ettåring skriker så det skär i öronen...

[HannaMaria]

finns det något man kan göra då vår nyligen fyllda ettåring skriker så det skär i öronen. oftast händer det vid matbordet då han vill ha något. han pekar och skriiiiker ett högt och gällt äääääh. han kan peka på ketchupflaskan, på brödet, på sallden. ja vad som helst. han får smaka eller känna på det han vill, det är ju inte det att han inte skulle få, utan att det är hans sätt att uttrycka "kan jag få det där". ibland verkar han också skrika för att få se en reaktion... jag blir tokig, för det gör verkligen ont i öronen. hur får jag honom att sluta.

[cillus]

Hej!

Stoppa bomull i dina örona.. hehe ..närå.
Han har fått en röst, och den måste ju testas och utvecklas. Däri ingår registret av höga toner OCH starka toner.
Han kan ännu inte prata, hurdan skall han annars utrycka sig?
Jag tror inte du kan göra så mycker mera än att inte reagera på det än på ett tag, samt själv tala i lugn ton. Jag tror han är för liten än för att begripa att det skär i dina öron. Hans ljudnivå går ner så småningom, den skall bara testas klart först tror jag.

[annawahlgren]

Absolut, röstsesurser är till för att användas

Men även om lilla älsklingen är glad och förtjust över sina talanger att GÖRA SIG HÖRD =D> måste han fortfarande gå att ha i möblerade rum, om man säger. Inte minst för sin egen skull.

Människan är en social varelse och som sådan kommunikativ. Kommunikation syftar till möten och förståelse, utveckling och gemenskap, samarbete, insikt och välvilja. Och då duger det inte att vråla folk döva så att de håller för öronen och flyr.

Risken är att han "fastnar" i detta mistlurande och tror att det är så man - i alla fall han - "pratar". (Ja, han är i så fall inte ensam. Jag har träffat en del mistlurar i mina dar #-o )

Du kan ju knappast hålla för munnen på honom och bomull i öronen lär honom heller inte att "tala" som folk. Så jag föreslår en liten "kur" enligt följande:

Utan förebråelser ser du bara häpen ut, när han vrålar sitt mistlurstjut, och säger "Oj då" - som om du verkligen ingenting begrep alls - och går från bordet (eller var han nu befinner sig när han uttrycker sina önskemål per tjut). Och så diskar du en tallrik eller kammar håret eller städar en tidning eller gör något annat "viktigt" à la sådant man sysslar med när man väntar. Och tittar inte på honom under tiden.

Är han fri och rörlig och förföljer dig med förnyat tjutande upprepar du ditt häpna, kanske lätt beklagande "Oj då" och flyttar dig vidare bort från honom, till något annat "viktigt" som du pysslar med i väntans tider. Du får naturligtvis inte lämna rummet, men du varken ser eller hör honom, efter vad det verkar: han når dig alltså inte.

I exakt samma ögonblick han tystnar, vänder du ditt intresse mot honom, ser kolossalt glad ut och säger någonting i stil med "Vad sa du, älskling? Vad ville du?", släpper vad du har för händer och lyssnar verkligt intresserat.

Här gäller det att ge honom TID. Håll inga föredrag - lyssna

Börjar han då tjuta igen, kör du ditt lilla "Oj då" igen, går till "ditt" - och kommunikationen är bruten. Får han då konstatera.

Upprepa så många gånger som behövs

Och så fort han faktiskt börjar begripa att han måste uttrycka sig annorlunda än genom att tjuta, om han ska få dig att ge honom ketchupen eller vad det nu är, så FÖRSTÅR du genast och med största förtjusning vad det var han ville (som du naturligtvis har begripit hela tiden, men det ska han inte få tro - längre). Och efterkommer, med glatt kompanjonskap i både blick och kroppsspråk, hans önskemål.

Den här lilla "kuren" lär honom att vill man bli förstådd - och det vill man ju - måste man bedriva kommunikation med sin omvärld så att man MÖTER den, inte stöter den ifrån sig.

Och varje gång du ger honom något som han bett om på ett civilliserat sätt, säger du förstås ett förtjusande "varsågod", följt av ett TACK å hans vägnar. Så utlöser snart ditt "varsågod" ett lika förtjusande TACK - och ett "vassego" i retur, när det är han som ger - och mistluren är strax ett minne blott. (Allting med små barn tar tre dagar )


O:) \:D/

[Liten_med_Mindre]

Får man haka på - miss J har sen hon var jätteliten också älskat sin röst och sina höga ljud (iiiiiiiiiiiiiiii). Men hon vill oftast inget med dem - eller i alla fall är det så nu för tiden. Eller, jo, det enda hon vill är att se hur vi reagerar och det brukar vara:
-ignorera
-hålla för öronen och säga att öronen blir ledsna
-viska och visa att man kan prata tyst istället för tjoa högt
-hyssja med fingret för munnen (vilket tidigare resulterade i skrik följt av ett litet hyssj med fingret på vift i ansiktet)
-bli sura och säga "nej, så gör man inte"

Inget verkar fungera.
Borde vi kanske konstant köra på ignorera? Det blir lätt jobbigt eftersom ljuden kommer vid matbordet, i badrummet, trapphuset eller hissen. Ställen vi inte lätt kan göra nåt annat i...

[annawahlgren]

Liten_med_Mindre Visst får man haka på

Fast jag tyckte peståss jag gav svaret just

Den här lilla "kuren" lär honom att vill man bli förstådd - och det vill man ju - måste man bedriva kommunikation med sin omvärld så att man MÖTER den, inte stöter den ifrån sig.

Med mera, med mera. Som står att läsa ovan.

[Liten_med_Mindre]

Tack Anna,
Jobbar vidare med "hysch" respektive "ojdå" och ignorering. Miss J har nu lagt "ojdå" till sin repertoar efter skriken. Men tack och lov är de färre i omgångar. Säkert minskar det när ordförrådet blir större.

[Liamsmamma]

När min pojke var runt 1-1 1/2 så skrek han rätt ofta å de mesta var ren frustration i att inte bli förstådd.. Något som faktiskt hjälpte oss till viss del var att vi gjorde en bild med de vanligaste förekommande önskemålen såsom hungrig (mattallrik) törstig(vattenglas) sova/trött( säng) spela musik (radio) osv.. Bilden som jag målade satte jag sedan i hans höjd och när jag inte förstod vad han menade tog jag med honom dit och pekade/frågade.. Är du hungrig?! Detta snappade han upp rätt snabbt å gick således till slut dit själv!

[Fanny83]

Å herregud vad smart! Djupt imponerande. Ska jag försöka komma ihåg när den dagen kommer.