Vägrar vagn

[LisaKalle]

Hej,

Jag är ny på forumet och har än så länge inte tillämpat någon metod. Jag samlar kraft för att eventuellt börja kura min son när han blir 6 månader och kan dricka välling. I dagsläget är han snart 5 månader, en krävande liten krabat som "sover" bredvid mig om natten. Det gick bra i början men nu sover han allt sämre tycker jag. Håller i och för sig på att få tänder så det kan ju ha påverkat men han är också beroende av att få amma hela tiden. Har mig som napp helt enkelt...

Han är en härlig kille men vägrar det mesta som skulle underlätta för mig dvs bilbarnstol, napp och vagn. Han skriker också upp sig på en gång och sen blir det bara värre. Tvappar nästan andan och fullständig panik i blicken. Detta är anldeningen till att jag tvekar på om jag kommer klara att kura...

Hur som helst, förra veckan vände det ang bilbarnstolen. Nu sitter han gladeligen i den och somnar tom.
Med vagnen däremot är det värre än någonsin. Jag bytte till en bugaboo så att han kom upp lite mer vilket jag trodde skulle hjälpa men icke. Han kan sitta i den om den står still men börjar jag rulla så skriker han. Jag har försökt låta honom skrika men inte klarat mer än 30 minuter och då är han helt "trasig". Tycker också det är jobbigt med folks blickar.

Vad skall jag göra? Kan man "lära" ett barn att åka vagn?

Tacksam för svar,

Vänligen
Lisa

[miniz]

Hej och varmt välkommen till forumet!

Först en fràga.
Har du Barnaboken?

Om du inte har den borde du fà tag i den sätta dig ner, läsa och njuta!
Barnaboken är en viktig guide i mitt föräldrarskap.
I den kan du läsa om rutiner, social delaktighet, sova i egen säng, attityden av självklarhet, ensamlek och sà mycket, väldans mycket, mera.

Om du har boken sà läs fràn tremànadersbabyn och framàt.
Dà ska se att han inte behöver vara en krävande liten krabat.

Ang. vagnen hade jag försökt avleda med nàgon rolig muta. Ett litet instrument som làter trevligt eller nàgot annat kul. Eller bara använt vagnen när han ska sova. Snart kan han ju fà ätbar muta. Det brukar vara en hit!

Kram

[annawahlgren]

Välkommen är du

Jag samlar kraft för att eventuellt börja kura min son när han blir 6 månader och kan dricka välling.

Av det skälet behöver du inte vänta. Du kan fortsätta amma hur länge som helst, det är bara det att du inte nattmatar längre.

Han är en härlig kille men vägrar det mesta som skulle underlätta för mig ---Han skriker också upp sig på en gång och sen blir det bara värre. Tappar nästan andan och fullständig panik i blicken.

Trötthet - och otrygghet. Du har - förlåt att jag säger det - lärt honom väldigt grundligt (ja, det är en "metod" det också!) att allt utanför din kropp är mer eller mindre farligt. Mest mer

Jag har försökt låta honom skrika men inte klarat mer än 30 minuter och då är han helt "trasig". Tycker också det är jobbigt med folks blickar.

Det är inte meningen att han ska skrika på det viset (eller alls). Det är ingenting varken han eller du ska "klara av" i några 30 minuter. Tro inte det, hur mycket du än förmodligen fått höra på bvc att det (liksom allt annat) är "normalt". Det ska inte vara så, och det vet alla innerst inne. Det är därför folk glor.

Vi vill ha en glad liten pojke som sover gott om natten, äter med god aptit, utforskar världen och formligen älskar att komma ut

Vad skall jag göra? Kan man "lära" ett barn att åka vagn?

Enklare än att "lära" en övertrött liten pojke som är kvar med hull och hår i överlevnadsångesten att åka vagn, är att ge honom den goda sömn han behöver. För det är där det börjar. Sedan kommer resten alldeles av sig själv - tro mig

Ett par små citat ur Internationella Sova hela natten kanske kan hjälpa dig inse att kuren inte är någonting att fasa för - kanske förväxlar du SHN med 5mm, som bvc rekommenderar - utan något att verkligen se fram emot. Det väntar er ett så gott liv \:D/

(Om och när du bestämmer dig, förstås, efter att ha läst och tagit till dig boken.)

* * * * *

Ur Barnet och kuren, fem och sex månader:

Lille Sebastians mamma berättar om sin tillvaro före och efter kuren:

”För sex veckor sedan hade jag en ack så söt son på dagarna. Han sov bra, åt bra och allt var frid och fröjd. Men sedan kom nätterna. Försökte jag få honom att sova i egen säng gick det bara om jag satt inne hos honom och vaggade och klappade och nynnade tills han somnade, vilket kunde ta 40 minuter. Sedan vaknade han efter 45 min, och allt började om.

Naturligtvis orkade jag inte med detta, så han fick samsova med mig, något vi gjort från början sista delen av natten (vilken nu blivit allt längre). Då hade det varit jättemysigt. Nu var det inte alls mysigt. Sebastian kunde bara sova om han fick ha mig, jättenappen, att suga på. Samtidigt som han mjölkknådade något enormt, rev och klöste, så blev han arg när det kom mjölk. Han var ju inte hungrig. Han bet och sparkade mig. Jag var ett vrak, kort sagt. I hemlighet var jag minst sagt avundsjuk på alla vars barn sov som de skulle på nätterna. Inte missunnsam, men jag ville också hitta den där orken att jobba mig ifrån de vidriga nätterna.

Till sist fick jag nog och läste in mig på Sova hela natten-kuren. Jag började förstå vad den gick ut på, och vad lite det var som egentligen krävdes av mig. När jag väl bestämt mig ville jag inte vänta en dag till. Vi genomförde kuren över jul och nyår!

Det har gått framåt och bakåt, uppåt och nedåt, men mest framåt så klart. Efter tre veckor hade samtliga polletter trillat ner. Nu har jag en son som sover 19.45 – 07.45 utan problem, precis som han sover sina dagslurar som han ska. Det blev inte så bra som jag trodde – det blev BÄTTRE!

Äntligen har jag fått ett liv igen. Jag behöver inte längre fundera på när jag ska få tid och ork att göra ditten och datten (eftersom jag inte vetat när Sebastian skulle sova) utan jag kan glatt lova att jag fixar det och detta till då och då, för jag vet att jag hinner när han sover, och jag vet att jag orkar. Jag är utvilad! Innan var jag också orolig för dagslurarna. Jag ville ju inte vara tvungen att ställa om mitt liv efter när lillkillen skulle sova. Det har jag inte behövt göra heller. Han är med mig och sover i vagnen på sina tider, var vi än befinner oss. Vilken frihet!”

Orkar man som utmattad förälder stå ut med söndertrasade nätter i fyra månader och lite till, orkar man sällan mer än fem. Sömnbristen blir för svår. Man inser att man inte kan leva på det här sättet, om man ska kunna bevara sitt förstånd. Och man har gett upp hoppet. Man tror inte längre att något mirakel ska ske, så att lilla barnet plötsligt börjar sova på nätterna av sig självt. Det är nu man ber om hjälp, om man inte gjort det förut.

Små fem- och sexmånaders bebisar utgör den näst största gruppen barn jag har kurat personligen genom åren. Den största gruppen sömntrasslare har varit åtta-nio månader gamla. Deras föräldrar, som hankat sig fram med hjälp av avlastning och alla andra tänkbara nödåtgärder, kan nu se – förskräckta – hur lilla barnet far illa. De lider med barnet, som är nära att duka under av brist på den livsviktiga djupsömnen. Desperat söker de nu hjälp för barnets skull - medan de yngre halvårsbarnens föräldrar än så länge är mest desperata för sin egen skull.

O:)

[LisaKalle]

Stort tack för svar!

Jag har både barnaboken och SHN. Har varit ett stort fan i flera år (trots att jag inte hade egna barn då) och har aldrig tvekat på att det är den vägen jag skall gå.

Så kom min lille prins och han är allt annat än hur det beskrivs i barnaboken. Han fick kämpa för sin överlevnad när han kom ut och jag har fått höra att han har stark överlevnadsångest vilket kan vara en orsak?

På natten måste jag ligga bredvid från start och han äter flera gånger.

När jag börjar kura (min plan är att göra det med start första oktober för min man är utomlands och jobbar nu och vi skall snart dit och hälsa på och så börjar vi när alla tre är hemma igen) så funderar jag på hur man gör med alla nattmål han snor åt sig. Klarar han sig utan helt?

Jag är oxå rädd för att börja och inte klara det. Jag är så sjukt svag för hans gråt. Som sagt så skriker han upp sig DIREKT. Han är så otålig och har varit sen dag 1 på BB.

Mina svägerskor som har flera barn vardera säger att han är speciell på det sättet.

Jag vill inget hellre än att han skall få sova gott men jag är så rädd att det inte skall gå eller att det skall skada honom. Jag har oxå fått höra att barn som mitt har svårare att ta till sig metoder.

Skall villigt erkänna att familjelivsmaffian lyckats få mig att bli lite svajig, även om jag egentligen inte håller med dem. De säger att anledningen till att de somnar till slut är att de tror att de skall dö och ge upp. Är det så?

Jag har inte läst SHN ordentligt än utan skall ägna mig åt det på mina flygresor bla.

Tack ännu en gång för era svar!

Kram Lisa

[miniz]

Vad bra att du har böckerna och bestämt dig för att kura! Det är det första steget, det andra är att läsa SHN bak och fram, sà du vet vad du gör och varför. Det tredje är att göra och genomföra.

På natten måste jag ligga bredvid från start och han äter flera gånger.

Det màste du inte. Om han är mätt och har fàtt sitt skratt till godnattet och allt annat pà dagens schema är gjort, màste du inte ligga brevid honom. Med kuren kommer du hjälpa honom hitta den goda trygga sömnen själv i egen säng. Och han klarar sig hela natten utan mat om han bara fàr nog mat pà dagen.

Jag är oxå rädd för att börja och inte klara det. Jag är så sjukt svag för hans gråt.

Om du inte hittat attityden och skjutit alla orosvargar innan kuren, borde pappan (om han är den mera sakliga) ta första natten.
Det fick pappan här i huset göra, jag fick gà till köket med en madrass under armen och hàlla mig borta, hela natten. Stackars pappan, inget stöd fick han, men han var bestämd och saklig, jag visste ju att om hon fick nappen blev hon tyst, en timmes tid till hon ville hon ha nappen en gàng till, hela natten, varje timme... Natt tvà var mycket lugnare den tog jag, tredje natten minns jag inte och sedan dess har hon sovit hela nätterna!

Skall villigt erkänna att familjelivsmaffian lyckats få mig att bli lite svajig, även om jag egentligen inte håller med dem. De säger att anledningen till att de somnar till slut är att de tror att de skall dö och ge upp. Är det så?

Sà är det inte! Han somnar för att han vet att du har koll pà läget.
Ingen fara ràder, därför somnar han!

Kram och lycka till!