, vilket jag tror är den bästa medicin" för att få han att vilja och ej mitt tjat..Självklart gör jag allt för att dra mig undan för att ge dom egen tid.
Men många kloka ord fick jag, och jag skall ta upp detta på dagis igen, dom ser det mer som jamen han är så snäll och duktig, inga problem! Medan vincent klagar över att nåt barn är elakt och det gör honom ledsen.Men barnet som orsaka problem, var redan känd i gruppen..tack..