Sexåring med separationsångest

[kocken]

Hej vänner,

Jag har en sexårig dotter som alltid har haft svårt för att lämna och bli lämnad.

För tillfället gäller det att jag och min man ska börja jobba på måndag och därmed kommer mormor att vara barnvakt på dagarna tills skolan börjar om två veckor. Efter att jag förklarat detta har kvällarna fyllts av tårar och ångest över att vi inte ska vara hemma på dagarna och hon förklarar hur mycket hon kommer att sakna oss etc. Hon älskar att vara med mormor annars så det är inte där själva problemet ligger utan just i själva lämnandet.

Jag bävar lite för måndag morgon eftersom jag vet att det kommer att sluta i tårar och att hon får panik när jag åker till jobbet.

Hur ska jag mildra hennes oro nu innan och hur klarar vi av måndag morgon?

Hjälp snälla...

[miniz]

Hon älskar att vara med mormor annars så det är inte där själva problemet ligger utan just i själva lämnandet.

Ta tag i det! Se pà det positiva. Hon älskar vara med sin mormor.

Jag bävar lite för måndag morgon eftersom jag vet att det kommer att sluta i tårar och att hon får panik när jag åker till jobbet.

Attityden av självklarhet, muta och pakta!

Attityden, den självklara, du màste till jobbet för flockens överlevnad. Hennes mormor ska vara med henne för flockens överlevnad. Allt är bra och helt rätt. Du fàr skjuta dina egna vargar, sà att attityden av självklarhet kommer fram.

Muta, nàgot kul att distrahera henne med när avskedet kommer. Baka bullar, gà till parken eller nàgot annat hon tycker om.

Pakta med henne, berätta om en liknande episod fràn din barndom, typ när hennes mormor skulle nàgonstans och din mormor skulle vara hemma med dig och du tyckte det var lite trist, men egentligen var det kul och berätta om nàgot kul ni gjorde.

Kanske fàr du flera tankar sà här pà kvällen innan du ska iväg i morgon,
Lycka till!
Kram.

[blomman]

Håller med miniz, speciellt med paktandet!
Förstå och dela hennes problem, berätta om att du känt likadant, hur det var när du var liten (skarva lite om det behövs) och fråga henne hur HON kan tänka sig att man löser det hela.
Att lära våra barn problemlösning, att lära dem att de inte är offer och fast i en situation, är en stor och viktig gåva!
/blomman

[kocken]

Tack båda för era svar. Måndagen gick över förväntan och på tisdagen ville hon att jag skulle skynda mig till jobbet

[kocken]

Ok, nu är det dags för nästa separation. Sexåringen har börjat i förskoleklass förra veckan (inskolning ons-fre) och det har väl gått sådär, jag och min man har turats om att vara med henne hela dagarna även fast det var sagt att föräldrar enbart ska åka dit och lämna. Eftersom hon är väldigt blyg och tycker att det är jobbigt med nya situationer (och människor) så vill vi att hon ska få styra själv när hon tycker att det är ok att vi går.

Frågan är nu, hur gör vi det enklare för henna att finna sig tillrätta och känna sig trygg? För hur det än är så kan vi ju inte vara med henne i tid och evighet hela dagarna. Tycker nog i och för sig att det är lite upp till lärarna också att liksom försöka få med henne i gemenskapen. Hon har hittat en lärare som hon verkar ty sig lite extra till men hon jobbar bara halvtid så hon är liksom inte med från början alla dagar. Dessutom kommer hon att börja på fritids i morgon (innan skolan börjar) och då blir det ytterligare en inskolning eftersom det är annan personal och lokal.

Finns det någon som har blyga barn och kan tipsa om hur ni har löst det så mottas det innerligt tacksamt. Vi vill verkligen inte lämna henne gråtandes i skolan. Kram och tack

[miniz]

Hej kocken!

Vad bra att det gick bra att lämna med mormor.

Jag har inget att komma med själv, men jag har rotat runt lite i arkivet och hittat bra saker.

Klipper in ett litet citat som jag tycker är värdt att tänka pà.

Men jag tänker så att om man låter barnen själva begränsa sig, så blir det lätt till att man som förälder bekräftar att det de är oroliga över faktiskt ÄR farligt; "barn frågar i påståendeform" som AW brukar säga.

och en tràd

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17195
som handlar om en fyraàring, men du kan hitta mycket nyttigt därifràn till er ocksà.

Kram

[kocken]

Tack miniz för ditt svar,

Vi har verkligen förberett henne så gott det går om hur det går till, varit på skolgården och lekt etc, innan själva skolstarten. Men frågan är om jag om jag förstärker hennes oro genom att stanna kvar? Ska säga hej då och gå fast hon är ledsen? Hjälp!

[miar70]

Hej kocken (här också )

Jag blev så trevligt citerad så jag känner mig lite manad att försöka berätta hur jag tänker! Jag har alla "modeller" av barn, allt från lite mer försiktiga till de som är väldigt framåt.

Något som funkar ALLTID är att förbereda och spela teater, med en sexåring kan man gå igenom vad som kommer att hända och hon kan få sätta ord på det som bekymrar henne. Att alltid vara tydlig är också jätteviktigt, ni kan ju t ex göra en halvmjukis och lämna henne en stund, kanske säga att "när jag lämnat dig på morgonen så åker jag hem och gör det och det, och när första rasten har varit då kommer jag upp och hälsar på!"

Sen är dialogen med lärarna också jätteviktig, be dem hålla ett extra öga på tösen. Berätta också det för flickan ("jag har pratat med din fröken och hon tycker det är JÄTTEbra om du berättar för henne om det är nåt du undrar över!) ni kan t o m prata med fröken ihop, du och flickan!

Var tydlig med när du går och när du ska komma tillbaka, och tänk på att inte fråga efter hennes godkännande (det är lättare sagt än gjort) utan var positiv och uppmuntrande!

Vad tror du om det här?

[miniz]

Vad bra förklarat Mia! Tack för det. Citatet jag klippte in är lite tunt utan kontexten, men nu kom det mera kött pà benen.

Jag tycker det är urviktigt att komma ihàg att barn fràgar med pàstàenden. Ocksà större barn.

Ett till citat

Var tydlig med när du går och när du ska komma tillbaka, och tänk på att inte fråga efter hennes godkännande (det är lättare sagt än gjort) utan var positiv och uppmuntrande!

Sà hade jag försökt jobba med saken!

Kram

[Nancy]

Vad fina svar i tråden :thumbsup:

Har en liten fyraåring som visserligen inte är så blyg längre (var det förut dock) men som har svårt med förändringar och avsked. Vi brukar träna på att fokusera på det som är positivt (precis som du fått tips om i tråden). Om vi ex varit hos mormor över dagen och snart skall åka hem tar jag Leia lite avsides och säger: "Nu skall vi snart åka hem. Istället för att vara ledsna för att vi skall åka så är vi glada för att vi har haft det så trevligt. Nu går vi och tackar mormor för den trevliga dagen och berättar för henne hur fint vi haft det här".

Det funkar så himla bra :thumbsup: En trevlig bonuseffekt är att Leia numera ofta självmant tar avsked genom att tacka folk och berätta hur trevligt det var att ses

Kram från Nancy

[kocken]

Tack alla för era kloka råd.

Vi har verkligen förberett henne och berättat i detalj vad som kommer att hända och varför (vi hade dessutom en längre och mjukare inskolning) och hon är helt ok med det ända tills det är dags att säga hej då.

Ett exempel på när det gick överstyr igår. När vi skulle säga hej då, vilket hon var väl förberedd på och hon vet varför jag/vi måste åka och jobba etc så utbryter panik, hon klänger sig runt mig och skriker mamma jag vill inte... Innan jag hinner reagera har de TVÅ fröknarna som då var där tagit tag i henne och börjar slita (!!!) henne ifrån mig vilket gör att jag inte har annat val än att gå därifrån (jag kan ju inte börja slita henne tillbaka) och det sista jag ser är hennes utsträckta armar och tillhörande skrik/gråt. Jag kan säga att jag gick därifrån med en stor klump i magen och tårarna brännande. När jag väl kom till jobbet så ringde jag och kollade läget med en av fröknarna och fick ett korthugget svar om att "allt var jättebra, hon leker och har kul" och tårarna var borta på ett par minuter.

Jag har dessutom noga förklara för fröknarna hur hon fungerar, att hon har separationsångest och är blyg, vilket innebär att hon behöver extra tid till att hitta sin plats och känna sig trygg.

Just nu känns det som att hennes (och mitt) förtroende för fröknarna har fått sig en rejäl törn och separationsångesten har blivit ännu värre om möjligt. Det känns som att vi får börja om från noll. Hur ska jag kunna bygga upp hennes förtroende igen och hur ska jag agera gentemot skolan tycker ni?

Kram till er alla som tar er tid att stötta.

[blomman]

Men hu, jag förstår VERKLIGEN din klump i magen. Vad fick de den där idé ifrån, att det var bra att slita loss ett gråtande barn från sin mamma?!

Jag hade nog bett att få ett samtal i lugn och ro, med den personal som kommer att möta henne på morgonen. Frågat dem hur de har tänkt lösa saken...

Skulle de kunna tänka sig att hon fick ringa dig t.ex. precis när du gått, om hon känner sig ledsen?
Och prata med dottern, gå igenom allting noga, noga. Precis som du gör.
Att du måste ju gå och hon går i skolan, och verkligen förstärka det positiva. Be henne berätta om de roliga sakerna i skolan, flera gånger.
Och sen säga att OM hon skulle känna att hon inte riktigt fick sagt hejdå ordentligt så kan en fröken följa med henne så hon får ringa din mobil och säga hejdå en gång till. Då blir det ju en väg ut för henne..

Sen kan ju fröknarna ta med henne i något när hon kommer?
Kan hon få nåt slags ansvar för något på morgonen, som gör att hon har annat att tänka på?
Delaktighet behövs i skolan också!

Hur trivs hon annars? Har du varit med henne i skolan ännu?

Kram Blomman

[annawahlgren]

hon klänger sig runt mig och skriker mamma jag vill inte...
Innan jag hinner reagera har de TVÅ fröknarna som då var där tagit tag i henne och börjar slita (!!!) henne ifrån mig vilket gör att jag inte har annat val än att gå därifrån (jag kan ju inte börja slita henne tillbaka) och det sista jag ser är hennes utsträckta armar och tillhörande skrik/gråt.

VILKET JÄVLA BETEENDE, ursäkta Fullständigt oacceptabelt Horribelt VÅLD kallas det och det finns INGA ursäkter

Myndighetsmissbruk är den rättsjuridiska termen.

Med din oro i bagaget och den CHOCK du måste ha fått, förstår jag att du inte tyckte du kunde göra annat än lomma iväg, med bilden av det fasthållna, gråtande barnets utsträckta armar brännande på näthinnan.

Och det är ju enkelt för mig att säga hur jag skulle ha gjort, eftersom jag är en gammal dam med lejoninnans skinn på näsan (men jag vet som sagt hur spak man blir när man verkligen står där och först efteråt kommer på vad man borde ha sagt och gjort). Jag skulle stormat efter och gormat STOPP. Och med stora bokstäver talat om för de två "pedagogerna" (!) att det där INTE var någon bra idé. Jag skulle på så vis störtat till mitt barns beskydd, inför barnet, vilket hon definitivt skulle ha farit väl av - separationsångest eller inte. Det vore en handling av lojalitet, stöd och styrka.

Medan jag höll om barnet (utan att för den skull ta henne i famnen - vi vill inte förminska henne inför andra) skulle jag helt kallt fråga de goda fröknarna om de kunde visa mig något trevligare sätt att välkomna de små barnen på, första dagen så här Så att de gärna ville följa med in och vara med, om man säger Och vänta på svaret. I handling.

Det vore det värt att komma för sent till jobbet för.

När jag väl kom till jobbet så ringde jag och kollade läget med en av fröknarna och fick ett korthugget svar om att "allt var jättebra, hon leker och har kul" och tårarna var borta på ett par minuter.

Visst, visst. Det är standardsvaret, formulär 1 A. Oavsett om vederbörande har en aning om vilken unge som avses - eller en tanke på att ta reda på det; det gäller bara att bli av med (den jobbiga, störande) föräldern.

Ursäkta min svartsyn. Men jag har sett och hört lite för mycket av sådant här

Blomman är mera sansad och svarar briljant - ta fasta på det nu när skadan redan är skedd. Ingenting i närheten av det som hände får någonsin hända igen =;

O:) 8-[

[Bluna]

Ursäkta men vad är detta för "pedagoger"??? Säger jag som själv jobbar som pedagog. Jag är inte bäst det vet jag, det finns mycket att bli bättre på, MEN inte sjutton skulle jag komma på tanken att slita ett barn från sin förälder! Jag tycker helt klart att du ska prata med dem om att hitta en bättre lösning så att er tjej känner sig trygg med att bli lämnad där.

Jag vet att vi hade en flicka på fritids som var lite orolig och hon fick någon liten figur av sin mamma som hon kunde ha i fickan att ta fram när längtan blev för stor, hon var lite stolt av att ha den som hennes lilla hemlighet. Kanske kan det vara något att använda sig av?

[kocken]

Tack alla som svarat för att ni finns

Jag har mått så himla dåligt av det här dramat, både för att jag inte hade råg i ryggen och tog henne i försvar OCH för att jag på sätt och vis lät det ske. Jag har lovat henne att det ALDRIG kommer att hända igen och därmed verkar hon ha landat lite i hela situationen. Hon tycker att det är helt ok att vi åker (även om hon inte jublar än) och även "pedagogerna" verkar ha fått sig en tankeställare efter mitt samtal, för det är ett helt annat bemötande nu. Sorgligt dock att det blev en sån här start på skolan för henne men hon har stor integritet och har ett behov av att studera och känna in innan hon fattar förtroende för någon och det måste ju vara tillåtet. Dock är det ju lite svårt under hot och kränkning, eller hur?

Nåja, jag har fått mig en läxa som sved rejält och har gått från hönsmamma till åtminstone tigermamma