Hjälp, hur ska vi ställa till rätta??

[Eli]

Hej!
Vår livliga 5.6 åring har börjat att slå oss, slå lillebror och skrika rakt ut när hon blir arg, eller bara skrika. Vi har haft regel att man skriker i sitt rum men det funkar inte längre. Jag vet inte längre vad vi ska gör med att hon slåss. Hon är oxå jätteorolig för närvarande och jag är rädd att det är för att jag har brustit mot henne så många gånger och skrikigt elaka saker. Jag vill hjälpa henne. Vad gör jag när hon slår mig eller lillebror? Jag har provat att säga nej, att bära henne till sitt rum när hon inte slutar osv men hon blir galen, skriker slåss mer och vägrar stanna på rummet. Hon fortsätter oxå slå direkt hon kommer tillbaks. Jag behöver handfasta råd för just nu klarar jag det inte själv. Snälla hjälp.

[Eli]

Läser mitt inlägg igen och förstår om ni reagerar när ni läser det. Jag låter verkligen inte som en bra mamma och kanske var jag för ärlig när jag skrev det. Men det är därför jag ber om hjälp, för att jag vill vara en bra mamma, för att hjälpa vår flicka ur vad det nu är som hon är i för jobbigt...För att jag inte vill misslyckas mer...igen...

[Ewa]

Har du läst 6-årskapitlet i BB? Så kanske du förstår bättre vad som händer med henne, och vad som tarvas av dig. Även Fostransdelen är ju rejält upplysande. Det finns även trådar under Favoriter här inne, som behandlar just 6-årskrisen. Börja där - tycker jag. Och återkom sedan

[annawahlgren]

--- kanske var jag för ärlig när jag skrev det. Men det är därför jag ber om hjälp, för att jag vill vara en bra mamma ---

Var stolt över dig! Det är jag. Det krävs mod att se sina egna brister och att både vilja och våga förändra saker och ting som gått i stå eller kommit snett. Pris och beröm :-({|=

Hon är oxå jätteorolig för närvarande och jag är rädd att det är för att jag har brustit mot henne så många gånger och skrikit elaka saker.

Som Ewa skriver är hon i / närmar hon sig en ålder som inte är särskilt rolig - ganska gräslig, faktiskt där det "normala" är att man tycker ungen är som förbytt. Jag tror du kan finna både stöd och en ny insiktsfullhet i att läsa och ta till dig det Ewa tipsar om

Och så är det ju så att små barn gör som vi lär dem. På gott och ont. Nu får du dina "elaka saker" i retur Därför är det första budet nu inför den stora förändring som stundar att du ALDRIG mer hemfaller åt att skrika och gapa på henne och alldeles särskilt inte med elakheter. Allt vad I viljen... osv Du måste lova mig det.

--- hon blir galen, skriker, slåss mer och vägrar stanna på rummet. Hon fortsätter oxå slå direkt hon kommer tillbaks.

Det här är ett fullständigt oacceptalet beteende oavsett allt. Att hon slår dig och lillebror får INTE förekomma - så är det bara. Hon får inte slå någonting som lever överhuvudtaget. Det är inte förhandlingsbart och här måste man sätta hårt mot hårt. Det är inte särskilt trevligt men man får komma ihåg att man gör det i barnets intresse, inte "bara" i sitt eget. Människan är en social varelse och måste gå att ha i möblerade rum tillsammans med andra människor. Så är det bara. Precis som alla andra får hon lära sig att måste hon slå, får hon slå på döda ting; måste hon skrika, får hon skrika för sig själv. Hon är inget spädbarn längre. Hon måste helt enkelt lära sig uppföra sig som folk. Tycka och tänka får hon göra som hon vill, men inte bete sig hur som helst.

Ge henne en liten kur. (Detta säger jag för att du inte ska tro att den lilla handlinsgplan jag ger dig nu betyder att så ska det alltid vara - så "ska" man sköta små barn, typ Det ska man naturligtvis inte - inte som REGEL, bara som undantag, när nöden absolut kräver det.

Se till att du helhjärtat kan ägna dig åt "kuren", dvs har en samarbetspartner som tar hand om lillebror och huset i mesta möliga mån. Vid första utbrott av våldsamhet, skrik och otidigheter, tar du barnet i hampan och skyfflar in henne på hennes rum. Säg inte ett ord - det behövs verkligen inte (numera). Antagligen lyssnar hon inte heller, så det är i vilket fall bortkastat att försöka ge henne budskapet i ord. Och i dina ord har det ju gått en hel del inflation, om man säger Handlingen får tala. In med barnet alltså och stäng dörren och STANNA KVAR vid den. Tryck den på plats. Hon ska inte kunna komma ut. Du är fortfarande den starkare. Vänta ut hennes reaktioner. Det kan ta upp emot 20 minuter innan hon lugnar sig så att hon blir pratbar. Vik inte en tum. Så fort hon tystnar, glänta på dörren och fråga ytterst sakligt, helt neutralt och behärskat, om hon vill komma nu Är hon färdig Nytt vrål eller nya våldsamheter (ge henne inte chansen att komma nära nog att lappa till dig) föranleder omedelbart ny stängd dörr, med dig på andra sidan som håller emot.

Fortsätt så tills hon tiger och INTE börjar vråla och slåss så fort hon ser dig. Då öppnar du dörren och låter henne komma ut. Kommentera då inte, förmana inte, avkräv henne inget förlåt, bara bär dig åt som om det regnar, som om ingenting alls hade hänt.

Och så drar du reprisen så fort det krävs - igen. Skriks och slåss det blir det omedelbart förvisning igen bakom stängd dörr, som du inte lämnar, osv osv. Upprepa i evigheten, dvs så länge det behövs för att hon ska bli beredd att uppföra sig som folk och då få vara med. Hon vet redan mycket väl att det inte är meningen att man ska skrika och gapa och slåss (tillsammans med andra) så du ska 1. INTE ge dig in på några anklagelser / förmaningar / tillrättavisningar (i ord), 1) INTE någonsin själv mera illustrera detta beteende som du ju innerst inne, och nu också helt medvetet och ångerköpt, förkastar.

Återkom med rapport

[Eli]

Tack snälla ni för att ni tar er tid. Jag har läst och jag ska jobba vidare. återkommer efter helgen!

[miniz]

Hej, klipper in något jag skrev i en annan tråd.

Det är bra du läst i Barnaboken och som du skrev sà kan det vara bra att läsa aktuella kapitel èn gàng till.

I kristider är social delaktighet särskilt viktigt.
Han màste känna sig behövd, att ni klarar er sämre utan honom, pà riktigt.
Ta honom i bruk, ge honom uppgifter, ta direkt imot hjälp när det erbjuds och tacka för hjälpen. Tacka sà han förstàr att det var verkligen bra och nyttigt att han kunde göra det där arbetet. Det kan vara bàde stora och minimala arbeten. T.ex att hàlla nycklarna medan du sätter ner väskan för att làsa upp bildörren eller skura badkaret med riktigt skum och vatten.

I kristider är humor särskilt viktigt.
Han behöver att gapskratta minst en gàng om dagen pluss skrattet till gonattet. Med humor kan man ocksà trolla bort utbrott som är pà kommande. Om han inte kan stiga upp fràn golvet, kan ju du ocksà sätta dig och försöka, neeej det gàr inte, och skratta till hur tokigt det var. Sà kan du fràga honom hur ni dà ska göra? Och vänta in svaret. (Det är inte alltid lätt att hitta det roliga i situationer och sà har man inte tid och sà ska lillen ha mat osvosv, jag vet, men det funkar.)

I kristider är utevistelse särskilt viktigt.
Han borde fà vara ute i den fria världen länge varje dag, minst 1.5 timme. Jag hade försökt gàtt ut innan lunch och efter dagsvilan.

I kristider är rutiner särskilt viktigt.
Nog mat och sömn till sina fasta tider.

När det kommer ett utbrott eller helst innan, försök visa en väg ut, inte stänga för.
Typ om han vill/màste ha med en jättestor leksak som du inte vill ha med ut, sà möt detta positivt med Jaa, vilken bra idè, den vill jag ocksà leka med, sedan när vi kommer hem, vi ställer den här sà vi kommer ihàg den. Eller ja men, den fàr ju inte plats i väskan, sà försöker du pressa ner den, men nejochnej, kanske en mindre leksak som fàr plats, jaaa, vilken ska han välja. typ
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13057
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18769

Och avleda om det gàr, är jättebra.
Och pakta. http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=4743
Och teater.
Och förbereda. När vi har blandat klart, dà ska vi äta.

Om du läser i trotstràdarna under favoriter här pà barnafostran kan du läsa om allt det här.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18665
Och i Barnaboken sà klart.

Hoppas detta kunde hjälpa dig lite.
Kram

Detta gällde en lite yngre pojke, men tanken är den samma. Din flicka kan ju ha större arbeten än att hålla nycklarna t.ex men det som är viktigt är att ni behöver henne på riktigt.

Trotskapitlet i Barnaboken är ju superbra. Fostran delen bak i boken är bra att läsa en gång till, då får man lite mer tankar om fostran som gäller för alla åldrar.

Hoppas detta kunde hjälpa lite.
Kram

[miniz]

Ojdå, den hamnade i fel tråd.

Men social delaktighet, rutiner och humor är aldrig fel.

Kram

[Eli]

Tack, och åter tack. Har läst det ni har tipsat om. Världen är fortfarande upp och ned och det känns verkligen som att vi får tillbaks i retur vårt eget beteende. Tycker dock att det sakta lugnat ned sig ngt. Skriken är mindre. Vi har haft ngt tillfälle var där vi lyft in henne i sitt rum efter att hon har slagit ngn av oss eller lillebror. Vid mitt tillfälle stog hon helt tyst för första gången bakom dörren så jag öppnade ganska snabbt och frågade om hon hade slutat att slåss. Hon skrattade och sa ja och jag lät det då vara så även om jag kände att hon ej var klar. Jag var rädd att ngt annat skulle hända vilket det brukar göra efter uppträdanden men kunde avleda med att snabbt ordna en lekparksvistelse. Sedan har det känts som om det varit så mkt fokus på dåligt beteende att jag medvetet valt att ignorera utsträckta tungor, vissa skrik och vissa beteenden. jag har låtsats att jag inte sett eller hört dem. Rätt eller fel måntro? Jag ska oxå läsa igen det ni skrivit och tipsat om för att inte falla tillbaks som dålig förälder. nått annat ni tänker på som kan vara till hjälp?

[annawahlgren]

Vid mitt tillfälle stog hon helt tyst för första gången bakom dörren så jag öppnade ganska snabbt och frågade om hon hade slutat att slåss.

Du gjorde det utan att först gapa och skrika på henne, alltså Bra jobbat, pris och beröm :-({|=

Alltså skrek inte hon heller. Ett stort genombrott, skulle jag säga

Att fråga "Har du slutat slåss?" är dock att utmana ödet. Det kan du ju själv se att hon har, för det första. Den påminner också om otrevligheter som hänt och kan därmed mycket väl framkalla förlängt / förnyat elände. Hon kan dra slutsatsen att DU fortfarande står stridsberedd, kvar i det otrevliga med negativa förväntningar. Hon kan ledigt göra dig den missriktade tjänsten att uppfylla dem.

Negativa förväntningar är lika självuppfyllande som positiva. Det är sannerligen det sista man ska ha på sina barn

Så fråga om hon är färdig, om hon vill komma nu (Se mitt förra svar.) Vänligt, älskvärt och uppriktigt intresserat Kan du inte åstadkomma det (omedelbums) så är det DU som är för tidigt ute. Då måste du dra efter andan och invänta din lugna behärskning.

Andemeningen med den "riktiga" frågan är att det är tillåtet att både skrika och slå - döda ting - men i så fall för sig själv, eftersom människor inte umgås med andra på det viset. Det är alltså tillåtet att känna, tänka och tycka och även vara vad som helst, men INTE att bete sig hur som helst. Det gäller oss alla, och det är de normerna hon frågar efter, de sociala normerna som vi alla måste rätta oss efter oavsett humör och sinnesstämning.

Det är ett tufft jobb för varje litet barn att lära sig den snårskog av normer och koder som vi omfattar i just vår kultur!

Trevligast för alla berörda blir det naturligtvis då om ni ömma föräldrar, hennes överlevnadsgaranter OCH ledare och guider, kan hålla henne i handen, bildligt (och bokstavligt) talat, enligt den väg jag stavar visa lära leda hjälpa i en positiv, konstruktiv, lugn och helst också glad anda.

Sedan har det känts som om det varit så mkt fokus på dåligt beteende att jag medvetet valt att ignorera utsträckta tungor, vissa skrik och vissa beteenden. Jag har låtsats att jag inte sett eller hört dem. Rätt eller fel måntro?

Fel Att ignorera ett litet barns frågor om vad det är som gäller - och barn frågar vanligen i antingen påståendets eller handlingens form - är att be om stryk. Barnet tvingas att arbeta sig igenom detta i mitt tycke absolut förfärliga, och förkastliga, ignorerande för att få svar på sina (förtäckta eller till påstående / handling förklädda) frågor.

Jag vet att det är på modet nu att ignorera små barn - skrev just om det i en annan tråd här nyligen, om hur en mamma på gatan undvek att både se och tala till sin lille son som sprang baklänges före henne längs hela trottoaren och skrek och grät STOPP, MAMMA!!! hur många gånger som helst, och hur både argt och förtvivlat som helst, utan att få någon som helst respons. Så vill vi inte ha det. Vad ska den lille pojken ta till när han kommer hem, tror du

Inom BB-filosofin är ignorans ett mycket fult ord

Så svara "Älskling, man räcker inte ut tungan åt folk. Jag gör inte så mot dig. Men du kan få ge mig en puss, om du vill!" Och så tar man sig en puss. Sj'älv. Och tackar glatt för den, som om det vore barnet som självmant gett en den. I stället för att räcka ut tungan, typ

Då har du svarat på barnets fråga (jag kallar det "Vad händer om jag kastar smörgåsen på golvet?"-syndromet) och i både ord och handling visat inte bara hur man INTE gör utan också hur man lämpligen GÖR. Och gett barnet äran på toppen.

Så byggs för övrigt självkänslan upp: barnet gör RÄTT och får det bekräftat, med glädje = barnet duger. I sina egna ögon, och det är ju det som räknas i sj'älvkänslans land O:)

Vad gäller "vissa skrik och vissa beteenden" som du låtsats att du inte sett eller hört, hoppas jag och vill tro att du börjat tänka annorlunda om nu

O:)

[Eli]

Det låter så självklart när jag läser ditt svar!!! Så klart!! Jag är helt med på det du skriver. Poletten behöver ibland falla ned. Tack.

[Piggelin]

Anna !

Har skickat detta till min syster för plantering i toa-lektyrlådan. På pricken en beskrivning av deras situation .

Vilka svar. Om jag kunde klona hade jag gjort fler av dig .

Lycka till, Eli.

/P

[annawahlgren]

\:D/

[Eli]

Hej igen!
Tycker att det går ganska bra!! Inga fler svängar in på rummet har behövts. Jag har varit noga med att inte acceptera att hon behandlar oss illa. Jag har försökt att hitta ett liknande tänk kring läggningarna som just nu är lite tjorviga. Hon går och lägger sig men kommer upp ett antal gånger med ärenden. Vi hänvisar tillbaks till sängen och att det är natt. Hon försöker då med att banka i väggen, skrika eller nått annat. Innan min tankeställare med er hjälp har jag kunnat bli rejält arg. Nu är jag lugnare. I förrgår varnade jag att konsekvensen av att inte visa hänsyn när man gått och lagt sig är att hon då inte kan vara uppe längre på fredagar (hon får vara uppe 30 min längre på fredagar då vi spelar spel efter lillebror lagt sig). I går bankade hon och skrek väldigt och sökte givetvis svar om jag ska tänka enl tidigare svar. Tyvärr sa jag det här betyder att du inte kan vara uppe längre i morgon. Gonatt. Jag väntade mig stora protester men hon blev knäpptyst. Nu måste vi givetvis stå för detta i kväll. Nu till min fråga. Jag kände mig inte nöjd med detta. Det känns inte som jag kan "hota" med detta utan det blir galet. Hur kan jag istället bemöta hennes beteende som likar det hon haft på dagarna?? Vi skrattar alltid innan godnatt. Vi har samma rutiner. Hon har sovtid 7-7. Den senaste tiden har det dock tagit längre tid för henne att somna och hon har vaknat tidigare. Hon ligger dock tills vi säger god morgon. Hur skulle jag ha kunnat gjort i stället??? Kan jag ta mig ur denna konsekvens utan att bli mindre trovärdig? Jag vet att jag har mycket att lära men det känns som det är på gång så jag tar tacksamt emot tips.

[annawahlgren]

Kära du, så underbart skönt att allting känns bättre

I förrgår varnade jag att konsekvensen av att inte visa hänsyn när man gått och lagt sig är att hon då inte kan vara uppe längre på fredagar --- Kan jag ta mig ur denna konsekvens utan att bli mindre trovärdig?

Det är trots allt ingen vuxen vi talar om. Vadå "visa hänsyn" Det är alldeles för abstrakt för henne. Speciellt på kvällskulan. Man kan ju bara se till sig själv.

Fredagstjatet förstår jag mig bara inte på. Lika lite som lilla barnet

Ja, du kan ta dig ur "denna konsekvensen", det är bara att skippa dessa i mitt tycke konstiga, onödiga turer av prat och presumtiva bestraffningar och helt banalt ramsa henne i stället, lugnt och fint, glatt och sakligt, x4 eller x6 eller t o m x8 men utan några som helst andra resonemang.

Ramsan ska ge svar på allt. För dig också

Du har bekymmer med att bli mer "trovärdig". Byt ut det. Tänk mer TREVLIG i stället

Tyvärr sa jag det här betyder att du inte kan vara uppe längre i morgon. Gonatt.

Även om hon var knäpptyst sedan, så var inte det här särskilt vackert (eller klokt) sagt. Det var snarare taskigt Hjälp henne i stället, helt lugnt. Låt henne få sin goda sömn utan en massa orosvargar hängande över sig.

[Eli]

Tack. Har levt m barnaboken och dess klokskap sedan vår flicka var 9 månader. Tycker ofta att jag fått mycket hjälp av den. Jag blir dock återigen påmind att det är ett förhållningssätt och ingen metod vilket är en stor skillnad för mig. Jag behöver förstå med själen vad jag gör och varför och då blir det ett förhållningssätt som både håller och fungerar. Vi har till och från varit på gungfly det senaste året så det känns som jag behöver backa bandet både en och två gånger. Jag gör tankevurpor i huvudet hela tiden men blir så otroligt hjäpt av era svar som får mig att tänka och känna i stället. Förhoppningsvis är vi på rätt väg....... Självklart tänker jag när jag läser ditt svar Anna! Ska göra mitt yttersta för att vara mindre "taskig". Kankse återkommer jag med än fler dumma frågor men jag lovar, de är en uppriktig önskan om att hitta glädjen i vår vardag!
Tack igen.