Ja, då var det dags att skriva några rader under den här "dagis-rubriken" också. Det jag känner är att jag måste skriva av mig några funderingar och bolla lite kring dem.
Lite bakgrund: Storebror Rasmus fyllde två år i augusti och har varit hemma hela tiden med både mig och pappan. Nu är jag hemma på heltid eftersom Rasmus blev storebror i maj. Redan vid 1,5 år var Rasmus den enda i vår bekantskap och föräldragrupp som fortfarande var hemma och nu har trycket att börja på dagis ökat ytterligare. Nästan varenda gång vi träffar föräldrar med nästan jämnåriga barn kommer frågan om hur det går med våra dagistankar och om han inte ska börja snart. Många här på forumet känner väl igen sig ? Nu har till och med min mamma (som är f.n. lärare och f.d. förskollärare) börjat sina påtryckningar genom att ha gjort lite research bland kollegor om bästa dagiset i vårat område. Jag har tänkt att lillebror också ska få vara hemma så länge som möjligt.
Min mammas research grundar sig i att vi bor mittemot dagiset (som säjs vara det bästa i området/stan). Vår framsida vetter mot huset och dagisgården så vi hör och ser barnen för jämnan. Däri ligger min första fundering - att dagiset ligger FÖR nära hemmet. Hur reagerar Rasmus när han ser mig och lillebror vara ute på framsidan och grejer med nåt? Och varför ska han gå till huset 50 meter bort när lillebror får vara hemma? Ja, jag är skeptisk... Men dagiset består av flera avdelningar och det kan gå att be att få en avdelning som vetter bort från vårat hus så vi inte ser varandra hela tiden.
Min andra fundering ligger i hans personlighet. När vi är med andra barn blir han blyg och tillbakadragen. Iakttar mest. Vill helst sitta i mamma eller pappas knä eller hålla handen. Alla människor är ju olika. Hade han varit framåt och tyckt det var kul med andra barn omkring sig hade jag inte tvekat lika mycket inför en eventuell dagisstart. Men å andra sidan kanske hans blyghet försvinner om han får möjlighet att umgås med andra.
Öppna förskolan har vi besökt vid ca 10 tillfällen innan han blev storebror och jag har väl inte tyckt det varit så kul. Jag har inte känt så många andra föräldrar (är väl lite blyg själv också
) och tyckt det varit stojigt och stressigt. Nu drar jag mig för att gå dit med lillebror med tanke på alla virus och baccillusker som jag inte vill dra hem. Dessutom krockar deras sångstund med lillebrors mattid. Sångstunden var den främsta anledningen till att vi gick dit tidigare. När folk frågar om dagis brukar vi säga att "efter årskiftet ska han nog in på dagis 15 timmar/v, om vi får en plats". Men jag tycker att vi klarar oss rätt bra hemma vi tre. Behovet av att vara med andra barn kommer väl under tredje levnadsåret så då känner jag väl lite dåligt samvete av att han inte får träffa andra barn
. Han börjar titta lite nyfiket på barnen som leker på andra sidan staketet.Ja, jag blir inte riktigt klok på detta. Min slutsats den senaste veckan är i alla fall att vi INTE tillhör det sociala sammanhanget Dagis.
Kram Ida
P.S. Jag började själv på dagis vid 1 år och har hela livet prisat det, tills jag fick egna barn och började leva i BBs anda. D.S.
Och har faktiskt gjort det! 
Fast min flicka är ett helt halvår äldre än din pojk. Dock också en känslig typ.