Detta fenomen är något som förundrar och skrämmer mig dagligen! Hur tusan blev det så här? Sitt på en lekplats var som helst i landet en längre stund, och jag garanterar att alla runt omkring dig för diskussioner på temat "Så när har ni fått plats på dagis?" "När är det dags för ert barn att skolas in?". Detta varvat med stoiska berättelser från dem som håller på med eller precis avlsutat denna inskolning. Rapporter om tårar, separationsångest och oroliga nätter. Men alltid avslutade med ett "men det går ju över..." "Javisst" säger kategori tre, med lite äldre barn. "X skrek också de första veckorna, men vänta bara, snart vill dom inte gå därifrån!" Och så skrattar alla, i lite olika tonarter beroende på, och så är det bara så.
Vad är det som hänt med människor? Varifrån kommer denna likriktning, för att inte säga hjärntvätt?? Hur blev det så enkelt att bara släppa ansvaret för det viktigaste vi har? Hur blev det så svårt att stå upp för sig själv och sin familj? Ibland känns det som att det handlar om en rädsla för ansvar. Jag har hört massor med människor beklaga sig över de ena och det andra, men när jag försökt komma med konstruktiva idéer har jag fått svaret "Jovisst, fast jag har hört att sånt här (sömn, mat etc) brukar ordna sig när de börjar på dagis!".
Men jag tror att det här med nödvändigheten är en av nycklarna. För vad är det vi skolas in i att göra med våra liv? Jo, att göra dem så bekväma som möjligt. Specialisera oss på ett område. Låta någon annan sköta resten. Det slog mig i somras, på skärgårdssemestern: Alla jobbar som illrar för att ha råd med högsta möjliga bekvämlighetsnivå, high-tech maskiner som sköter de enklaste grejer och inhyrd hjälp till precis allting - barn, gamla, städning, matlagning, you name it. Men vad är det många gör ändå, så fort de är lediga? Skalar bort alltihop! Tar med sig familjen och åker ut till stugan, där det "är så skönt", så kravlöst, med utedass och handdisk i kallvatten. Och man fiskar, jagar, odlar egna morötter. Man vrider tillbaka utvecklingen, och gör sig medvetet av med all denna artificiella bekvämlighet man kämpar så hysteriskt för resten av året. Och de veckorna mår man bra. Medan de andra veckorna på året, hos väldigt många människor, präglas av en gnagande känsla av tomhet och meningslöshet...
Det är bara för sorgligt! Alla dessa högpresterande, vackra, glättiga människor som tar så mycket plats. Och undanstoppade på undantag, avskurna från det verkliga livet, deras barn och deras föräldrar. Inte konstigt att den psykiska ohälsan skenar! När själva livstråden, blodbanden, själva sammanhanget är borta. Och människor istället försöker finna lycka och mening genom att leva enkom för sin egen skull, för sitt eget "självförverkligande". Och med ett sådant utgångsläge, tja då är det väl lätt att tycka att barn "stör" ens egna viktiga liv och karriär....
Den ytlighet som präglar vårt samhälle idag är symptomet på en ännu större ensamhet. Och allra ensammast är de små barnen, som tultar runt på förskolor runtom i landet, utan att veta varför de lämnats där, vad vikarien heter, eller när (om!) mamma och pappa kommer tillbaka
.
Ja.
) Ska t o m försöka skriva en bok om saken.
