Sluta med blöja

[Maja T]

Hej och tack snälla för svar!

Tack för länkarna, jag hade faktiskt läst dem redan (har ju botaniserat en hel del den senaste tiden!). Väldigt nyttigt att läsa en gång till dock, det är som ni säger att man upptäcker nya saker varje gång. Eller så är det så att man förstår det som skrivs lite bättre, kanske. Hur som helst så är det nyttigt.

En rapport hemifrån är att kissningen nu fungerar utmärkt igen. Det är jätteskönt, jag tror verkligen att alla tips härifrån hjälpt oss komma ur det så snabbt det gick. TACK!

Däremot tror jag att trotsandet bara börjat och ser en utmanande tid framför oss. Just nu är det ganska lugnt dock...

kramar
Maja

[Maja T]

Hej igen

Hinner inte skriva så mycket som jag skulle vilja eller behöva men tänkte återkomma med en rapport och några frågor.

Först: Kisseriet går strålande strålande bra! Tack snälla för råd och tips för hur vi kunde hantera det. Hon sköter sig prickfritt. Tack! Jag är övertygad om att era råd hjälpte det hela att gå så snabbt det kunde.

Jag har också läst många trådar här och fått mycket hjälp, tankar, och tips i BBs anda. Jag är verkligen ett STORT fan av förhållningssättet som beskrivs där och som jag upplever att ni här i forumet har. Det är verkligen otroligt skönt att inte vara helt rådvill i de trotssituationer som uppstår då och då. Jag har ju mina "verktyg"

Nu behöver jag tips om två saker:


Ikväll då: vad tycker ni om följande: Situation: Läggningen blev sen, lillebror åt långsamt och storasyster brukar alltid hjälpa oss lägga honom, ramsa honom (första omgången) och sätta på larmet. Därför blev hennes läggning också sen. Hon var trött efter en intensiv dag med regn, kompisar på besök, etc.

Väl i säng börjar det:
"jag är törstig!" (lite kul, tänker jag nästan, precis den lilla tricksaren i BB). Men, jag tänker att en gång är ingen gång (hon brukar inte tricksa) och ger henne lite vatten
"jag är mera törstig" (efter några minuter). Jag tänker att ok, det här blir sista gången. Hon får lite vatten och jag säger åt henne att dricka ordentligt för nu får hon inget mer. OK.
"det är något lite knepigt med min blöja". Suck. Det ska ju inte behöva vara oskönt. jag vill inte säga att jag inte kommer och sedan ångra det. Vill kunna genomföra. Så jag går in, fixar till. Ok
"jag vill ha lillan". nej, tänker jag. Där går gränsen, nu är det den lilla tricksaren. Jag kan inte springa hennes ärenden i oändlighet. Jag säger att lillan sover där nere i sin vagn och att isbjörnen kan sova med henne (ligger i sängen redan). Ramsar ut. Hon börjar gråta. Det gör hon aldrig när hon ska somna. Hon gråter "jag vill ha lillaaaaaan" "uaaaaaa". Jag ramsar utanför, börjar borsta tänderna med eltandborsten (kunde inte hitta på några andra husljud på övervåningen precis i närheten av hennes rum när köket är där nere). Borstar, ramsar med jämna mellanrum när hon "frågar". Sen börjar jag städa badrummet. Tänker att det är bra att hålla mig kvar där i närheten. Hon somnar efter fem-tio minuter så ramsandet funkar men... hon somnade ju inte direkt glad. Och det känns inte bra i magen att hon ska behöva gråta sig till sömns. Hon brukar aldrig annars vara ledsen vid läggning. Jag skulle vilja höra vad ni tycker, gjorde jag något dumt?


En annan grej vi har lite svårt med är hur jag ska få det att fungera när jag ammar lillebror. Jag har försökt planera in amningspassen så att de kommer lägligt. Fem gånger per dag ammar vi: 6, 9.30, 13, 16.30 och 18.30. Den första och den sista är inga problem, då är min man hemma. Vid 13-passet brukar jag försöka se till att storasyster sover men hon har slutat sova på dagen ibland så det funkar inte alltid.

Övriga amningar är ofta svåra. Lillebror är så lättdistraherad och vill hellre titta på storasyster som pratar med honom, visar leksaker, själv hoppar runt, etc. Inte på ett avsiktligt busigt sätt men för att hon liksom inte kan hålla sig. Hon vill vara med oss, och det är ju inte så konstigt.

Jag känner inte att jag kan begära att hon ska sitta stilla, eller kan jag det? Jag försöker säga till innan vi ammar "nu ska lillebror äta, vad ska vi göra under tiden som är lugnt så att han får ro att äta?" Hon brukar ofta sitta bredvid och så läser vi en bok, i början iaf. Men det kan hon inte koncentrera sig på så länge - vi ammar 30-45 minuter. Jag känner mig så maktlös när jag ammar och inte kan hantera henne som jag skulle gjort i vanliga fall. Jag kan/vill ibland inte ens svara på tilltal utan att det stör honom (framför allt inte om hon ropar från andra sidan rummet, det går bättre om hon sitter bredvid). Då försöker jag nicka, skaka på huvudet, le eller svara på så vis. Det duger så klart inte, hon frågar ännu högra, gällare, närmre, störande. Och eftersom det är så viktigt för mig (jag är säkert lite överorolig över det) att lillebror äter ordentligt blir jag så irriterad när hon stör honom. Därför blir jag inte så lugn och sansad som jag borde, det blir en dålig spiral, hon känner av min irritation, blir mer "på", börjar avsiktligt störa, jag säger till ännu mer argt och vet med mig att jag drar situationen åt fel håll, ångrar jag mig och skäms. En gång slutade det med att jag sa åt henne att gå in på sitt rum om hon inte kunde hålla sig lugn. Det gjorde hon och jag satt där och skämdes för att jag stöter bort henne och är en inkompetent mamma. Det kan ju aldrig vara långsiktigt att agera så, det förstår jag.

Jag har försökt intala mig själv att lillebror inte kan vänjas vid ett stilla lugn varje gång han ska äta, att han har syskon och måste anpassa sig, lära sig att äta även i stoj och stim, att han säkert tar igen på nästa amningspass om det blir dåligt nu, etc. Då blir jag lugnare, och storasyster blir mer lätthanterligt också. Hon märker väl när jag stirrar upp mig, så klart. Men jag känner mig fortfarande osäker i de här situationerna. Någon som har någon några tips / tankar kring hur man kan göra? Det måste ju vara jättevanligt. Jag hittade några tips i en tråd jag inte minns var jag läste.

1 Amma så mycket som möjligt när storasyskonet sover
2. Sitt på en plats där storasyskonet kan vara med
3 youtube-klipp med hästar

Vi följer 1 och 2 men inte 3 (kör inte med TV här hemma)

Några andra tips?

Hon har sina dagliga sysslor (bordsdukning, bada lillebror, hänga tvätt, etc) och vi är ute varje dag i ur och skur. På det hela taget har vi för tillfället inga stora problem men det känns bra att stämma i bäcken, kanske vi hjälpa henne att ta sig igenom det här smidigare då.

Vad gäller mig själv så kan jag nog erkänna att jag tillhör den överkoncentrerade mammatypen, jag vill så gärna göra exakt rätt och blir orolig när jag inte säkert vet att jag gör exakt rätt. Mitt problem blir då att det som är (som jag tror är, enligt min senaste tes) exakt det rättaste för storasyster inte alltid stämmer överens med det som är det exakt rättaste för lillebror, i alla situationer. Konsekvensen blir att jag blir stirrig, får dåligt samvete, vilket barnen säkert märker.

Förut var det min golfsving jag överanalyserade, eller jobbet, men nu lägger all min analyskapacitet på barnen. Stackarna... Jag är medveten om problemet och jobbar på att tagga ner. Men det är svårt.

MEN, eller kanske snarare SÅLEDES, jag vore VÄLDIGT tacksam för råd och tips från er erfarna, kloka föräldrar!! NI är ju mitt facit

Många kramar
Maja

[Maja T]

Hej alla,

jag behöver råd kring slutande med nattblöja.

Jag har förstått att man ska sluta tvärt när det är läge. Läge är det när barnet haft torr nattblöja ett tag. Så har det varit hemma hos oss nu. Ibland har hon haft kiss i den men då har det varit för att hon har kissat när hon ligger kvar i sängen och myser (hon har fortfarande napp när hon sover, vi har inte tagit bort den ännu och det gör att hon gärna stannar kvar i sängen en stund på mornarna just för att hon får suga på sina nappar då).

Ok, så vi tog bort blöjan för ... fem dagar sedan tror jag det var. De första tre dagarna gick det utmärkt, hon klarade sig fint. Men nu har hon kissat på sig två nätter i rad, en gång vid 3-tiden på morgonen och en gång vid 11 på kvällen (igår). Vad ska vi göra? Hon blir så väldigt ledsen när hon kissar på sig. Ska vi fortsätta försöka eller låta henne ha blöja igen? Jag har förstått det där med att man inte ska återgå till blöja eftersom man då visar att man 1. inte tror på att barnet klarar det och 2. att man själv hade fel och således inte är att lita på.

Men när vet vi om vi de facto gjorde fel när vi tog bort blöjan? Om hon är redo eller inte? En vecka?

Tacksam för svar

Kramar
Maja

[annawahlgren]

Välkommen är du Det har jag kanske inte sagt förut

Och kära nån - har du alldeles trillat mellan stolarna? Inget svar på dina frågor från juni? Inte nu heller i modern tid? Jag är så ledsen och ber verkligen om ursäkt Ibland händer det som inte ska få hända - som du möjligen själv har märkt

Jag kan ju också ha fel, så att detta bara är en dublett. Hur som helst ska jag försöka svara:

Väl i säng börjar det: "jag är törstig!" (lite kul, tänker jag nästan, precis den lilla tricksaren i BB). Men, jag tänker att en gång är ingen gång (hon brukar inte tricksa) och ger henne lite vatten. "jag är mera törstig" (efter några minuter). Jag tänker att ok, det här blir sista gången.

Nåja, det blev det ju inte, peståss... En underbart härligt berättad historia var det i vilket fall

Hon somnar efter fem-tio minuter så ramsandet funkar men... hon somnade ju inte direkt glad. Och det känns inte bra i magen att hon ska behöva gråta sig till sömns.

En sanning med modifikation, tycker jag. Ramsandet funkade ju, dvs hon blev lugn och grät sig INTE till sömns, eller hur

Däremot var hon säkert lite frustrerad, och förvirrad - eftersom du lät henne ifrågasätta sådant hon inte ska behöva ifrågasätta men måste ifrågasätta (=trotsålderns elände). En gång är ingen gång, det är så sant, och tagen på sängen blir man ju - men din trafik nöjde sig inte precis med en gång och det hade hon svårt att ta, att du lät dig rubbas så lätt, du som ska stå stark och befria henne från detta evinnerliga ifrågasättandetvång

Så det var sannolikt DET som gjorde henne ledsen. Hon fick inte (genast och hela vägen) den hjälp till ro hon bad om. Klandra dig inte för det - trotsåldern ÄR inte lätt att hantera alla gånger och särskilt inte första gången man märker av den, DRABBAS av den skulle jag vilja säga, med första barnet Då gäller det att försöka förstå vad som händer och VARFÖR - inte bara ATT. Jag har försökt förklara så bra jag kan i trotskapitlet - som det alltså gäller att ta till sig, till förståelse av mer än själva strategierna

Lillebror är så lättdistraherad och vill hellre titta på storasyster som pratar med honom, visar leksaker, själv hoppar runt, etc. Inte på ett avsiktligt busigt sätt men för att hon liksom inte kan hålla sig. Hon vill vara med oss, och det är ju inte så konstigt.

Nej, det är inte konstigt, men heller inte särskilt välsignelsebringande för någon av er. Lillebror behöver äta i lugn och ro och det måste prioriteras. Var sak har sin tid. Han ska inte ammas i evigheter. Men nu ska han det, och då ska han äta som folk och få koncentrera sig på det, inte minst för att han ska få i sig tillräckligt. Folk (små barn i hans ålder) tröttnar ändå ofta på att suga för att det är så pass segt och ja, tråkigt - ungefär som för det skulle vara för oss vuxna att sörpla i oss flytande föda medelst hopknycklat sugrör Så han LETAR verkligen distraktioner och dem ställer storasyster så gärna upp med. Tyvärr ingen bra idé

Jag känner inte att jag kan begära att hon ska sitta stilla, eller kan jag det?

Nej, du kan inte begära att hon ska sitta stilla och tyst med händerna i knäet, men du kan arbeta förebyggande. Du vet ju vad som komma skall. Så innan du lägger lillebror till gör du i ordning för storasyster så hon kan sysselsätta sig själv. Hon kan t ex få äta hon också, när lillebror gör det (man ska aldrig underskatta mutans betydelse ). Duka upp något urintressant och spännande och långvarigt och pilligt och låt förtjusningen lysa ur ögonen på dig. Hon får inte börja äta förrän lillebror gör det! Så bygger du upp lite trevlig spänning Och lär henne vänta en smula på kuppen O:)

Du kan också ha en arbetsuppgift på lut att uträttas därefter: "Och SEDAN, när du har fikat färdigt, älskling, så vill GURKAN här bli skärd (förlåt skuren) i vackra BITAR med den här (slöa) kniven, så vi kan ha den till middag sedan, BRA va!" eller vad du nu kan hitta på. Det finns verkligen inget krav på att hon ska uderhållas av DIG medan du ammar Hon kan så bra själv, så. Om du bara låter henne, dvs förväntar dig det av henne. Med pris och beröm efteråt förstås, för den nytta hon gör (gjort)

Jag har försökt intala mig själv att lillebror inte kan vänjas vid ett stilla lugn varje gång han ska äta, att han har syskon och måste anpassa sig.

Han är bara en bebis. Varför ska han anpassa sig men inte hon

Han behöver ett stilla lugn när han ammas (se ovan) för att kunna äta ordentligt. Så är det bara och DET är vad storasyster måste anpassa sig till. Förklara förebyggande: "Nu är det så här att när lillebror äter måste vi ... (vi, alltså, du med - ju ) låta honom äta i fred. Leka /läsa saga/prata högt får vi göra SEDAN. Förstår du När du var liten bebis fick du också äta i fred. Det måste små bebisar göra. Men snart blir han STOR och då..." Osv osv, glatt och sakligt. På temat samarbete mellan oss "vuxna" (som hon ju också är, praktiskt taget ) som får göra våra uppoffringar ibland för den goda sakens skull

Hon blir så väldigt ledsen när hon kissar på sig.

Pakta. Sådant händer. Det hände dig också när du var tre år. Förfärligt. Men det gick över. För egentligen vet man ju hur det ska vara: "Man kissar på toaletten / pottan, inte i sängen, man kissar på toaletten" modell raspig grammofonskiva (se kapitlet Potträning? i BB).

Hon ska inte vara "väldigt" ledsen - men att hon blir besviken är oundvikligt eftersom människan är ett renligt djur och VILL vara det. Så besvikelsen får man försöka dämpa (genom sitt förstående paktande) men kan inte undanröja. Ordna till sängen med en vaxduk eller liknande över madrassen (och badlakan ovanpå, under lakanet) och säg något i stil med "Vi gör så här, OM det skulle hända en olycka" (för det är ju faktiskt vad det är, i hennes ögon också, och ska få vara, om du förstår vad jag menar), och så drar du sedan grammofonskivan i all förtrolighet vid nattningen i positiv ton.

Men när vet vi om vi de facto gjorde fel när vi tog bort blöjan? Om hon är redo eller inte? En vecka?

Tumregeln är ju fem torra nätter=bort med nattblöjan. MEN det händer "olyckor" länge efter det, ibland i perioder, som tycks evighetslånga men egentligen inte är det. Ni har inte gjort fel - hon är bevisligen fysiskt mogen att kontrollera blås- och tarmfunktioner. Så hon var och är redo. Vilket inte betyder att allting går på räls som genom en knapptryckning! Jag skriver i BB att man får räkna med ett helt ÅR innan allting sitter garanterat säkert och felfritt på kiss- och bajsfronten.

Minns att oro är den största boven i all barnavård, så skjut orosvargarna en gång för alla och odla det enkla, tillitsfulla tålamodet