Härlig läsning 
Några små påminnelseramsor följer här
Ju mindre barn desto mer UPP behöver man - barnet - få komma, så man ser vad som händer och fötter i den här världen. Först när det är dags att förflytta sig för egen maskin blir golvet den verkliga arbetsplatsen. Så upp, upp, upp - på bordet, på arbetsbänken, på diskbänken 
Med ena handen på barnets rygg till beskydd lär man sig snart tekniken att arbeta med den andra 
En liten tvåmnaders - ja, t o m en treveckors - har inga problem med att hållas lyft över ens huvud med ens armar raka, högt uppe i luften - anses helt i sin ordning
Det är så långt från "marken" (och farliga vilddjuren) man kan komma, tydligen. Anses tryggt Så kan man också "dansa". Intrycksbombardemanget liksom själva kroppsställningen blir tröttsamma ibland efter redan fem minuter, eller två eller tre. Det betyder inte att barnet måste "räddas". Man kan vända lilla äsklingen till rygg en stund, eller fortfarande på mage men i en annan riktning, eller dra på HÖG musik (glad Strauss rekommenderas Utan sång dock - förvirrande för små barn som söker ansiktet till rösten och inget hittar). God och glad musik låter annat än syn och känsel arbeta för högtryck, nämligen hörseln - som ju också den är under utveckling och behöver trevliga förutsättningar därför. Man kan ha som mål en 20 min eller så då barnet "hänvisas" (beskyddat, men inte räddat) till världen, den man - barnet - nu råkat hamna i och febrilt försöker bekanta sig med och begripa sig på. (Jfr beduinlägret i "Det psykiska välbefinnandet" ) Tar man upp ett skrikande litet barn i famnen (eller i bärsele eller vad man nu möjligen har hängande på kroppen) har man snart utvecklat en "kommunikation" som brukar leda till väldiga klagomål från den ömma moderns sida om klängighet, mammighet, rädsla för allt och ingenting 
Det är inte snällt mot barnet, som i sin tur lär sig att det är så man "pratar": man skriker, och då blir man buren, återförpassad till fosterstadiet och slipper anstränga sig. Vi vill visserligen alla gärna slippa anstränga oss, men ingen mår bra av att ständigt ha semester och ligga i hängmatta på stranden... i längden Utvecklingen, den som finns programmerad i oss alla, kräver mer än så.Och barnet ÄR FÖTT. Navelsträngen ÄR AV. Grejen är att man (barnet) ska fatta att det 1) inte är farligt att leva - utanför livmodern - 2) faktiskt är riktigt kul, spännande, utmanande och intressant
Så man lugnar ALLTID ett litet barn innan man tar upp det, dvs tar ALDRIG upp det skrikande. Det kan handla om någon minut eller en halv så kommer man rätt. Ska det skrikas under matningen t ex "rapar" man kolossalt energiskt och får på så vis ett hyfsat lugnt barn som förmår fortsätta äta. Ska det skrikas utanför matningen kan man hitta på att barnet absolut måste rapas i alla fall, just NU, för det har ju ätit SÅÅÅ mycket (för två timmar sedan) Men då tänker man alltså RAP, inte räddning eller tröst, och sedan, så fort barnet är lugnt igen, återgår man till det som gällde innan. (Och det var INTE ett planlöst bärande )Så ligger man före, så tar man ledningen, så lär man lilla älsklingen att JAG VET VAD DU BEHÖVER (rapa!! Vända dig!! Lyssna på musik!! Ligga åt ett annat håll!! Nytt kul att titta på!! Spjärn för de nakna fötterna!! osv osv) och det har inte ett DUGG att göra med något skrikande, inte. O nej
Och om och när det ska bäras, tänker man TRANSPORT, inte tröst eller räddning eller "herregud om jag bara kunde få tyst på ungen, var är nappen / sjalen / selen 
"Och så går man på nästa programpunkt, efter transporten som är saklig och enkel, med barnet vänt utåt (urom vid "rapningarna", äkta eller, hm
oäkta).End of skrik
Och i vanlig ordning går man SM-målet igenom efter klockan, som man gör till sin bästa vän. Det är ju trots allt inte i hundra år ett litet barn är vaket per SM-mål, även om det kan tyckas väl så länge medan det pågår.
O:)