Hur ska man egentligen hantera den trotsande 6-åringen?

[Trixie]

Mitt yngsta barn fyller snart 6 och har förvandlats från en ljuvlig varelse till ett monster, ett mycket älskat monster ska jag väl tillägga för de som tror något annat.

Jag har två tonåringar och kan inte minnas att det var så här jobbigt med dem, fast minnet är ju selektivt.

Sonen gör så mycket dumt nu så jag vet inte var jag ska börja berätta. Han svär som en borstbindare, slår på oss vuxna, avbryter oss i ett vid t ex matbordet, kan spotta på mig om han inte får som han vill mm.

Vi har inte kört med fri uppfostran utan har alltid försökt tala om vad som är rätt och fel osv. Det jag undrar nu är hur hårda vi ska vara? Ska vi gå i klinch om varenda dumhet han gör, vilket i så fall skulle göra vårt dagliga liv till en enda lång strid? Som så ofta är tycker vi föräldrar lite olika. Mannen (som bara har den här sonen) tycker att vi är för slappa, jag tycker att det är sex-årstrots, det går över.

Kan någon ge oss en lite fingervisning om hur vi ska agera?/Trixie

[blomman]

Jag hinner tyvärr inte svara långt precis nu, men här är en gammal 6-årstråd som kanske kan ge något svar.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13646

Att vara behövd och delaktig är en av de stora nycklarna till att må bra!
Kramj Blomman

[Trixie]

tack för svaret och jag har läst tråden. Det var bra råd men egentligen skulle jag vilja ha lite mer handfasta tips på hur man ska agera när sonen gör något av allt det dumma han gör. /Trixie

[miniz]

Hej!

Har du Barnaboken?
Har du läst i femte delen i Barnaboken om barnuppfostran?
Där fàr du konkreta tips om hur du kan göra för att hjälpa ditt barn. Underkapitel som Normer, efterföljd och pàfölj, Straff och Gränser är guld, som stort sett hela boken.

Ni behöver inte bli hàrdare.
Han behöver er för att visa honom vägen.
Ni är hans giuder sà här i början av hans liv.
Visa, leda, hjälpa och lära är nyckelord vi föräldrar behöver ha med oss i det viktiga arbetet.

T.ex när han slàr dig, màste du visa vilka normer vi har i detta samhället och i er familj, man slàr inte. Om han slàr dig, kan du som med ett mindre barn, säga att du tycker om när han klappar dig eller ger dig en kram istället. Visa hur man gör. Om han slàr en gàng till i samma veva, kan du använda dig av ett Hoppsan och fràga hur det var, hur gör man. Om han envisas med att slà, sà kan han tyvärr inte vara med er, för den som slàr folk kan inte vara med folk. När han sedan kan uppföra sig som folk fàr han àter vara med folk. Detta är inte ett straff, däremot konsekvens av handling.

Samma sak med att spotta, om han spottar sà fàr han torka upp. Sà kan du bjuda pà att om han vill spotta sà kan han spotta i toan eller i skogen, men inte pà dig. Samma prinsip som om barn vill skrika och ropa fàr de gärna det, men inte här; Gà till ditt rum och skrik, när du är klar kan du komma.

Det Blomman skrev om att vara behövd, är en viktig del av livet. Ocksà en 6-àrings liv.

Att vara behövd och delaktig är en av de stora nycklarna till att må bra!

Att han gör dumheter kan vara en reaktion pà att han inte är nog behövd.
Om det stormar här hemma, kollar jag alltid antal timmar sömn, social delaktighet och utevistelse. Om det finns nog av detta lugnar läget sig alltid hos oss, för alla tre.
Läs gärna om social delaktighet i Barnaboken.

Sedan borde han skratta minst en gàng om dagen, riktigt tokskratta ner fràn magen.
Humor är bra att använda sig av. Världen är god, det är kul att leva.

AW skriver ocksà om det livsviktiga mötet, tilhörigheten.
Detta bekräftas med en klapp, en kyss, en smekning över kinden ette leende, en blick av värme (fràn Elva àr - tricksaren.)
Det kan du bjuda pà när du ser möjlighet för det.
Han behöver det.
Se pà dig som ditt barns bästa vän.


Kram

[blomman]

Jag förstår att du villo ha konkreta grejer, men en stor del börjar någon annanstans, inte precis i varje situation. Ibland måste man genomföra ett nytt tankesätt och ett nytt sätt att vara/leva. Ett förhållningssätt till både barnet och vardagen!
Saxar mig själv från en annan tråd om 6-åring, alldels nyss startad:

Vi vuxna mår dåligt av att vara arbetslösa. Tänk om du bara fick stå brevid och se på när andra utförde det viktiga? Följa med din partner och handla den livsnödvändiga maten, men inte få röra en vara, inte få vara med och ta ett enda beslut i vad som skulle handlas?
Barn är likadana. De behöver få vara delaktiga och behövas. I både stort och smått.
Det är väldigt enkelt att föra in det i vardagen. Man behöver bara tänka om lite. Barn, även små sådana, kan hålla nycklar, låsa dörrar, tända lampor, skrapa bilrutor, hålla ordning på handlingslistor, räcka skruvar..
Och dessutom kan de en massa saker, lär sig snabbt som vinden, om vi bara visar hur man gör.
Det är suveränt med shcema, men förutom det behöver man få in själva tänkandet. Att vi som familj HJÄLPS ÅT, att vi behöver varandra för att livet blir enklare och lättare då. Det handlar om sammanhållning. Och det handlar även om kunskap. Barnet lär sig saker och det är roligt, och det är skönt och tryggt att kunna!

Om jag ser mig som barnets guide till världen, mer än att jag ska fostra barnet, då blir det enklare. Jag delar med mig av vad jag kan, både praktiskt och socialt. Jag behöver inte vinna över barnet, därför att det inte är nån kamp. Den enda kampen vi har, är att vi TILLSAMMANS ska hjälpas åt.
Det här ser jag att ni redan har funderat kring och ändrat ert förhållningssätt. Det är jättebra!

Om ni bara börjar se på henne som en del i vardagen, behöver henne, mer än att hon ska "hjälpa till lite", så kommer hon bli stabilare.
Sätt in en "kur" med delaktighet. Behöv henne så mycket det går, hela tiden.
Och på riktigt! Hon är såpass stor att hon vet vad som är riktiga saker, som är betydelsefulla. Och om ni tror att det är för svårt, visa henne, för ni kommer bli överraskade av vad hon kan!

Att förbereda barnet på vad som kommer hända är också extra viktigt vid sådana här krisåldrar. berätta vad som ska hända, vart ni ska, vad som förväntas av henne. Det ger trygghet!

Jag vet inte om det här tankesättet hjälper dig, men jag är oerhört fascinerad av det vi kallar trots. Att ifrågasätta världen, det är ju den egenskapen som vi har som fört oss dit vi är idag!
Om ingen någonsin tittat ner på marken från träden och undrat om man kanske inte lika gärna kunde bo där, då hade vi fortfarande bott i träden och knappast tämjt elden.. Ifrågasättandet är en häftig grej vi alla föds med.
Och under vissa perioder försöker vi lära oss behärska världen ännu mer.
Och då krisar vi och ifrågasätter. Typ i fyrtioårsåldern ..
(Och typ 3-års och 6-års också)
När jag tänker såhär blir det inte svårt att vara den där klippan!
Jag ska ju bara, med min erfarenhet, hjälpa och stötta barnet genom en liten kris, så att barnet kommer ut på andra sidan och har utvecklats

Saxar mig själv från 4,5-årstråden alldeles nyss:

Jag är inte mycket för förvisning, faktiskt. Däremot har jag kört mycket med
"Jag säger inte så till dig och du säger inte så till mig" och sedan har JAG gått undan och fått otroligt mycket viktigt att göra.



När det gäller delaktighet ska vi inte "försöka" få dem att "hjälpa till". Vi måste TRO på att alla i familjen behövs! På riktigt.
Vi måste börja dela livet med barnen, samarbeta. Är du med på skillnaden?

(Du får ursäkta saxandet men min ordinarie dator har problem med nätet så jag sitter på en 8,9 tums med ostabil uppkoppling, så jag gör det lite enkelt för mig)

Sen har vi det här med att börja en mening med JA!
Det löser så mycket!
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18769

Kram Blomman

[Trixie]

Vi har läst och tagit till oss. Jag har beställt boken, för det känns som den behövs.

Kram Trixie

[miniz]

:thumbsup: Den kommer ni ha mycket glädje av. Jag lovar!

Kram