
Välkommen är du, kiddelidoh
Jag vill citera ett stycke ur Barnaboken (25 år, 2008, Förlag Anna Wahlgren AB, sid 812-813). Jag skrev texten 1979. På den tiden var daghemsutbyggnaden långt ifrån klar. Man kunde få förtur om man t ex skaffade läkarintyg på att man mådde så dåligt av att "gå hemma" att man löpte risk att misshandla sitt barn eller rentav döda det

och därför måste ha dagisplats NU

Under 70-talet demonstrerades det vilt på gatorna varje första maj: ROPEN SKALLA, DAGHEM ÅT ALLA. Och så blev det ju
Jag minns hur fröknarna i skolan beklagade sig för mig: det märktes så klockrent tydligt, menade de, vilka barn som fått vara "hemmabarn" och vilka som var dagisbarn. De senare var oregerliga, skrikiga, bråkiga, bra på att mobba och lika "bra" på att bli mobbade. De förra kom förväntansfulla till skolan för att LÄRA, satt still i bänkarna, kunde konsten att lyssna och gick att ha i möblerade rum. Skillnaden märktes från första dagen.
Mina barn gick aldrig på dagis. Inte en kvart. Däremot fanns både på 60- och 70-talen olika sorters lekverksamhet - lekskolor, kyrkans barntimmar, parklekar. Det intressanta är att alla dessa verksamheter vände sig uteslutande till barn från 4 år (och fram till skolstarten). Yngre barn än så ansågs icke gruppmogna. Och dessa verksamheter pågick tre timmar - varken mer eller mindre. Man kunde välja mellan kl 9-12 och 12-3, t ex. Mer än tre timmar ansågs inte fyraåringar orka med, vilja ha eller få någon behållning av
Alla mina barn gick på lekskola om än under rätt korta perioder. Och det var bara, bara till glädje. Tre timmar. Från fyra år
* * * * *

"Barns trygghet, var hämtar man den? Barns gemenskap, var finns den?
Trygghet är ett varsamt, långvarigt och ömt bygge av tillit, tillhörighet och samspel. För små som stora människor gäller att ingen aldrig så hög materiell välfärd förmår ge annat än ett bräckligt skal av yttre trygghet. För små som stora människor gäller att var och en måste få känna att hon behövs, att hon ingår i en gemenskap där just hennes närvaro är önskad och just hennes frånvaro föder oro och saknad.
Just jag måste behövas. Just jag måste ha en betydelse och en funktion. Just jag måste få vara delaktig i ett sammanhang som bestäms av personliga relationer med ömsesidiga behov.
Trygghet kan inte nås artificiellt. Trygghet kan, bittert nog, inte köpas för pengar. Trygghet kostar sådant som inte längre finns: tid.
Att främlingskap och avstånd ökar alltmer bland människor som lever tillsammans allt mindre, är ofrånkomligt. Barn blir en belastning när de kräver livsrum och tid. Vi har inte det att ge.
Vad lämnar vi för livsvärden i arv? Kommer barnen att växa upp i tron att trygghet är detsamma som socialförsäkringar?
Vi håller en levnadsstandard som ligger mycket högt men som uppvisar en skriande fattigdom hos den enskilda människan. Vårt samhällssystem utestänger och förnekar de fundamentala livsbehoven till förmån för en kortsiktig och globalt tveksam produktion, som till stora delar har blivit sitt eget ändamål och som använder oss som passivt maskinella redskap. Vi skriver snällt under och låter oss avhändas ansvar och omdöme. Under tiden ställs barnen under ett förtryck, som är rena motsatsen till trygghet. Deras existens betraktas – givetvis inte i ord men förkrossande tydligt i handling – som ett hinder.
Barn förtalas, fördrivs, sviks och överges.
Kvinnans frigörelse kopplas direkt samman med samhällelig barnomsorg. Man orkar inte ens besinna att om barnfrihet, eller barnlöshet, vore förutsättningen för kvinnans frigörelse, skulle mannen sedan länge vara strålande frigjord.
Vi må bygga aldrig så dyrbara och välutrustade daghem, vi må anlägga aldrig så fantastiska, attraktiva lekplatser, vi må arrangera aldrig så pedagogiskt förnämliga fritidsaktiviteter, vi må erbjuda våra barn en aldrig så mångsidig och välutbildad experthjälp – inget av detta skulle behövas, inget av dessa surrogat skulle någonsin komma till användning, om barn fick lov att ta del i ett liv där de något litet behövdes.
Ju mindre verklighet
desto mer pedagogik.
Ju mindre tillgivenhet
desto mer psykologi.
Ju mindre en människa behövs
desto mer terapi."
O:)