Jag vann, och Pappa Chokladkanin vinglade yrvaket iväg för att hämta Bebbo. Men någon Glad Morgon var det inte fråga om, 
snarare en Jädrigt Tjurig Morgon, 
vilket Bebbo inte är dummare än att han genast snappade upp och började storgråta.... 
För mig är det här en typisk manlig dominansstrategi: Kvinnor klarar inte att barnen kommer i kläm, och att, medvetet eller omedvetet, genom vilja eller försumlighet, låta barnen bli slagpåsar befäster mannen sin makt över kvinnan. Och det här händer alltså till och med hemma i mitt eget vardagsliv. Fast i liten skala då. I morse fick jag förstås störta upp i alla fall och hjälpa till att trösta stackars Bebbo medan maken fixade välling.
Anna W skrev så här till en annan mamma:
Ramsans mål och mening är att betryggande överlämna barnet åt SÖMNEN, vilket inte kära pappa har förstått. Det är inte fråga om att den inte "hjälper" (mot vadåIndiemorsan skrev:J:s pappa har tagit saken i egna händer: han struntar i att ramsa, för han tycker inte att det hjälper. Han är inkonsekvent --- varpå jag får bära tillbaka barnet, lägga ner, ramsa och sen sitta på stolen.) utan om att den ömme fadern inte orkat bemöda sig om att 1) förstå vad den är till för, nämligen att bibringa barnet en känsla av absolut SÄKERHET i sin egen säng inför hela den goda, långa, sköna natten, 2) lära sig förmedla sin ramsa just så övertygande som den naturligtvis ska vara.
Resultatet av hans icke-engagemang och icke-insiktsfullhet - skulle varmt rekommendera honom att läsa krönikan "Säkerhet är trygghet", om ni nu inte har Internationella Sova hela natten-boken där kapitlen Säkerhet, Lugn, Njutning är de tre sesam-öppna-dig han förmodligen rentav skulle njuta av att verkligen FÖRSTÅ- är alltså att DU får springa upp, springa in, sitta på stol och hålla på, (vilket ju också i längden är fullkomligt verkningslöst) därför att han, efter att ha följt minsta motståndets lag, lämpar över ansvaret och resten av jobbet på mamma.
Man kan tveklöst säga att detta är en patriarkal klassiker
Mycket för att inte säga det mesta måste vi kvinnor klara själva. Förlåt att jag säger detIndiemorsan skrev: Jag behöver att vi är på samma linje i det här - han har ansvaret för sena natten och morgonen eftersom jag går upp vid fyra för att jobba flera dagar i veckan. Och jag har inte tid eller ork med nattvak, det måste funka!
Det är också ofta man läser inlägg här på forumet på temat: jag försöker hålla schemat men min man förstår inte eller jag försöker sköta mitt barn enl Barnaboken men min man tycker det verkar krångligt. Detta är också PATRIARKATET, i dess vidriga lilla vardagslivsform. Sabotage, kan vi också kalla det. Mannen följer minsta motståndets lag, och kvinnan blir tvungen att acceptera kaos, eller styra upp det hela på egen hand.
Många har ju som ambition att leva jämställt - men att föda och uppfostra barn är ingen jämställd aktivitet.
Tvärtom måste man jobba extremt hårt för att det ska bli det. Och då kan inget manligt smitande och lämna barnen i kläm:ande tolereras. I vårt fall, i morse, efter att ha stått i duschen och tänkt ut det här inlägget, spände jag själv ögonen i Pappa Chokladkanin och klargjorde:
Patriarkatet bor inte hemma hos oss! Barnen är inga slagpåsar, och du använder INTE dem för att hämnas på mig. Den enkla vägen ut är inte enkel, och du är lika ansvarig för scheman och logistik som jag.Jag ville bara berätta denna lilla historia för att uppmuntra alla er medsystrar:
NED MED PATRIARKATET!
Storasyster f feb 07
) känner jag mig inte längre som projektledaren i familjen.
men det händer ibland att om barnen blir ledsna så blir jag irriterad om jag inte har förtroende att kunna hantera det. Jag tänker så här, kan mamma trösta så kan säkert pappa det också. Så kunde du gå och duscha under tiden. 
Du är på