Arg arg 2-åring

[Indiemorsan]

Hej! Jag har inte varit här inne på länge nu för, ja, jag vet inte, sen vi kurade vår lille J (nu två år, han kurades vid 18 mån) har allt fungerat relativt smärtfritt. Jag säger relativt och för oss, i början var det helt fantastiskt. För han sov ju på nätterna, det hade han aldrig gjort förut. och det gör han fortfarande. problemet är, och har hela tiden varit, att han är fly förbannad både när han ska somna och när han ska vakna. Vi kan få ett par dagar när han bara protesterar i kanske fem minuter innan han somnar men för det mesta är det närmare en halvtimme av ilskna skrik och hoppande upp och ner innan han tillslut somnar. Det känns inte roligt, vare sig för oss eller för honom. Dessutom är han alltid, utan undantag, förbannad när han vaknar. Ett dåligt morgonhumör kan vi nog leva med, det brukar ordna upp sig när vällingen är serverad, men läggningarna tär på oss alla tre. det har varit såhär hela tiden, det har gått i vågor och varit olika illa men det har aldrig varit helt bra. Vi är jättenoga med attityden och med tiderna, vi skrattar så vi nästan kissar på oss ända ner i sängen, vi har massor med social delaktighet och utevistelse. han lever ett prima liv helt enkelt och är toppenglad för det allra allra mesta, men han vill helt enkelt inte gå och lägga sig. Han står och hoppar i sängen och skriker "buppe! buppe! (uppe). När han väl somnat sover han som en stock ända till morgonen.

Någon som har några tips för att få en levnadsglad tvååring att fatta att det är skönt att sova?

[annawahlgren]

Välkommen är du Det har jag nog inte sagt förut

Problemet är, och har hela tiden varit, att han är fly förbannad både när han ska somna och när han ska vakna.

Tråkigt för honom. Han är karl (ursäkta) och tycker synd om sig, svär och domderar. Det kan vi tyvärr inte ta någon hänsyn till

Jag är ingen vän av detta moderna, trendiga IGNORERA, som anbefalls i alla möjliga (och omöjliga) situationer numera, men i det här fallet kan jag gladeligen rekommendera total ignorans. Det är inte förbjudet att vara fly förbannad. Varsågod, men det får man vara för sig själv 8) tills man tröttnar. Eller inte tröttnar. Upp till honom

Lyssna inte på eländet, gå ut bara och låt honom svära sig blå om han ids På morgonen likadant: ni HÖR inte hans svordomar utan bär er åt som om han vore idel underbart solsken \:D/

Framhärdar han då, så envist och länge att ni känner att det här är bara för mycket, så säg bara "vi ses om en stund", och gå. Så får han gorma klart. Och så frågar ni helt fromt "Är du färdig?" och drar igång hela det underbara återseendets glädje (igen) och ser om det landar bättre. Annars får "vi ses om en stund"... igen. Och igen. Och igen. Tills han överger detta tjatiga mönster av trist gormande som inte gör någon människa glad, allra minst honom själv.

Vi är jättenoga med attityden och med tiderna, vi skrattar så vi nästan kissar på oss ända ner i sängen, vi har massor med social delaktighet och utevistelse. Han lever ett prima liv helt enkelt och är toppenglad för det allra allra mesta, men han vill helt enkelt inte gå och lägga sig. Han står och hoppar i sängen och skriker "buppe! buppe! (uppe).

Ni sköter honom underbart Han har bara inte till alla dela fattat det än. Och har ju heller ingenting att jämföra med, om man säger. Det är sådant som kallas att inte förstå sitt eget bästa... Gör läggningen (efter allt det roliga) en minut kort, ramsa glatt x4 och sätt sedan på hög, glad musik så att varken ni eller han själv hör några svordomar. "Buppe" kan man vara i morgon, och det är det ramsan förmedlar i sin betryggande glada attityd. (Och ge er givetvis inte in på några "buppe"-diskussioner, bara kör ramsan x4 med hej och hå och sedan ingenting.)

När han väl somnat sover han som en stock ända till morgonen.

Tror jag det. Han har ju ett underbart liv Han ska bara begripa det själv och det är det inte alla av oss som gör i en handvändning

Pris och beröm ska ni ha :-({|= Avundsvärd är vad han är, den lille.

[Indiemorsan]

Tack för ditt svar Anna!
Det värmde verkligen. Jag har inte kommit in på forumet på flera dagar (tekniskt strul?) så jag har inte kunnat läsa det, men nu läste jag ochd et känns så skönt att du säger som du säger, för det är precis så vi har gjort de sensate dagarna. Roligt i massor och sen kort, koncis läggning och sen dragit igång stereon och struntat i ilskan. Igår och i förrgår lugnade han sig snabbt (fem minuter kanske) men idag är han arg som ett litet bi sen tio minuter och det låter inte som om han tänker ge upp än på en stund. Idag missade vi läggningstiden med en kvart - jag brukar vara jättenoga men ibland hädner det saker. tycker inte att en så liten stund sk behöva spela roll egentligen, men kanske gör den det, i alla fall är han argare idag. eller så beror det på nåt annat.

Oavsett vilket så framhärdar vi, men om han är arg riktigt länge känner jag att jag inte kan ignorera honom . Jag menar om han har svurit i tjugo minuter känner jag att jag måste gå och titta till honom så att det inte på allvar är nåt som är fel. (det har det aldrig varit hittlls men mitt mammasamvete klarar inte att vänta ut honom hur länge som helst). Är det fel?

[annawahlgren]

Tack själv, rara människa

Ja, det var något tjatigt strul med webbhotellet så forumet krånglade. (Och något hundratal andra som använder samma webbhotell.) Men nu är vi fit for fight igen

Jag menar om han har svurit i tjugo minuter känner jag att jag måste gå och titta till honom så att det inte på allvar är nåt som är fel. (det har det aldrig varit hittlls men mitt mammasamvete klarar inte att vänta ut honom hur länge som helst).

Svordomar i tjugo minuter vill vi inte ha Då får du tänka just så: "Nej, nu har JAG fått nog", så att mammasamvetet inte bölar och tycker synd om, och så fräser du iväg en mycket hög, mycket bister, mycket bastant och mycket bestämd ramsa x4 som skulle kunna göra Mount Everest spakt som en kattunge. Du sätter punkt, helt enkelt (kan också kallas svär tillbaka, fast värre) på temat NU RÄCKER DET

Sedan, när barnet sovit i tio minuter (inte tjugo) kan du plocka fram mammasamvetet ur snyftlådan och tassa in och kolla att allt är som det ska, utan att han märker det. Då kan du lägga över täcke, kolla icke-feber på pannan, whatever - och tassa ut igen med nerverna lugnt på plats.

[Indiemorsan]

Tyckte att jag har ju gjort precis så som du sa och det har inte hjälpt utan jag har i alla fall fått gå in efter 25 minuter till ett barn i upplösningstillstånd och stoppa om honom och lugna honom och sen köra hela racet från början igen - han kan med lätthet hålla på i en timme .

Men nu, när jag satt här vid forumet och han hade svurit därinne i ungefär en kvart, gick jag upp och ramsade för att flytta på mount everest och ta mig tusan om han inte är helt knäpptyst nu! Man vet aldrig om det håller i sig med lille J, men kanske var det bara jag som inte var tillräckligt övertygande. Jag tyckte att jag var det, men det var när jag läste det där om mount everst, då lade jag nog på ett lager pondus till på rösten

[Indiemorsan]

Nä, idag hjälper inte extra pondus, jag har ramsat ända från tårna men det biter inte. Vad ska man göra då? han skriker och skriker - han lugnar sig ett par minuter och sen är han igång igen. Vi har varit uppe och ramsat - inte så ofta men när vi har känt att det behövts och inte fått nån respons på det över huvudtaget. Jag är så trött på att ha den här ilskan och kalabaliken varenda kväll när det ska sovas! Det är ju jobbigt för alla inblandade .

[Indiemorsan]

Och problemen utvecklas: tillslut bestämde vi oss för att byta strategi, eftersom läggningarna, trots attityd, skratt och hela baletten var och varannan kväll var rent ut sagt katastrofala. Barnets pappa började göra en modifierad variant där han, innan han ramsade, meddelade barnet: jag sitter på stolen utanför dörren. Och se, det fungerade. Lille J är nu mycket angelägen om att mamma eller pappa ska "sitta stolen" när vi lämnar rummet (med ramsa) och man får sätta sig på stolen med dörren öppen så att han kan kontrollera att man sitter där, och sen dra igen den och ramsa efter någon minut. Det fungerar bra, bara man ser till att det är tillräckligt med ljud i huset (radio eller musik) så att han inte störs av knarrandet i golvet när man reser sig från stolen efter ett par minuter. Så långt allt väl alltså. Men. De senaste två nätterna har han vaknat på natten. Det har han inte gjort sen vi kurade honom i mars! Det kan ju vara så att han fryser (kallare i huset nu) och vi ska se till att han har rejälare pyjamas på sig i kväll eftersom han sparkar av sig täcket.

Jag bekymrar mig dock för att nattvaknadet beror på att vi har frångått den vanliga läggningen (även om vi egentligen bara har modifierat den). ramsan fungerar inte längre när han vaknar på natten utan man måste gå in, lägga tillrätta, klappa om och sen sitta på stolen utanför tills han somnar om igen.

Nu har det inte hänt så många gånger än, men jag vill stämma i bäcken innan det blir värre! Jag tror att problemet är att J:s pappa har tagit saken i egna händer: han struntar i att ramsa, för han tycker inte att det hjälper. Han är inkonsekvent och kan ena stunden (om han blir väckt på natten) bestämma sig för att gå in och ta upp ungen och hämta honom till vår säng (något som inte hänt sen vi kurade och som jag absolut vill undvika!) - varpå jag får bära tillbaka barnet, lägga ner, ramsa och sen sitta på stolen. Nästa gång kan pappan häva ur sig ett par håglösa sömniga ramsor och sen bestämma att "då får han väl ligga där och skrika då". Allt beror på hur trött pappa far själv är.
Jag behöver att vi är på samma linje i det här - han har ansvaret för sena natten och morgonen eftersom jag går upp vid fyra för att jobba flera dagar i veckan. Och jag har inte tid eller ork med nattvak, det måste funka!

Så jag undrar följande:
1)Har vår modifierade läggning påverkat nattsömnen tror ni?
2)Hur får man en partner som tröttnat på att läggningarna inte funkar att få tillbaka sin attityd?
3)Hur genomför man bäst en minikur? Det känns som om det skulle vara rätt väg att gå just nu för att få ordning på allting.

Hjälp, snälla! [-o<

[annawahlgren]

Och se, det fungerade. Lille J är nu mycket angelägen om att mamma eller pappa ska "sitta stolen" när vi lämnar rummet --- Det fungerar bra, bara man ser till att det är tillräckligt med ljud i huset (radio eller musik) så att han inte störs av knarrandet i golvet när man reser sig från stolen efter ett par minuter. Så långt allt väl alltså.

"Så långt allt väl alltså" Tycker jag ju inte, peståss

Men. De senaste två nätterna har han vaknat på natten. Det har han inte gjort sen vi kurade honom i mars!

Och det kommer han att fortsätta med, och mer och mer, dessvärre

Ramsan fungerar inte längre när han vaknar på natten utan man måste gå in, lägga tillrätta, klappa om och sen sitta på stolen utanför tills han somnar om igen.

Nej, det måste man inte. Och det är här ni begår det stora misstaget I bästa välmening, säkert. Men med trafiken inne i rummet och efterföljande övervakat stolsittande lär ni honom allt utom att PÅ NATTEN HÄNDER INGENTING. På natten händer nu allt möjligt, och mer och mer blir det därför att ett nytt mönster etableras, ett som, om man vill, kan kallas underhållning på natten - det "ska" hända en massa saker på natten, tror barnet, annars är det något fel.

Och detta kollliderar med barnets - och ert egna - naturliga behov att få sova gott på natten. Gud la mörker över jorden om natten och både människor och djur gick till vila; sådan var tanken och sådan är praktiken.

Vi vill alla kunna sova i lugn och ro. Barn är inga undantag.

Och därför kommer "underhållningen" - stolsittandet, trafiken - att eskalera.
Ingen människa, stor eller liten, står ut i längden med att inte få sova på nätterna. Barn står ut med mycket, och gör det länge - eftersom barn gör som vi lär dem och tror att det ska vara som vi lär dem - men helt enligt Guds och naturens order protesterar de till slut mot den (icke)ordning som inte var avsedd. De allmänmänskliga basbehoven måste helt enkelt tllfredsställas, om människan - stor eller liten - ska kunna fungera som folk, och det VET små barn. De ställer förr eller senare sina ömma överlevnadsgaranter mot väggen med allt mer uppfordrande frågor och hjälpsökande krav - i handling.

J:s pappa har tagit saken i egna händer: han struntar i att ramsa, för han tycker inte att det hjälper. Han är inkonsekvent --- varpå jag får bära tillbaka barnet, lägga ner, ramsa och sen sitta på stolen.

Ramsans mål och mening är att betryggande överlämna barnet åt SÖMNEN, vilket inte kära pappa har förstått. Det är inte fråga om att den inte "hjälper" (mot vadå ) utan om att den ömme fadern inte orkat bemöda sig om att 1) förstå vad den är till för, nämligen att bibringa barnet en känsla av absolut SÄKERHET i sin egen säng inför hela den goda, långa, sköna natten, 2) lära sig förmedla sin ramsa just så övertygande som den naturligtvis ska vara.

Resultatet av hans icke-engagemang och icke-insiktsfullhet - skulle varmt rekommendera honom att läsa krönikan "Säkerhet är trygghet", om ni nu inte har Internationella Sova hela natten-boken där kapitlen Säkerhet, Lugn, Njutning är de tre sesam-öppna-dig han förmodligen rentav skulle njuta av att verkligen FÖRSTÅ - är alltså att DU får springa upp, springa in, sitta på stol och hålla på, (vilket ju också i längden är fullkomligt verkningslöst) därför att han, efter att ha följt minsta motståndets lag, lämpar över ansvaret och resten av jobbet på mamma.

Man kan tveklöst säga att detta är en patriarkal klassiker

Jag behöver att vi är på samma linje i det här - han har ansvaret för sena natten och morgonen eftersom jag går upp vid fyra för att jobba flera dagar i veckan. Och jag har inte tid eller ork med nattvak, det måste funka!

Mycket för att inte säga det mesta måste vi kvinnor klara själva. Förlåt att jag säger det men så länge inte herrarna inser betydelsen av begreppet samarbete utan i stället ägnar sig åt mer eller mindre medvetet sabotage, må vara såväl ogenomtänkt, slarvigt som i bästa fall "välvilligt" (i deras egna ögon), får vi själva ofta nog ta tjuren vid hornen och säga ifrån, i ord och handling.

Det gäller små herrar också. Din lilla tvåårige herres gapande och gormande vid läggningarna är en utmaning också den. (Han känner naturligtvis av era oros- respektive irritationsvargar.) Man får till slut helt radikalt stänga dörren, när barnet fått sitt goda skrattet-till-go'nattet (och alla övriga behov tillfredsställda med råge och förtjusning) och vägra lyssna till fler klagomål. Herrarna behöver inte sällskap i DET, än mindre tröst Vill de tycka synd om sig själva, utan att det ÄR det minsta synd om dem, så varsågoda. Förr eller senare tröttnar man, som kvinna och mor, och stänger dörren, bildligt och bokstavligt talat. Man gör det för att bevara sin egen sinnesro men faktiskt också för att hjälpa dem - genom att studsa tillbaka de problem de gör sig till dem själva.

Hur genomför man bäst en minikur?

Man börjar från natt 2 enligt Lathunden. Och så läser man gärna Internationella Sova hela natten tills ögonen blöder och tar till sig ALLT, inte bara teknikerna. En minikur tar inte mer än tre nätter, men dessa tre nätter bör vara kemiskt fria från sabotage, om man säger

[Indiemorsan]

Tack Anna för ditt svar! Jag har ju läst sova hela natten baklänges och framlänges, vilket inte barnets far har gjort och det är väl där nånstans problemet ligger. Att han inte tagit till sig det hela fullt ut. Men se, den misslyckade stol-lösningen förde också något gott med sig. För efter att sonens nattvaknande eskalerat - så som både du och jag förutspådde att det skulle göra - insåg även pappan att det inte fungerade. När jag så nylanserade kuren hängde han på med större engagemang. Det var väl så att han hunnit glömma, under det senaste halvåret, hur jobbigt det är att inte få sova på natten . Så vi startade om kuren. Vi tog den regelrätt, från dag 1 enligt boken, men det behövdes naturligtvis inte alls lika mycket ramsande och vakande för sonen vet ju egentligen vad som gäller. Och se, efter tre nätter sover han gott igen. Kvällarna är mindre besvärliga - en del protester, men han håller inte på lika länge längre. Kanske var det bara en gemensam övertygelse som krävdes, det är klart att det är lättare för mig också att upprätthålla den rätta attityden när inte pappan ifrågasätter mig. Så nu verkar vi vara på rätt spår igen och vi är så väldigt glada över det!

Nästa steg blir att införa väckarklocka på morgonen för att det ska bli tydligt för den arge unge mannen när morgonen börjar och att man kan svära tidigare om man vill, men det hjälper inte. Morgonen börjar när klockan säger till. 8)

[annawahlgren]

För efter att sonens nattvaknande eskalerat - så som både du och jag förutspådde att det skulle göra - insåg även pappan att det inte fungerade. --- Det var väl så att han hunnit glömma, under det senaste halvåret, hur jobbigt det är att inte få sova på natten . Så vi startade om --- Och se, efter tre nätter sover han gott igen.

Jag säger bara det: UNDERBART \:D/

Pris och beröm till er båda ömma :-({|=

O:)

[Indiemorsan]

Tack Anna för pris och beröm!

Tyvärr har vi fortfarande problem: nätterna funkar igen men vi har nu precis likadana kvällar som vi hade tidigare, dvs det tar en bra stund för sonen att lugna sig. Någon enstaka gång har han knoppat in nästan direkt - då trodde vi att det var tack vare kuren men kanske var han bara extra trött den kvällen. För vi gör på samma sätt alltid (och det är oftast jag, som har mest pondus, som sköter ramsningen ). Men det tar mellan tio och tjugo minuter för honom att lugna sig - superarg! Då brukar jag ramsa mycket bestämt vid ett par tillfällen och han brukar efter en stund ta det till sig. Sen är det tyst i nästan tio minuter och sen är det som att han vaknar till igen. Då gallskriker han. Och låter inte arg utan ledsen och osäker. Jag är genast där förstås- jag går inte in utan ramsar mycket betryggande utanför dörren. men sen kan han hålla på, utan problem i 20 min till och vara omväxande ledsen och arg och ropa mamma, mamma. Jag gör husljud och spelar musik och håller ett öra på honom och ramsar när han låter ledsen men inte när han är arg. Tillslsut lugnar han sig ju alltid, men det känns som om vi aldrig kommer att få lugna och fina läggningar. Jag tycker verkligen att jag gör vad jag kan för att visa honom att jag är där och vaktar (utan att gå in!) när han vaknar till och är orolig. Men det verkar inte räcka.

[Sagalinda]

Det räcker visst - med lite tålamod. Det är nu han undrar om det verkligen stämmer allt detta, om man verkligen kan sova tryggt i sängen - denna gång? Nu när ni liksom kurat om. Och det är nu ni måste vara extra klara med besked, annars faller ni snabbt tillbaka igen i samma mönster.

Jag tycker du tänker rätt. Ledset barn = ramsa. Argt barn = endast husljud. Läs Annas svar igen och spetsa attityden!

Kram!

[Indiemorsan]

Tack för ditt svar, Sagalinda! Skönt att du säger att vi är på rätt väg. Jag tror ju det också, tycker bara att det är lite jobbigt när han är ledsen. Här jobbar vi på attityden allt vad vi orkar!

[Indiemorsan]

Nu är jag tillbaka här igen i tråden för jag vet inte vad annat jag kan göra. Vi kurade ju om sonen (2 år ganska precis) för några veckor sen, och det tog lite tid för det att sätta sig, men i ungefär två veckor fungerade läggningarna jättefint - han var fortfarande arg men lugnade sig efter bara ett par minuters protesterande.

Nu, däremot, är det annorlunda. återigen tar det mellan 20 minuter och en timme tills han lugnar sig på kvällarna. Vi har inte ändrat någonting i vare sig rutiner eller attityd, men barnet är både argt och ledset, Varje kväll. Han är också fruktansvärt mammig och på dagtid kan jag knappt vara utom synhåll för att gå på toaletten utan att han får utbrott. Pappa duger inte alls.

Hjälp! Jag orkar inte ha det så här, vill inte ha ett argt och ledset barn och kvällar som skriks sönder.

[Sagalinda]

Hej på dig Indiemorsan!

Kvällar som skriks sönder vill ingen ha Fundera själv - hur gjorde ni för att få kvällarna att fungera för några veckor sedan? Och så tillämpar ni det, framledes och fortsättningsvis. Jag är tämligen säker på att svaret på er fnurra redan finns i din tråd. Läs den igen! Och igen. Och så måste du komma ihåg: Saker och ting är inte så svåra bara man har ett tydligt mål. Då måste man stå ut med lite stenig väg ibland.

Det har säkerligen betonats förr, men skrattet till gonattet får inte slarvas med nu. Vistas gärna i rummet dagtid, och se till att inte rusa ut ur det på morgonen. Dra gärna upp rullgardinen tillsammans och låt honom tända lampan. Så att han får ett mera avslappnat intryck av sovrummet och sängen. Lek tittut mellan spjälorna på dagen till exempel. Och så kan du prata på dagen om hur skööönt det ska bli att få lägga sig på kvällen och sova.

Har han en nalle? Om inte så tycker jag han ska få välja en att sova med. Och jag skulle inte dra mig för att använda mig av nallen för att avleda hans skrik och gråt. Tala till exempel om vid läggningen att nallen måste få sova, nallen är så trött, så nu är det bäst att alla är tysta... Och OM du skulle bli tvungen att gå in i rummet, tycker jag du kan låtsas att du kommer in för nallens skull. "Nallen, du kan inte skrika så här, gossen måste få sova. Det är natt nu och på natten sover man, man skriker inte. Sov gott nallen!" Och så ramsa ut. Samtidigt lägger du barnet till rätta lite diskret, men undvik att koncentrera dig på honom. Låt gärna lagom sträng åt nallen, så där så att gossen blir lite fövånad och kommer av sig i svärandet och gråtandet.

Detta är bara ett sätt att bryta mönstret, och får ju inte bli någon vana. Men som sagt, kvällar dränkta i skrik vill vi INTE ha!

Lycka till!