För ca två veckor sedan började hans dagslurar krisa. Så fort vi över huvud taget kommer i närheten av en säng så börjar prinsen gråta. Det är tröst som gäller och sedan sätter jag ner ett icke-gråtande barn i sängen. Det är lite gos och bus och sedan "sov gott" som gäller. Gråten uppstår innan jag ens hunnit ut ur rummet och övergår lätt i hysteri efter en liten stund. Efter två veckor har det hela eskalerat till hysteri så fort sängen kommer inom synhåll såväl dag- som kvällstid.
Både jag och min man har försökt använda oss av våra verktyg. Anna Ws ord om att inget barn skriker längre än två minuter vid buffning har uppmuntrande ringt i mina öron. Buffning fungerar dock inte under någon omständinghet. Så ej heller solfjädring. Jag ramsar utanför rummet, jag tar hand om andra skrikande bebisar och diskar, jag förvissar prinsen om att jag finns i rummet intill innan jag går in och lägger till rätta och går ut igen med ramsa. Ändock så fungerar inget alls!
Lille prinsens sömnproblem började INNAN vi började dagisinskolning. Dagis tycker han dock är superkul (även om jag kunnat förstå och acceptera oroligare sömnmönster under en övergående period till följd av inskolning). Till saken hör också att min man har åkt till Japan på turné i två veckor och kommer inte hem förrän på söndag. Dessutom spottar lille prinsen ur sig minst ett nytt ord om dagen
.Som sagt, visst stört sömnmönster till följd av utveckling eller nya moment i livet (typ dagis) kan jag förstå och hantera men hela det här med hysteri vid bara anblicken av en säng och skrikningarna (han skrek så att han kräktes vid ett tillfälle) är mer än jag kan hantera. Till råga på allt har han kommit på hur man klättrar ur sin säng vilket också är något jag måste börja kunna hantera. Jag vill inte att min lille gubbe skall behöva vara så arg, ledsen och supertrött! Jag vill kunna hjälpa honom att återigen sova lugnt och tryggt och just nu vet jag inte hur jag skall göra! HJÄLP!
Jag ser det som att det är tröstandet innan sängen som har ställt till det. Där har ni helt omedvetet bekräftat att sängen är livsfarlig och läggningen lika så! Så bort med tröstandet!
Fram med attityden och se till att skrattet till godnattet infinner sig och att han tas i bruk på dagarna. Sedan kör du raka rör till sängen med ett glatt leende oavsett åt vilket håll sonens mungipor pekar 
. Du bara går på med din attityd av glad självklarhet och lägger barnet så som du brukar. Puss och god natt och UT med ramsan. Ramsa ner den protest som kommer i ett par tonarter högre än barnet. Avvakta sedan och låt barnet reagera ut. När det bli mer ledset skrik så går du på med ramsan igen. Då TAR den - inte förr. Därefter avvaktar med ljud och attityd av självklarhet i huset. Undvik att gå in! Om ni går in så bygger ni upp ett sådant klimat som gör att han jagar upp sig tills han kräks. Dit vill man ju INTE! Och man undviker det geneom att DIREKT ge tydliga besked som lugnar och rätar ut eventuella frågetecken. Börjar man istället att fråga själv i ord och handling så bygger man upp en negativ spiral.
och ofta är det som så att det inte handlar om att "tänka om" så mycket - utan att "tänka till"! Vilket kan vara nog så svårt när man kört fast. Men nu är du förbi hindret och kan galoppera vidare mot nya mål