Dagis först vid 4 år????

[Netta]

Jag är hemma med mitt lilla underverk som är snart 15 mån. Frågan om dagis börjar dyka upp överallt tycker jag. Vi går på morgonpromenad och får frågan om vi är på väg till dagis. Vi är i lekparken och nån undrar om vi är lediga från dagis idag osv.

Jag vill inte sätta honom på dagis än. Jag tycker han är alldeles för liten. Jag tycker att han får ut det han behöver av livet när vi hjälps åt att lägga i och ta ur diskmaskin och tvättmaskin, när han gräver i blomrabatterna med mig eller bygger staket, eller vad vi gör för dagen.

Vi går på parklek och öppna förskolan ibland. Jag älskar att vara hemma med honom och njuter i fulla drag av att följa med hans utveckling. Jag har ju inte skaffat barn för att lämna bort dem!!!!

Säg att jag inte är knäpp.

[chokladkaninen]

Hej Netta!

Jag tycker inte att du är knäpp! Vi har tackat nej till dagisplats för vår 2,5-åring inför hösten. Vi var runt och tittade på olika dagis och grunnade och funderade, men när det väl kom till kritan så kändes det inte rätt. O: Vi har lillebror hemma också och ingen av dem känns redo för dagis. Men vi ska utvärdera situationen igen i mitten av hösten nån gång och bestämma om vi ska försöka få till någon form av barnomsorg inför våren... eller nästa höst....8)

Stå på dig mot alla som ifrågasätter: Man har rätt att göra som man själv anser är bäst, för en själv och för ens barn.

[TinasDag]

Halloj!
Här är en "knäppis" till som nästan skämms när man möter dagiskaravanerna på morgonen... Man känner sig onekligen lite som en outsider när man väljer att ha barnen hemma längre än dom flesta! Men precis som du säger så skaffar man väl inte barn för att lämna bort dom! Har full förståelse för dom som måste och accepterar att det finns många som tycker barnen har det bättre på dagis än hemma men JAG njuter av hur vi har det!
Nu väntar vi ju syskon till Digge och dagis får vänta tills iallafall januari. Känner jag & Dag oss inte redo då heller fortsätter vi att njuta tillsammans här hemma!
Vi kan väl vara knäppa ihop 8) ?
Stora kramar, Tina

PS. Det råder ju en aldrig övergående dagishets i media. Senaste numret av ViFöräldrar presenterade ju ännu en studie om "dagis förträfflighet" och att barn som går på dagis utvecklas bättre än dom som är hemma, särskillt om dom börjar runt året. Så bra då säger jag. Och behåller Dag hemma ett tag till 8)

[Elle]

Hej Netta!

Vi ska nu i veckan skola in Olle på förskolan och han är redo NU. Han gick in på förskolan med självklara steg idag och sade: Nu är jag här! Var är alla mina kompisar?! Det har varit underbart att vara hemma tillsammans dessa 4 år och bara tagit dagen som den kommer, tittat ut på morgonen och anpassat aktiviteter efter väder och vind. Han ska gå 3 dagar i veckan och det blir nog alldeles lagom för honom. Resten av tiden ska vi vara hemma tillsammans Att vara hemma läääänge med barnen är det bästa valet vi gjort!

Elle

[Netta]

Tack, det finns fler knäppisar, va skönt.

Jag tror att dagis är jättebra och jag vet att många känner ekonomisk press att börja jobba igen, plånboken här är inte den största just nu heller, men vi går runt och dessa år kommer aldrig tillbaka. Jag var hemma med mina stora tjejer tills de var 4 och 3 och det har jag aldrig ångrat.

Jag vet att detta är rätt för oss. Jag behöver bara få höra det ibland

[Emma80]

Elle, jag blev lite gråtig nu :-({|= , vad underbart att han gjorde så. Det måste kännas så skönt för er!

Här är en till som känner sig som man är med i en hemlig klubb eller nå´t när man går med båda barnen i vagnen runt 9 på morgonen men vet att båda följer med hem sen igen efter parkvistelsen.

Kram Emma

[kiddelidoh]

Hejsan

Jag är ännu en mamma som är hemma med mina barn. Jag har en son som är 2,5 år och han har en lillasyster som är snart ett år. Jag har alltid känt att jag vill vara hemma med min barn, inte betala andra för att få vara med om deras utveckling och framsteg. Eller först få upptäcka deras utveckling. Jag älskar att få vara med om detta, men känner som om man ibland måste "försvara" sig för att man gjort detta valet att vara hemma. Att barnen skulle ta skada av att slitas upp varje morgon och rusas iväg?! Nej, jag vill gärna ge både mig själv och mina barn detta. Dessa år går fort och det är ju under denna tiden som grunden för deras person byggs.
Vi är iväg flera dagar i veckan och leker på Öppna förskolor och nadr aktiviteter. Så den kontakt med andra barn de behöver, den får de ju.
Härligt att se att vi är fler, för ibland känner man sig verkligen ensam om detta.

[chokladkaninen]

Hej Kiddelidoh och välkommen till forumet!

Vad kul att vi är fler! (Våra barn är jämnåriga, också.)

Jag höll på att skriva ett jättedeppigt inlägg i söndags, för jag råkade stöta mig med några pappor i lekparken - de var så sjukt Vi Är Minsann Duktiga Pappor Som Vet Allt Om Våra Barns Utveckling-iga, och det störde mig till 100 att de hade den attityden medan de diskuterade den pågående inskolningen på dagis av sina 15-månadersbarn. För under veckan är jag ofta den enda föräldern där i sandlådan....

Jag är SÅ glad att vi har möjlighet att behålla våra barn hemma ett tag till! Det är verkligen tur (och prioritering, förstås! Fast det vågar man ju knappt ens säga.).

Kram till er modiga!

[Krisse]

Hej!

vi är också lite "knäppisar" som tänker ha våra barn hemma tills 4 år. Fast alla i min omgivning vet det nu så de har slutat att kommentera det. För första gången i mitt liv är jag mer än 100% säker att vi har tagit helt rätt beslut (jag som annars är en riktig "velpelle") det är nog därför som ingen säger något (varje fall inte när jag är med ).

Men det som är så jobbigt är när de diskuterar inskolning och de berättar att deras barn har gråtit i några veckor vid lämning.. borde man inte fundera på om det verkligen är bra för ens barn

kram på er alla andra knäppisar

[annawahlgren]

Välkommen är du, kiddelidoh

Jag vill citera ett stycke ur Barnaboken (25 år, 2008, Förlag Anna Wahlgren AB, sid 812-813). Jag skrev texten 1979. På den tiden var daghemsutbyggnaden långt ifrån klar. Man kunde få förtur om man t ex skaffade läkarintyg på att man mådde så dåligt av att "gå hemma" att man löpte risk att misshandla sitt barn eller rentav döda det och därför måste ha dagisplats NU Under 70-talet demonstrerades det vilt på gatorna varje första maj: ROPEN SKALLA, DAGHEM ÅT ALLA. Och så blev det ju

Jag minns hur fröknarna i skolan beklagade sig för mig: det märktes så klockrent tydligt, menade de, vilka barn som fått vara "hemmabarn" och vilka som var dagisbarn. De senare var oregerliga, skrikiga, bråkiga, bra på att mobba och lika "bra" på att bli mobbade. De förra kom förväntansfulla till skolan för att LÄRA, satt still i bänkarna, kunde konsten att lyssna och gick att ha i möblerade rum. Skillnaden märktes från första dagen.

Mina barn gick aldrig på dagis. Inte en kvart. Däremot fanns både på 60- och 70-talen olika sorters lekverksamhet - lekskolor, kyrkans barntimmar, parklekar. Det intressanta är att alla dessa verksamheter vände sig uteslutande till barn från 4 år (och fram till skolstarten). Yngre barn än så ansågs icke gruppmogna. Och dessa verksamheter pågick tre timmar - varken mer eller mindre. Man kunde välja mellan kl 9-12 och 12-3, t ex. Mer än tre timmar ansågs inte fyraåringar orka med, vilja ha eller få någon behållning av

Alla mina barn gick på lekskola om än under rätt korta perioder. Och det var bara, bara till glädje. Tre timmar. Från fyra år

* * * * *

"Barns trygghet, var hämtar man den? Barns gemenskap, var finns den?

Trygghet är ett varsamt, långvarigt och ömt bygge av tillit, tillhörighet och samspel. För små som stora människor gäller att ingen aldrig så hög materiell välfärd förmår ge annat än ett bräckligt skal av yttre trygghet. För små som stora människor gäller att var och en måste få känna att hon behövs, att hon ingår i en gemenskap där just hennes närvaro är önskad och just hennes frånvaro föder oro och saknad.

Just jag måste behövas. Just jag måste ha en betydelse och en funktion. Just jag måste få vara delaktig i ett sammanhang som bestäms av personliga relationer med ömsesidiga behov.

Trygghet kan inte nås artificiellt. Trygghet kan, bittert nog, inte köpas för pengar. Trygghet kostar sådant som inte längre finns: tid.

Att främlingskap och avstånd ökar alltmer bland människor som lever tillsammans allt mindre, är ofrånkomligt. Barn blir en belastning när de kräver livsrum och tid. Vi har inte det att ge.

Vad lämnar vi för livsvärden i arv? Kommer barnen att växa upp i tron att trygghet är detsamma som socialförsäkringar?

Vi håller en levnadsstandard som ligger mycket högt men som uppvisar en skriande fattigdom hos den enskilda människan. Vårt samhällssystem utestänger och förnekar de fundamentala livsbehoven till förmån för en kortsiktig och globalt tveksam produktion, som till stora delar har blivit sitt eget ändamål och som använder oss som passivt maskinella redskap. Vi skriver snällt under och låter oss avhändas ansvar och omdöme. Under tiden ställs barnen under ett förtryck, som är rena motsatsen till trygghet. Deras existens betraktas – givetvis inte i ord men förkrossande tydligt i handling – som ett hinder.

Barn förtalas, fördrivs, sviks och överges.

Kvinnans frigörelse kopplas direkt samman med samhällelig barnomsorg. Man orkar inte ens besinna att om barnfrihet, eller barnlöshet, vore förutsättningen för kvinnans frigörelse, skulle mannen sedan länge vara strålande frigjord.

Vi må bygga aldrig så dyrbara och välutrustade daghem, vi må anlägga aldrig så fantastiska, attraktiva lekplatser, vi må arrangera aldrig så pedagogiskt förnämliga fritidsaktiviteter, vi må erbjuda våra barn en aldrig så mångsidig och välutbildad experthjälp – inget av detta skulle behövas, inget av dessa surrogat skulle någonsin komma till användning, om barn fick lov att ta del i ett liv där de något litet behövdes.

Ju mindre verklighet
desto mer pedagogik.
Ju mindre tillgivenhet
desto mer psykologi.
Ju mindre en människa behövs
desto mer terapi."

O:)

[cissii]

Hej

Jag är ju oxå en dagisavståndstagare.
Kom bara att tänka på vad jag läste idag i GP. Barngrupperna ska ökas i Göteborg för skolan måste spara. Läste idag om en mamma i min stadsdel som säger att "Ingen tar ansvar för situationen" Läser vidare " -Men ingen tar ansvar för situationen. Tjänstemännen säger att det är helt styrda av politikerna. Lokala politiker säger att de inte kan sätta sig över tjänstemännens kompetens osv."
MEN vad som missas helt är ju att man kan ta sitt eget ansvar, och ta hem barnen. Gör man inte det som förälder så är det ju barnen som får ta konsekvenserna. Men det har tydligen ingen tänkt på.
Samma mamma säger oxå "- En lågt värderad fråga är om barnen upplever att de kan vara för sig själva en stund. Det har fått mig att fundera på varför inget av mina tre barn har velat bajsa på dagis."

Om man själv hade jobbat på ett ställe där man kände att man inte kunde gå på toaletten, så hade man ju för fasen antingen ringt facket eller slutat!

Jag tycker att ni som har barnen hemma ska sluta skämmas och känna er konstiga. Sträck på er istället och inse att ni kan tänka själva. En ovanlig konst i detta fina, moderna samhälle. Tydligen.

[kiddelidoh]

Hej igen!

Jag har faktiskt genom att läsa här och få lite stöd och feedback bestämt mig för att stå för detta beslut, att jag vill ta hand om mina egna barn! Låter ju konstigt eller hur, ska jag ta hand om mina egna barn?!

Angående det att man tidigare kunde få läkarintyg för att få jobba, då man riskerade att misshandla barnet/barnen om man var tvungen att vara hemma med dem, så påminner det mig om mina svagaste stunder, då man verkligen känner sig utslagen och "hur f*n ska jag orka?!", då har jag känt det att nu förstår jag varför ingen vill vara hemma med barnen utan skickar dem på dagis, DE ORKAR INTE!
Det finna inget mer slitsamt jobb, man har ju varken lunch eller toarast. Är man trög i magen, så är det minsann ingen som tar hänsyn till det, utan tar i stället tillfället i akt att knuffa lillasyster i golvet, riva ut allt som är, klättra i köket... Och sen har vi trotsen (och annat kul )...den slipper man ju stora delar av också, man skickar ju bara vidare barnen. Så jag kan lätt förstå tanken......lunchrast, vuxentid, vuxenprat, flera timmar ifrån ev trots och gnäll och som grädde på moset får man hem ett trött och "färdig-lekt" barn som ska ha middag, slängas i soffan en stund och sen nattas.
Men vet de om allt de missar?! Att det är andra som får se deras framsteg först, eller kanske till och med ingen, då fröknarna har fler än ett barn att titta på?! Att det är egentligen helt främmande människor som formar och lägger stora delar av grunden till den människa som barnet skall bli?!
Nä, jag vill faktiskt själv forma mina barn, veta vad de lär sig och inte missa en sekund av dessa dyrbara år.


En liten fråga till er som har barnen hemma också, min son har blivit väldigt mammig, det är BARA jag som får göra saker för/med honom. Det kan gälla det minsta löjliga, tex ta upp gaffeln från golvet.
Jag har börjat nu att ignorera hans skrik, och säga att "ska du ha upp gaffeln,så går det lika bra att pappa gör det". Är det rätt sätt att bemöta detta?
Är jag inte hemma eller inne, så går det bra om pappa häller upp vattnet i glaset, men jag kan absolut inte få sitta och bara titta om jag är närvarande.
Han går med på att pappa lägger honom, men då med mutor (pappa har ju massa goda nappar och snuttar )
Vaknar han på natten så skriker han efter mig, kommer då pappa så blir det ett fruktansvärt oväsen. Pappa tog upp honom en natt ändå och "sprang" in med honom till mig , och han var ju (sonen) i fullständigt upplösningstillstånd. Tog en bra stund för mig att lugna honom.
Detta gäller då alla, inte bara pappa. Ingen annan än mamma duger
Hur göra?

Nu är det i alla fall helg och nu blir det lite egen tid för mamma! En väldigt viktig del av att gå hemma med barnen, det tycker jag är att pappan under sin lediga tid tar dem, så man får en chans att "andas".
Nu känns det om om jag bara påpekat att det är jobbigt ibland... men jag njuter allt av det och tycker att det är underbart också 8)

[kiddelidoh]

Ville bara tillägga att angående det sista jag skrev att pappan tar barnen på sin lediga tid, så menar jag ju inte heeela tiden, någon timme eller två bara 8)

[Elle]

Hej kiddelidoh!

Jag säger bara: Ta fram Barnaboken och läs om trotsen. Gå även in under "Barnafostran" här på Forumet, där hittar du flera toppenbra trådar.

Elle