Det är så roligt och lärorikt att gå tillbaka i sina trådar, och andras också för den delen, man får minnas och njuta ännu en gång på något sätt. Denna tråden kommer liksom Sigges röda tråd bli som en liten dagbok om Mikas förehavanden, några frågot kommer säkert upp och kanske kan den fungera som ett bollplank både för mig och andra som har små skräp.
Mika föddes torsdagen den 28 maj 2009, vägde 3665 gr och var ca 50 cm lång. Hon är nr tre i syskonskaran och har två underbara storebröder Emil 3,5 år och Sigge 1,5 år. Grabbarna gillar sin lillasyster helskarpt och Emil kallar henne för Mika-Pika-Bebisen.
Graviditeten var inte helt smärtfri men jag vill inte gnälla för priset blev en ljuvlig tös men visst var foglossningarna gräsliga och de började tidigt, redan i veckan 10-11. Tack vare en underbar naprapt här i stan och hans tejp-studie så kunde jag hålla både humöret upp och smärtorna stången. För övrigt mådde jag riktigt bra, bra blodtryck och bebisen växte som hon skulle.
Förlossningen blev ju vansinnigt häftig på många plan. Både Father A och jag var helt övertygade om att vi skulle få ytterligare en pojk men när barnet dröjde började vi vakla, tänk om det blev en tös?
Hur gör man då! Både Emil och Sigge är födda 4-5 v innan bf men den här lilla bara vägrade komma ut och jag tyckte att jag gick på övertid med råge. Men jösses när det väl satte igång så gjorde det det ordentligt. På en timme, mitt i natten, drog det igång så jag fick profylaxandas så det stod härliga till. Sammandragningarna kom i dubbel majestät och det var till att fokusera och koncentrera sig så det stod härliga till. Barnen sov så jag duschade, packade väskan, väckte Father A, ringde mormor och ringde förlossningen som sa att det bara vara att åka. Regnet öste ner och det blåste storm ute så Father A fick ta det lite lugnt på vägarna, här hemmavid finns det nämligen väldigt gott om vilda djur. Ja inte tigrar och lejon då men väl älgar och vildsvin vilket man inte vill krocka med. När pojkarna föddes såg jag hur jag gick upp för ett berg vid varje sammandragning, när jag var på toppen klingade sammandragningen av och det blev ett sätt att andas igenom och hantera situationen. Där jag låg i framsätet blev jag full i skratt för denna gång var berget täckt av brännhet lava och där klättrade jag upp för att sedan ta mig ner igen. Det blev en hel del klättrande kan jag lova.
Father A var helt lugn för han kände ju inte det jag kände. Jag fick nypa mig hårt i örat och fokusera hårt på andningen för att ta mig igenom sammadragningarna och inte tappa kontrollen och få panik. Det var ju liksom inte läge för panik just då. När vi nästan var framme på förlossningen bad jag Father A ringa och be dem komma ner och möta oss, jag kände nämligen ett stort behov av att krysta
och kunde bara låta bli genom att flämtandas som en galning. En barnmorska och en undersköterska, mycket underbara, hjälpte oss upp till förlossningen där vi kom in på ett rum, de hjälpte mig av med kläderna och jag kom upp på en säng. Då säger jag att Father A måste sätta på James Blunt för utan honom går det ju inte att föda några barn. CD-spelaren fungerade inte så den underbara undersköterskan kastar sig iväg och hittar en som fungerar och när musiken strömmar ut ur högtalarna så känner jag att allt är på plats, nu kan vi föda barn. Efter några sammandragningar går vattnet, ett fantastisk känsla då de tidigare fått ta hål på hinnorna, nu badade jag i fostervatten och det var varmt och skönt. Jag var fullt öppen när vi kom in så det var bara att föda. Mellan krystningarna hinner jag jag med att instruera barnmorskan vad hon ska göra om jag bajsar när jag krystar, 
som om inte hon skulle veta det, jag ber henne även hålla emot när barnet är på väg för spricka har jag inte gjort tidigare och tänkte inte göra nu heller. Några krystningar till och så var hon ute i stora världen vår lilla tös. Det tog ett tag innan hon hämtade sig, lite blå och tyst var hon till en början men ganska snart tog hon sig och det första hon ville ha var MAT! Sicken liten sugfisk. Grabbarna har minsann inte haft så bråttom men lillasyster ville verkligen ha mat alldeles bums. Ja då blev det alltså en liten flicka och det var kärlek vid första ögonkastet. Vi önskade oss ett friskt barn, var inställda på en son, tyckte inte att könet var det viktigaste och så fick vi en tös, en underbar liten varelse på alla sätt och vis.
35 min hann vi tillbringa på förlossningen innan Mika var född.
Nu sover hon i sin vagn, jag ska snart väcka henne för att börja kvällspåfyllningen. Hon har sovit 6-7 tim i sträck ganska många nätter, några har hon velat äta hela natten lång och sova väldigt sporadiskt. Dagarna sover och äter hon bra. Social är hon också, den lilla prinsessan.
Fyra veckor är hon nu och det känns på något sätt som om hon alltid varit med oss. En härlig känsla, det är så rätt på något vis. Det är kärlek.
Kram Susan
Vänder mig om och då är hon bakom mina fötter. Hon har alltså ålat av täcket och tagit sig framåt nästan en hel meter.