1,5 åring som bara skriker med mamma.

[Sture]

Hej.
Mitt första inlägg. Har två söner på 5 och 1,5 år. Jag har varit föräldraledig ungefär halva tiden med båda så jag anser mig ha ganska bra koll. Men det som vi nu är med om är att vår 1,5 åring gått från att vara en mkt glad kille fram till för ungefär 3 månader sedan till att bete sig som ett monster tillsammans med mamma.
Han är jättesnäll och supermysig tillsammans med mig men så fort mamma visar sig, eller att han hör att hon börjar gå på övervåningen på morgonen så skriker han och totalt tappar fattningen emellanåt. Han kan kasta sig nästan handlöst i golvet med mera. Övrig tid så hänger han som en utväxt på henne och gnäller eller gapskriker tills jag handgripligen går och kränger loss honom och går ut med honom på promenad så hon får lite ro.
Varannan dag har jag sovmorgon men han skriker nästan hela morgonen från det att frun går in till honom tills jag inser att jag ändå inte kommer få sova och går upp och säger åt honom att sluta. De mornar jag har morronpasset skriker han inget.

Ett bra exempel är att mamma tog med sig 5 åringen och var borta 5 dagar och jag och lillen var hemma, han gnällde eller grinade sammanlagt kanske 1 timme under dessa dagar, i övrigt var han väldigt lugn och vi lekte och hade det bra. Direkt mamma kom innanför dörren för ett par dagar sedan har han i princip skrikit hela tiden tills jag säger till honom att sluta.
Man känner sig ju som en riktig bov när han lyder mig direkt och slutar gnälla/skrika/grina, och man tycker ju då att man måste vara en tyrann som han lyder så blint, visst jag kan låta ganska "sträng" ibland och har väl en ganska bestämd ton, har aldrig tagit i barnen för hårt men väl skrikit åt dom ibland vilket jag haft väldigt dåligt samvete för och också bett dom om förlåtelse för..

Frun är så otroligt less på honom men vet inte vad hon skall göra åt det. Hon har försökt vara hårdare men han bryr sig inte, hon har försökt vara jättesnäll och lekt och gett honom 100% i princip hela tiden (vilket stora grabben blivit väldigt svartis över) men detta har nästan gjort det ännu värre.

Vi pratar mkt och hon blir ju inte gladare åt att så fort jag varit med honom är han jätteglad. Jag försöker ju säga klatchiga saker som att "den han älskar mest beter han sig värst med" etc, men det funkar ju inte så bra

Vad göra? Skall hon vara strängare och inte tillåta dessa utbrott. Eller har ni något bra förslag som vi kan testa.

[Fridolin]

Barn är enkla på det sättet att de visar oss när vi inte ser dom eller bemöter dom på rätt sätt. Jobbigt, men tydligt...

Det är såklart inte så himla lätt att ge det rätta svaret. Jag ville bara förmedla det jag tänkte när jag läste ditt inlägg. Om det nu är så att mamma i fråga faktiskt tycker att han börjar bli jobbig och är trött på honom redan från början så känner han det och uppför sig som han förväntas göra.

Mitt korta om än lite svåra tips är att börja om och låtsas att det är ett nytt barn hon fått... Ett nytt och spännande barn som hon kan lika lite som han kan henne. Har det kommit ett nytt litet barn i familjen är man i allmänhet positiv, inbjudande och intresserad av den här nya personen. Vad gillar han, vad vill han göra, visa honom vad hon gillar att göra. Glatt och positivt, med ny anda. Det är precis hur lätt som helst att köra fast i gamla tråkiga invanda bemötande. Han gnäller och klänger och hon är trött på honom och visar det med hela sin kropp och utstrålning... Vad vet jag?

Hur som helst är knappast rätt väg att gå att behandla honom strängare och med fler tillrättavisningar. Han behöver verkligen inte få nåt omilt bemötande utan ännu mer trygghet och kärleksfullt bemötande. Han ska våga lita på att ni står där och finns där för att ta sig ur den där gnällkostymen som ju såklart är ruskigt tråkig och trång också för honom.

För mig är det ofta tydligt att om jag inte riktigt vet hur landet ligger, är stressad, grinig, orolig eller på dåligt humör så blir barnen oerhört jobbiga. Ju ostadigare jag står dessto närmare kommer dom. Nån klok så en gång att barnen reagerar så för att om det här skeppet är på väg att sjunka gäller det att hålla hårt (bokstavligt eller bildligt talat) i dom som vet bättre... Mamma eller pappa typ!

Det jag menade med det där sista var att om hon möjligen utstrålar irritation och ovilja mot honom när han är så gnällig blir han ännu osäkrare och klamrar sig ännu hårdare fast.

Hoppas du får fler svar och all lycka till!!

[miniz]

Hej Sture och varmt välkommen till forumet!

Har du Barnaboken? Den är värd sin vikt i guld minst. I den kan du läsa om barns behov och hur vi kan hjälpa dem fram i livet.
Om ni har den sà läs i femte delen om Bekymmer? sysselsättning.
Där stàr det sà fint om barn som inte sysselsätter sig själv.

Min lille fyller 1.5 àr pà onsdag. Han har ocksà varit lite klängig och skrikig i det sista.
Jag kom pà att han sover för lite och gör inget nyttigt hemma för tiden. För ett tag sedan var vi duktiga pà att tömma tvättmaskinen, skölja koppar, sortera kläder och allt annat möjligt viktigt arbete för att fà hemmet att funfgera som det ska.
Med sommaren har det blivit sena kvällar och lata dagar.
Och en missnöjd kille.
I dag har vi börjat ett nytt och bättre liv, han har tömt maskinen, dukat bordet, stängt kylskàp och städat kastruller. Hör och häpna, pojken har varit nöjd, hela dagen! Att det är sà lätt att glömma bort, de smà lever för att lära och de njuter av att utföra! Kan du stänga kylskàpet? Tack ska du ha, vad bra!

Det behöver inte vara stora projekt, men de màste veta att de är behövda. Att de gör nytta, att ni klarar er sämre utan honom, att det gàr mycket bättre när han är med

Att pojken reagerar olika med mamman och med dig kommer nog av attityden ni utstràlar och hur ni hanterar olika situationer.
Vi hade likadant här hemma, när pojken var med pappan, no problem, och när jag klev in dörren, ooaaahhh. Sà jag började tänka vad det var jag gjorde som inte pappan gjorde och jag kom fram till att jag t.ex. lyfte upp honom pà höften när jag lagade mat, det gjorde pappan aldrig. Om jag inte plockade upp honom, sà tjatade han till han kom upp. Han visste vilka knappar han skulle trycka pà för att mamsen skulle göra som han ville. Sà jag bestämde mig för att fixa detta. Sluta ta upp honom, istället sätta mig ner om han drar i kjolen, vänta till han är färdig och fortsätta sedan. Sätta fram en pall sà han själv kan komma upp, ta honom mer med i arbetet, sätta honom pà bänken när jag skär grönsakerna eller diskar. Det gick över. Han blev mindre "mammig" för han fick inte igenom sitt "tjat".

Som Fridolin skrev, tycker inte jag heller att ni ska vara strängare. Ni ska heller visa honom hur det gàr till i den här världen. Som föräldrar har vi en uppgift att leda, visa, lära och hjälpa vàra barn.

Här är en bra tràd som handla om förtrots, kanske han inte är där än, men mycket av det som stàr där kan man ocksà använda och tänka pà med 1.5 àringar.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 97&start=0
Här hittar du mycket bra att läsa, favoriter under barnafostran!
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18665

Kram

[annawahlgren]

Välkommen är du

Och tack, alla

Frun är så otroligt less på honom men vet inte vad hon skall göra åt det.

Ja, vad gör man när man är "otroligt less" på en människa Förväntar sig att vederbörande ska vara glad över att se en och uppföra sig som en dröm i ens kanske inte så väldigt välkomnande sällskap

Lilla pojken kan naturligtvis inte acceptera att mamma är "otroligt less" på honom. Vad jag förstår (sade hon elakt) föddes han för blott 1,5 år sedan. Hur lycklig var hon inte då

Hon har försökt vara hårdare men han bryr sig inte, hon har försökt vara jättesnäll och --- gett honom 100% i princip hela tiden ---(men detta har nästan gjort det ännu värre.

Ja, översätt detta till umgänget mellan er två Han är en människa, lilla pojken. Liten, visserligen, men en människa. Han är inte hennes äktenskapspartner.

Skall hon vara strängare och inte tillåta dessa utbrott. .

Well, se ovan

Du har en bra kontakt med lilla barnet och det ska vi vara tacksamma för. Förmodligen kännetecknas den av en attityd av självklarhet och banalt LUGN. Små barn är betjänta av enkelhet. Liksom de flesta av oss. Det handlar inte om stränghet och "hårdhet". Jag antar att du njuter i all enkelhet av samvaron med ditt lilla barn och även - därmed - att storebror inte har några problem med att vara "svartis" är ni tre är tillsammans. Allting flyter på, enligt lugna rutiner, förebyggande behovstillfredställelse i praktiska termer, GLÄDJE och allmänna trevligheter, så som vardagen väl borde se ut för oss alla, i detta goda liv vi trots allt - eller på grund av allt - vi ändå har. Det är så det ska vara. Raka rör och krokiga bananer - det förra i rutinerna och det senare i allt annat, där det gäller att hålla fingrarna ifrån det en unge ÄR.

Mamma ska lära sig att låta barnet vara i fred. Hon ska invänta HANS initiativ till kontakt. Hon ska ha annat att göra när hon kommer hem. Hon ska inte kasta sig över honom (eller den store) med på förhand irriterad överkoncentration, och hon ska INTE klistra barnen till sig, himla med ögonen och vänta på deras (eller den lilles) bekräftelse på att de är precis så omöjliga som hon redan visste (särskilt den lille). Hon ska säga hej och gå till sitt och göra något (för henne) viktigt, och om och när den lille vill vara med ska hon i princip inte titta på honom (och inte babbla en massa och definitivt inte sucka och stöna) utan bara sätta honom bredvid sig, utan att bära annat än för transport, utan att ta notis om eventuellt gnällande och klängighetsovana (som hon själv har statuerat). Hon ska koncentrera sig på sitt och låta honom titta på, tills han tröttnar, utan att (tillsynes) bry sig. Närhelst han möjligen vill delta i vad det nu är hon håller på med, kan hon låta honom göra det med armbågen, om du förstår, och sedan tacka för hjälpen (om han nu gjort lite försök till nytta) och sedan sätta ner honom, se glad ut utan babbel och utan någon större ögonkontakt och fortsätta med sitt.

Det är social delaktighet som är sesam-öppna-dig här

Jag vet inte om du förstår vad jag menar, men jag tror det. Jag talar utifrån den gamla goda regeln:

Barnet ska vara i händelsernas centrum. Men barnet ska inte VARA händelsernas centrum

Tro inte att du kan trösta, medla för, släta över eller egentligen hjälpa din fru - hon måste själv komma fram till ett helt annat förhållningssätt gentemot sitt lilla barn, och då gärna genom att kasta ett öga eller två i Barnaboken